Öppnade det här inlägget för en timme sedan nu. Jag har nog inget att skriva. Det är mycket tankar, men inget jag riktigt vill dela med mig av. Jag flyttar i helgen, på riktigt nu. TIll en stuga där mitt namn står på kontraktet. Mitt namn på brevlådan. Sex månader. Sen får vi se.

Jag pratade med en vän nyss. Pratade om allt möjligt, kom tillslut in på en gammal vän till mig. En vän som inte mår så bra längre. Vi tappade kontakten för ett par år sedan och jag har inte känt att jag har behövt ta upp den kontakten igen. Vi har träffats lite då och då, pratat lite till och från, men inte kontakten vi hade ett tag. Ibland saknar jag den tiden då vi kände varandra. Oftast inte. Men nu har jag fått höra att personen inte mår bra alls, och som vanligt står jag med armarna hängandes. Vad ska jag göra? Borde jag göra något? Finns det något jag KAN göra? Egentligen vet jag att det enda jag kan göra är att själv ta kontakt. Visa att jag finns. Samtidigt känner jag att det kanske är lite lustigt att dra upp den kontakten igen. Vi har inte pratat seriöst på tre år kanske, vi vet ingenting om varandras liv längre. Typ. 

Gick upp ett ljus för mig precis, förstod just ordet handfallen.

Funderar på att börja om. Ny blogg, ny design. Synd att jag inte har photoshop. Eller om jag ens ska blogga alls. Vet inte riktigt, men tror det. Eftersom det finns saker jag inte vill ha facebook till och jag finns inte på någon sida som kan ta över där facebook slutar. Bilder tillexempel. Lite bilder vill jag dela med mig av, men jag vägrar lägga dem på facebook.

Har invigt tekannan jag köpte på Arken i Parken nu. Lite länge sen kanske, men det har inte varit tedrickar väder.



Den är söt iallafall, tekannan. Den kommer jag använda igen. Helgen har varit bra iallafall. Andreé har varit här och det har varit en myshelg. Tänkt mycket på Ark i helgen, funderar på om jag tycker att det är jobbigt eller inte. Jag har kunnat lyssna på dem, och gjort det mycket också. Tillochmed sett på klipp från Grönan. Längtar nästan efter dvd:n. Tror att det är för att jag inte riktigt har insett vad som händer, att det inte blir någon mera gång. Jag kommer inte få se dem igen. Det var jobbigt att se Olas randiga kinder, se resten av bandet ganska nedstämda. Inte spela med den vanliga glädjen. Allt var som vanligt, fast mycket mera nedtonat. Men lasse blev glad av skylten iallafall, för sista gången...

Påtal om rubriken, mitt favoritklipp från 2007. Efter Olas stockholmska förstårs. http://www.youtube.com/watch?v=pprluWfI2VY . Kanske inte syns, men finns framför den här meningen.

Igår pratade jag i telefon i ungefär två timmar sammanlagt. Det är mycket för att vara jag. Visserligen var det med fyra olika personer, men ändå. Det var skönt att få prata, med alla som är för långt borta, människor som jag vill ha näranära. Egentligen skulle jag ha pratat med Ida, men det blir idag istället. Det jobbiga med att ha flyttat och vara jag är att jag nästan alltid lyckas ha något inplanerat och det blir svårt att träffa alla så ofta. Människor som jag är van vid att träffa varje dag.



Eller de vackra människor jag lärt känna under sommaren som jag inte riktigt känner än men som gjort stort intryck på mig. Som funnits där, som det är skönt att vara nära för de är så speciella och människor som tänker på ungefär samma sätt som jag, fast vi är totalt olika och inte känner varandra så känner vi ändå en samhörighet. Vi är av samma sort. Det jag är mest rädd för nu när det är slut är att det är slut på att träffa er regelbundet. Samhörigheten som uppkommit iår är så fin och jag bryr mig om er alla. Jag är rädd att de jag börjat lära känna lite smått bara ska försvinna. Måste ta tag i att hålla kontakt bättre.



Och eftersom att jag gått över till laptop kör jag totalt oredigerat. Deal with it.

När jag tittade igenom bilderna från helgen kom jag att tänka på när The Ark hade sin turné avslutning förra året. Det var i min hemstad, Linköping. Så lycklig jag var över att få se dem där. Corren hade en grej att man skulle skicka in bilder och text så skulle det kanske komma med i tidningen. Mina bilder kom med. En av de vackraste bilder jag har tagit på Ola. Måste säga att jag saknar kläderna från förra turnén lite. 


Som inte var så fin som jag mindes, men väldigt fin ändå

Min kärleksförklaring kom med på webben, jag har lagt ut den tidigare, men här kommer den igen.



Jag var med om något fantastiskt igår. Jag fick se världens bästa band uppträda i Linköping.

Efter att ha suttit och väntat framför scenen i 12 timmar kom The Ark upp på scenen. Som jag har väntat på det här ögonblicket. Inte för att det var första gången jag såg dem, utan för att det var hemma och det var den bästa upplevelsen i mitt liv. Jag skrek och grät och leendet gick inte att sudda ut. Det var turnéavslutning och The Ark var riktigt tända.

Efter konserten lyckades vi träffa hela bandet. Det delades ut kramar till höger och vänster, tårar rann och lyckan lade sig som ett tjockt moln över oss, ingenting skulle kunna få oss olyckliga då. Ola tackade för allt stöd och support, jag kan bara säga detsamma. Utan dem skulle många av oss faktiskt inte vara där vi är idag. De skänker alla som lyssnar så mycket glädje, hopp och tro.

Idag söndag vaknade jag upp med ont i huvudet, utan röst men lyckan har fortfarande inte försvunnit. Det var helt fantastiskt, och jag tror att många av dem som var där kan hålla med mig om att det var så.



Då, 21 augusti hade vi ingen aning om hur det här året skulle sluta. Nu sitter jag här, efter årets turnéavslutning. Efter sista gången någonsin. Jag är nog inte den som är mest ledsen över det, jag har insett att det var dags att gå vidare. Förra veckan var det ett öppet sår, nu har det börjat läka. Förra veckan kunde jag inte titta på en bild ens. Nu tittar jag, minns och älskar dem otroligt. De har gjort så mycket för mig, nu är det dags för mig att hålla löftet att sprida budskapet vidare.

Bildbomb.



Eftersom att flickr inte gillar mig och jag inte gillar facebook så finns alla bilder här, istället.

Helgen är slut nu. Och jag är hemma mellan två jobbpass. 

Det känns... konstigt. Skrev precis till en kompis, "Jag är tom, arken finns inte mer". Det gör ont att skriva det, och jag känner tårarna bränna under ögonlocken. Inga fler tårar nu, de tog slut i fredags natt. Att försöka beskriva allt är svårt. Orden kommer inte lika flytande som vanligt. Bilder från olika delar av kön och konserten kommer hela tiden upp i huvudet. SVT som helt plötsligt står framför mig, när kön radat upp sig och det råder domedagskänsla, Nadja som ligger gråtandes vid kravallen, en hög av människor på marken gråtandes, vi som går från scenen tillsammans, får syn på en plansch och tårarna sprutar. Lasse som ser skylten, ler, kastar en flaska till mig men jag missar.

Det var sista konserten med The Ark. Sista gången jag kommer få den kicken igen. De är ett så fantastiskt band (var?), fast det var sista lyckades det bli lite glädje ändå. Stunder av lycka. Men tårarna var hela tiden närvarande. Vi turades om att trösta varandra. Eller trösta, alla var likna ledsna. Men en arm runt som en kram, en hand i sin hjälper. Man är inte ensam iallafall. Tillsammans. Ola sa så mycket vackert. De bryr sig verkligen om oss. De ville inget ont med att lägga ner, de vet att vi kommer klara det och ger oss uppgiften att fortsätta sprida budskapet om idioten. Med våra egna ord, på våra egna sätt. 

Att höra calleth en sista gång var jobbigt, det blev inte mycket till allsång, mest bara gråt. Tårarna rann inte så mycket under konserten, fast jag grät var det mest bara ljud, skrek ut min sorg. Men på calleth rann det och jag kunde inte sjunga ordentligt. Olas kinder hade svarta ränder hela konserten, det är så jobbigt att se dem gråta också. Inte bara vi som har separationsångest. 

Jag är glad över att jag stod bredvid Linn under konserten, du höll mig kvar på rätt sida. Jag föll inte allt för långt ner. Tack.

Innan konserten köpte jag en tjocktröja. Trodde att de var slut, men frågade ändå. Den har varit perfekt att gömma sig i de här dagarna, ett skydd mot omvärlden. Dölja såren i hjärtat, de måste få tid att läka innan jag kan visa upp det igen.

Känslorna svänger hit och dit. I måndags var jag arg, igår uppgiven och idag ont i magen, men tacksam. Hoppas på att jag kan fylla dagen ordentligt imorgon så jag inte hinner tänka på allt. Med jobb och mässa ska det nog gå skapligt.

Jag var arg för att jag inte hunnit skaffa mig fler minnen, att jag som person inte hunnit betyda något för bandet, arg för att de skulle överge mig, arg för att jag inte kunde åka till Helsingborg. Nu har jag kommit fram till att jag är tacksam, att även om det inte betyder speciellt mycket för dem betyder mina små minnen mycket för mig. De är mina hjältar, jag kommer alltid att se upp till dem. Jag sparar minnena av Jepson och mitt moment under svenneklappen när vi står mittemot varandra, klappar och börjar tillslut skratta, tillsammans. Martin på Liseberg när han lutar bak huvudet och blundar under allsången. Avbrottet i Västervik, Jepson i kängurufickan. Ola som tittar rakt på mig och Ida och sjunger Hey Kwanongoama, för oss. Jag och Rosa som sjunger Poetry, Sylle som ser oss och skrattar. Eller dansa bugg med Jepson. 

Det har varit ett sjujäkla år. Jag är glad att jag har upplevt det, tillsammans med de bästa, hittat fram till andra Angelheads. Tillsammans.

19 oktober ska Arkmärket ristas in i min arm. Ett tag tänkte jag att det var korkat, rista in namnet på några som övergav mig. De har inte övergett mig, de har hjälpt mig genom det värsta, varit med genom det bästa och gett mig det finaste jag kunde få. Tack för att jag överlevde högstadiet.


Lyssnar på morgonpasset, de pratar i introt till en låt om att de inte ska förstöra det här introt också. Hannas kommentar: "Han kan ju inte sjunga ändå." Söta.

Vaknade med ont i magen. Förstod väl att slutet är nära. Jag har skjutit undan de här känslorna i 279 dagar. Trott att jag trots allt inte bryr mig SÅ mycket, det är ju faktiskt år sedan jag behövde dem på riktigt. Tydligen behöver jag dem fortfarande, men nu gör det för ont för att jag ska kunna lyssna på låtar eller titta på bilder. 

Jag drömde att det var fredag, det var bara hemskt. Tårar överallt. Ingen kunde sluta gråta. Människor skrek ut sin sorg.

Nu vet jag vad det är som stör mig. Förutom att jag måste använda alla mina krafter varje gång jag ska skriva J. Jag vet inte hur det kommer bli. Jag kan inte planera riktigt. Det gör mig riktigt stressad när jag inte vet hur det blir, när jag inte kan styra och planera för varje timme. Att inte veta något om konserten. Men att veta att jag delar dagen med så många andra. Människor som inte står mig så nära, men som kommer finnas där ändå. 

"Styrkan att våga välja den långa vägen, känslan av att man kommer klara det."

Har kommit till den punkten då jag inte kan vara glad för andras skull för att de fick vara med om konserterna i Lund och Helsingborg. Jag är bara arg för att jag missade dem. Åtminstone Helsingborg. Jag är så arg på Ark att de lade två spelningar i Skåne, det är långt bort. Varför inte lite närmare? Jag är arg på Ark för Grönan. Det verkar vara en kommersiell begravning som inte kommer vara något extra. Det extra var två spelningar som de kom upp med alldeles för sent. För sent för mig. Mitt avslut med The Ark kommer bli helt fel. Jag är så arg för att alla andra verkar kunna åka överallt utan att ens reagera över att något skulle kunna vara ivägen. Varför är det så lätt för alla andra att bara åka iväg? Fast det är mitt i veckorna. 

Jag tycker om er Angelheads, det gör jag. Jag är visst glad att ni får erat avslut. Jag är glad att jag fått träffa er och börjat lära känna er. Men jag är arg över att jag förstört mitt avslut, att fast jag haft så lång tid på mig kommer jag inte få något vettigt avslut. Det kommer vara trasigt och rivas upp gång på gång. Det har varit för lång tid för att jag ska kunna förstå.

Egentligen stavas det väl avundsjuka. Jag är avundsjuk på er som får era avslut, som har tusentals fina minnen med pojkarna. Och tyvärr finns det nog inget just nu som får mig att bli mindre avundsjuk. Inte ens Jepsons svenneklapp. För jag vet att ni har många sånna minnen, jag har ett. Typ.

Att försöka beskriva hur arg jag är för att jag missade konserterna igår och i förrgår behövs kanske inte. Men det gör så jävla ont. Det är nog att veta att The Ark gjorde sin näst sista spelning någonsin igår. Att läsa att den var något alldeles extra gör ändå ondare. Läsa att de spelade Red Cap igår. Jag är så besviken på mig själv att jag inte kunde åka, samtidigt vet jag att det hade inte funkat. Är man provanställd kan man inte ta ledigt hur många dagar som helst. 

Att bli hånad på jobbet för att man älskar det här bandet gör det ännu jobbigare. När man har slutat förklara varför de är underbara. Det är inte lönt. Bara försöka få dem att acceptera. Det går inte. 

Jag drömde att jag var på näst sista konserten, men i Eskilstuna istället. Det var lustigt innan, men fint som vanligt. Konserten var konstig, efteråt träffade jag bara Ola av pojkarna, han gav mig världens bästa tröstkram. Sa att allt skulle bli okej. Jag gick därifrån storgråtandes. Det gick inte att stoppa. När det började avta började det om igen och fortsatte så. Tills jag vaknade av Jennifers läskiga alarm.

Det gör ont att jag har väntat för länge med att säga allt jag vill säga. Ont att jag bara tittat på avstånd när jag faktiskt haft chansen att säga allt jag behöver säga. För jag vet att det inte kommer vara läge att träffa dem på fredag. Jag får leva med att jag inte hann säga allt innan det var slut. Att de fortfarande finns kvar efteråt är ingen tröst just nu. 

Lägger inte upp någon bild för jag orkar inte titta, minnas och sakna just nu.

Har ätit lustigaste kombinationen nu. Risifrutti med pärongegga och bananjuice till det. Fyra tomater och en polarbrödsmacka med bacon och pepparost. Lustigt men gott. Har inte gillat risifrutti innan, men det funkade.

Ska nog inte skriva mer nu, är skakig och skriver fel hela tiden. Hör nog till cyklingen. Snart dags och sova men först ska jag se så mycket på one tree hill jag orkar. Natti!

Hade en konstig dröm om Ola. Han invigde en mässa. Bagarmässan jag ska på. Elise var med. Vi lyckades ta oss längst fram för att senare ta oss ut och jag hittade Ola påväg mot stranden. Han visste mitt namn och sa att allt skulle bli okej. Bråkade med Andreé innan och Ola såg att jag var ledsen. Jag tänkte så många tankar som jag ville berätta för honom. Men jag sa inget av det. Hur mycket jag skulle sakna dem. Men att jag var glad att de skulle iallafall finnas kvar. Jag sa ingenting. Precis som i verkligheten. Jag kommer aldrig få ha sagt att det där till någon av dem innan det är slut. Och det gör ont. 

Idag skulle förresten Freddie Mercury fylla 65. Vila i frid.