Det doftar just som asfalt gör om hösten
så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
klockan fyra i oktober
strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
klockan fyra i oktober
strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken
Hösten har kommit, jag var inte riktigt beredd. Oftast brukar jag tycka att hösten är obehaglig och humöret brukar gå neråt. Nu njuter jag fortfarande. Lukten, solen, löven, träden.
gråvita skyar
tandläkarväder
nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar nyponbuskar
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är
Lasse lyckades beskriva min hemstad så bra. Jag tror att jag egentligen tycker att det är lite jobbigt att se honom så långt borta från hemma som jag alltid lyckats göra. Han har varit ifrån så länge att han kan se tillbaka på staden med lite nostalgi och minnas de fina sidorna. Jag känner vad det är han menar. När han i den här sången beskriver hemstaden ser jag det, jag ser vägen. Från bussen bort till skolan. Visserligen inte samma skola som han gick på men jag förstår ändå.
man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten drömmen
ut till färgerna man bara
ser på bio
Efter skolan när jag var tvungen att vänta på bussen var skivaffären min tillflykt. Där kunde jag gå runt länge. Bläddra bland lp-skivor. Hitta skivorna jag har, skivorna jag vill ha, skivorna jag borde ha.
jag ser den gräddgula färgen
den moderna men diskreta
en helhet för det enkla
bara fälla upp och skruva
men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
nåt som inte var Ikea
nåt som inte hade lösningen
i kanten
Han sa att har man varit i Tornby blir man aldrig sig själv igen. Det där hatet mot mycket människor, köpcenter. Jag förstår det. Mot människorna iallafall. Köpcenter också, men de är mest ett nödvändigt ont.
jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
bland speditionslokaler
och bortglömda depåer
det stumma dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
just som asfalt gör
om hösten
Tydligen har det förändrats mellan de många åren från det att Lasse hängde där till att jag besökte det. Jag tyckte att det var mysigt, fast jag inte riktigt hann få någon inblick av vad det var. Men konserten var fin som jag var på då.
Jag har hoppat lite, tagit bort några verser som inte är mina. Som jag inte kan relatera till. Men låten är fin och fast jag inte lyssnat så mycket på den kopplar jag ihop den låten med min väg till skolan. Som jag alltid har en bild av från hösten. Blött, halvkallt, löv som ligger klistrade mot marken, och asfalten doftar som den brukar på hösten. Fast egentligen har Linköping aldrig riktigt varit min stad, jag har bara haft den till låns. Ändå ser jag och förstår det han förklarar om den. Fint.
gråvita skyar
tandläkarväder
nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar nyponbuskar
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är
Lasse lyckades beskriva min hemstad så bra. Jag tror att jag egentligen tycker att det är lite jobbigt att se honom så långt borta från hemma som jag alltid lyckats göra. Han har varit ifrån så länge att han kan se tillbaka på staden med lite nostalgi och minnas de fina sidorna. Jag känner vad det är han menar. När han i den här sången beskriver hemstaden ser jag det, jag ser vägen. Från bussen bort till skolan. Visserligen inte samma skola som han gick på men jag förstår ändå.
man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten drömmen
ut till färgerna man bara
ser på bio
Efter skolan när jag var tvungen att vänta på bussen var skivaffären min tillflykt. Där kunde jag gå runt länge. Bläddra bland lp-skivor. Hitta skivorna jag har, skivorna jag vill ha, skivorna jag borde ha.
jag ser den gräddgula färgen
den moderna men diskreta
en helhet för det enkla
bara fälla upp och skruva
men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
nåt som inte var Ikea
nåt som inte hade lösningen
i kanten
Han sa att har man varit i Tornby blir man aldrig sig själv igen. Det där hatet mot mycket människor, köpcenter. Jag förstår det. Mot människorna iallafall. Köpcenter också, men de är mest ett nödvändigt ont.
jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
bland speditionslokaler
och bortglömda depåer
det stumma dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
just som asfalt gör
om hösten
Tydligen har det förändrats mellan de många åren från det att Lasse hängde där till att jag besökte det. Jag tyckte att det var mysigt, fast jag inte riktigt hann få någon inblick av vad det var. Men konserten var fin som jag var på då.
Jag har hoppat lite, tagit bort några verser som inte är mina. Som jag inte kan relatera till. Men låten är fin och fast jag inte lyssnat så mycket på den kopplar jag ihop den låten med min väg till skolan. Som jag alltid har en bild av från hösten. Blött, halvkallt, löv som ligger klistrade mot marken, och asfalten doftar som den brukar på hösten. Fast egentligen har Linköping aldrig riktigt varit min stad, jag har bara haft den till låns. Ändå ser jag och förstår det han förklarar om den. Fint.
Res med mig
Jag var ju i Umeå i helgen hos hon den där Ida och den där Marcus. Vi såg på den där från min hemstad, Winnerbäck. Det var en bra helg, en helg som det är lite extra jobbigt att lämna. Ungefär som sist jag var på konsert.
En lördag då vi utforskade stan med delikatessbutiker, pappershandel och ett riktigt fik med varm choklad. Hem och mös tillsammans och jag sov medan det sötaste paret någonsin började laga mat åt mig. Vi orkade dock inte vänta på potatisen och åt den halvfärdig, gott det med.
Konserten blev.. fel.. Vi kom dit 40 minuter innan insläpp och det var ingen där. Nästan att han i garderoben blev chockad över att vi var där så tidigt. Jag menar, konserten innan köade jag till i över 24 timmar. Förutom det hade Marcus varit säker på att det inte var sittplatser, att det bara stod det på biljetten. Det var sittplatser. Och jag satt inte bredvid dem. Men precis framför scenen. Men av någon anledning var det tre lediga platser bakom Ida och Marcus. Så vi satt där istället. Konserten var bra, fast det var lustigt. Lasse var söt och fick mig att längta hem till staden han sjöng om. Det är något speciellt att veta vad han sjunger om. Se tekniska verken framför sig, se ån susa förbi. Se hur kyrktornet sträcker sig mot himlen.
Vi somnade ganska tidigt sen, jag trött efter resan och de trötta efter att ha hämtat mig vid tåget. Söndagen blev lugn, bestod mest av en promenad och palt. Det var skönt. Jag trivdes. Jobbigt att sätta sig på tåget hemåt. Jag var inte klar än, bara lite till. Tiden gick så fort.
Som tur var planerade vi för två nya resor. En resa för jobb. Hälsa på Maxi i Umeå (dessutom en helg med Ida och Marcus) och en resa i påsk, istället för att Ida och Elise kommer till mig. Elise du ska med då i påsk så du vet. Fast du inte vet att vi planerade det.
Att ta kort var omöjligt på konserten (frågan är varför alla använder blixt, det finns inte en chans att det blir bra med blixt, den är bara irriterande för alla som måste se den blixtra), men några bilder blev skapliga, eller man såg att det var en person på bilden. Och en gitarr. Ida hittade tydligen Fish Eye funktionen på min kamera upptäckte jag också. Eller jag hoppas det. Annars är jag bara ful.
En lördag då vi utforskade stan med delikatessbutiker, pappershandel och ett riktigt fik med varm choklad. Hem och mös tillsammans och jag sov medan det sötaste paret någonsin började laga mat åt mig. Vi orkade dock inte vänta på potatisen och åt den halvfärdig, gott det med.
Konserten blev.. fel.. Vi kom dit 40 minuter innan insläpp och det var ingen där. Nästan att han i garderoben blev chockad över att vi var där så tidigt. Jag menar, konserten innan köade jag till i över 24 timmar. Förutom det hade Marcus varit säker på att det inte var sittplatser, att det bara stod det på biljetten. Det var sittplatser. Och jag satt inte bredvid dem. Men precis framför scenen. Men av någon anledning var det tre lediga platser bakom Ida och Marcus. Så vi satt där istället. Konserten var bra, fast det var lustigt. Lasse var söt och fick mig att längta hem till staden han sjöng om. Det är något speciellt att veta vad han sjunger om. Se tekniska verken framför sig, se ån susa förbi. Se hur kyrktornet sträcker sig mot himlen.
Vi somnade ganska tidigt sen, jag trött efter resan och de trötta efter att ha hämtat mig vid tåget. Söndagen blev lugn, bestod mest av en promenad och palt. Det var skönt. Jag trivdes. Jobbigt att sätta sig på tåget hemåt. Jag var inte klar än, bara lite till. Tiden gick så fort.
Som tur var planerade vi för två nya resor. En resa för jobb. Hälsa på Maxi i Umeå (dessutom en helg med Ida och Marcus) och en resa i påsk, istället för att Ida och Elise kommer till mig. Elise du ska med då i påsk så du vet. Fast du inte vet att vi planerade det.
Att ta kort var omöjligt på konserten (frågan är varför alla använder blixt, det finns inte en chans att det blir bra med blixt, den är bara irriterande för alla som måste se den blixtra), men några bilder blev skapliga, eller man såg att det var en person på bilden. Och en gitarr. Ida hittade tydligen Fish Eye funktionen på min kamera upptäckte jag också. Eller jag hoppas det. Annars är jag bara ful.
I can do anything, cause I got a new set of wings
"I can do anything, cause I got a new set of wings". Kristoffer skrev den som en pepp låt när han hade varit vädigt nere ett bra tag. Det berättade han igår. Och när de spelade den var enda gången jag hade nära till tårarna. Det var så fint, att han erkände, på en scen, att han hade varit nere och att låten hade fått honom att må bättre. Kanske för att det inte är riktigt accepterat att erkänna sådant i min värld. Eller jag har fått för mig det. Kanske för att jag är från en småstad. Det var inte accepterat då. Men iallafall, efter en dag som hade varit långt ifrån bra och med tårarna nära till hands så upptäckte jag att jag faktiskt blev peppad av den. Och upptäckte att jag hade blivit det redan innan, de två tre gånger jag har hört den. Under låten tänkte jag också att Ola borde ge sina nya stora vingar till Kristoffer. Det skulle vara tufft att se honom i dem faktiskt.
Melody Club
Det är alltid lustigt att se andra band än The Ark. The Ark spelningar vet man alltid hur de går till, fast de är väldigt olika. När jag ser andra band tycker jag ofta att det är väldigt läskigt att inte veta, att det inte är sig likt. Oftast brukar det lösa sig och jag lugnar ner mig efter någon låt.
Melody Club är ett bra band och de är väldigt bra live. Tyvärr har publiken aldrig varit något speciellt på de Melody Club spelningar som jag har sett. Det är tråkigt, för så många skulle kunna ha så roligt. De verkade iallafall vara på topp idag, särskilt Kristoffer. Han hoppade omkring väldigt mycket och sa massa lustiga saker. De är ett så snyggt band, snyggt förpackad pop. Kanske har de inga låtar som har betytt sådär jättemycket för mig, men musik behöver inte alltid vara gravallvarlig och djup. Så länge musiken förmedlar en känsla är det bra. Och Melody Club förmedlar en jäkla massa glädje med sin musik. Man blir peppad. Med det inte sagt att det inte finns något djup i deras texter, för det finns det också. Inte lika synligt bara.
Det som förstörde en stor del av konserten var tre personer till höger om mig som stod och rökte både innan och under konserten. Att de försvann innan extra numret gjorde inte mig någonting. Jag brukar inte vara speciellt rädd för att ta risker med mig själv, men då vill jag bestämma det själv. Jag vill inte att andra står och blåser rök i ansiktet på mig. Förutom att det luktar äckligt och jag hostar av skiten så vill jag inte vara någon passiv rökare. Men var finns respekten? Jag accepterar att folk röker, men inte på mig. Kan inte rökare då acceptera att jag inte vill ha röken i ansiktet och gå iväg en bit istället? Speciellt mitt under en konsert är det drygt. Var finns respekten bland rökarna?
Melody Club är ett bra band och de är väldigt bra live. Tyvärr har publiken aldrig varit något speciellt på de Melody Club spelningar som jag har sett. Det är tråkigt, för så många skulle kunna ha så roligt. De verkade iallafall vara på topp idag, särskilt Kristoffer. Han hoppade omkring väldigt mycket och sa massa lustiga saker. De är ett så snyggt band, snyggt förpackad pop. Kanske har de inga låtar som har betytt sådär jättemycket för mig, men musik behöver inte alltid vara gravallvarlig och djup. Så länge musiken förmedlar en känsla är det bra. Och Melody Club förmedlar en jäkla massa glädje med sin musik. Man blir peppad. Med det inte sagt att det inte finns något djup i deras texter, för det finns det också. Inte lika synligt bara.
Det som förstörde en stor del av konserten var tre personer till höger om mig som stod och rökte både innan och under konserten. Att de försvann innan extra numret gjorde inte mig någonting. Jag brukar inte vara speciellt rädd för att ta risker med mig själv, men då vill jag bestämma det själv. Jag vill inte att andra står och blåser rök i ansiktet på mig. Förutom att det luktar äckligt och jag hostar av skiten så vill jag inte vara någon passiv rökare. Men var finns respekten? Jag accepterar att folk röker, men inte på mig. Kan inte rökare då acceptera att jag inte vill ha röken i ansiktet och gå iväg en bit istället? Speciellt mitt under en konsert är det drygt. Var finns respekten bland rökarna?
Något som liknar Shangri La
Jag har varit hemma ett tag nu. Men inte haft tid att skriva. I söndags eftermiddag kom jag hem, jag hann inte vara hemma länge innan min saknade Andreé kom hit och då ville jag inte skriva. Igår jobbade jag och satt inte vid datorn.
Veckan i Borlänge var en natt längre i år och festivalen en dag kortare. Det var annorlunda mot de två tidigare åren. Visserligen skiljer sig de två första åren sig åt också. Det är sig aldrig likt. I år har jag och alla andra varit väldigt trötta, jag längtade hem väldigt mycket, hatade trängsel, men trivdes oerhört bra ändå. Nu i efterhand saknar jag vårat camp väldigt mycket, inte ens min läckande madrass var farlig i minnet.
Nu ligger jag och lyssnar på skivan med Stikos autograf. Stiko Per Larsson. Han var en av de artisterna jag länge längtat efter att få se. Och han levde mer än väl upp till förväntningarna, båda gångerna. Jag såg inte så många konserter i år, men de jag såg var fina.
Peace and Love kommer alltid vara bäst i de små detaljerna. Som att äta pizza och titta på när Motoboy dj'ar mitt på dagen. Som att skratta och brottas utanför Ben and Jerry's husvagn med Teddybears i bakgrunden. Som att vara den som ska hålla koll på när Håkan börjar sjunga Två steg från Paradise. Som att bli tillsagda att dämpa oss klockan fyra på morgonen. Som att stå längst fram med Elise och se The Ark (visserligen ingen liten detalj, men det innehåller så många detaljer som kräver ett eget inlägg som kommer sen). Som att "eskortera" Kings of Leon. Som att höra Oskar Hanska. Som att måla en "Niggercorn". Som att krama random människor för att de har en skylt. Som att fylla på vattenflaskan när Love Antell står precis bredvid. Som vattenkrig för att det är för varmt. Som att radion kunde spela Für Elise dygnet runt. Som att sakna Ida för att Peace and Love inte är helt utan henne där.
Jag sa att jag nog inte kommer tillbaka. Men jag var nog mest trött. Jag vet inte än om det blir ett fjärde år, det får bero. Men när jag tittar tillbaka är det fint.
Veckan i Borlänge var en natt längre i år och festivalen en dag kortare. Det var annorlunda mot de två tidigare åren. Visserligen skiljer sig de två första åren sig åt också. Det är sig aldrig likt. I år har jag och alla andra varit väldigt trötta, jag längtade hem väldigt mycket, hatade trängsel, men trivdes oerhört bra ändå. Nu i efterhand saknar jag vårat camp väldigt mycket, inte ens min läckande madrass var farlig i minnet.
Nu ligger jag och lyssnar på skivan med Stikos autograf. Stiko Per Larsson. Han var en av de artisterna jag länge längtat efter att få se. Och han levde mer än väl upp till förväntningarna, båda gångerna. Jag såg inte så många konserter i år, men de jag såg var fina.
Peace and Love kommer alltid vara bäst i de små detaljerna. Som att äta pizza och titta på när Motoboy dj'ar mitt på dagen. Som att skratta och brottas utanför Ben and Jerry's husvagn med Teddybears i bakgrunden. Som att vara den som ska hålla koll på när Håkan börjar sjunga Två steg från Paradise. Som att bli tillsagda att dämpa oss klockan fyra på morgonen. Som att stå längst fram med Elise och se The Ark (visserligen ingen liten detalj, men det innehåller så många detaljer som kräver ett eget inlägg som kommer sen). Som att "eskortera" Kings of Leon. Som att höra Oskar Hanska. Som att måla en "Niggercorn". Som att krama random människor för att de har en skylt. Som att fylla på vattenflaskan när Love Antell står precis bredvid. Som vattenkrig för att det är för varmt. Som att radion kunde spela Für Elise dygnet runt. Som att sakna Ida för att Peace and Love inte är helt utan henne där.
Jag sa att jag nog inte kommer tillbaka. Men jag var nog mest trött. Jag vet inte än om det blir ett fjärde år, det får bero. Men när jag tittar tillbaka är det fint.
Stiko Per Larsson
En av anledningarna med årets festival var Stiko, Stiko Per Larsson. I vintras/våras lyssnade jag mycket på honom och missade honom när han gick förbi här. Så jag var riktigt glad att få se honom i Borlänge. Dessutom spelade han TVÅ gånger.
Första konserten var på Tropico på fredag kvällen. Vi kom nästan precis innan han skulle börja och satte oss på kullen. Jag hade ont i fötterna. Det var fint att sitta där. Mysigt. Det var mycket folk, och Stiko verkade väldigt glad av det. Hans låtar var fina och han avslutade med Törneros. Mot slutet stod alla upp, tillochmed högst upp på kullen. Jag skulle tro att de var påväg med fullsattskyltarna. Sista låten var Törneros. En av mina favorit låtar.
Dagen efter spelade han på en liten scen inne i stan. Jag trodde inte att det skulle vara så mycket folk. Men det var det. Inte lika mycket som dagen innan, men ändå väldigt mycket. En halvtimme lång konsert och den enda jag tog lite ordentliga bilder på. Efter konserten köpte jag och Elise varsin skiva. Jag köpte Kap Farväl, Elise den nya och vi fick båda signerade. Den lyssnar jag på nu, och kommer nog ha den på repeat någon vecka.
Första konserten var på Tropico på fredag kvällen. Vi kom nästan precis innan han skulle börja och satte oss på kullen. Jag hade ont i fötterna. Det var fint att sitta där. Mysigt. Det var mycket folk, och Stiko verkade väldigt glad av det. Hans låtar var fina och han avslutade med Törneros. Mot slutet stod alla upp, tillochmed högst upp på kullen. Jag skulle tro att de var påväg med fullsattskyltarna. Sista låten var Törneros. En av mina favorit låtar.
Dagen efter spelade han på en liten scen inne i stan. Jag trodde inte att det skulle vara så mycket folk. Men det var det. Inte lika mycket som dagen innan, men ändå väldigt mycket. En halvtimme lång konsert och den enda jag tog lite ordentliga bilder på. Efter konserten köpte jag och Elise varsin skiva. Jag köpte Kap Farväl, Elise den nya och vi fick båda signerade. Den lyssnar jag på nu, och kommer nog ha den på repeat någon vecka.
Muusik!
Idag var jag på skivmässa! Jag handlade alldeles för mycket tror jag. Det första som hände var att jag hittade en LP med Queen, sen en Thin Lizzy singel till syster, efter det en David Bowie LP och det sista blev två skivor. Scouting for Girls och Ingenting. Bra skit.
Det var rätt mysigt att gå runt där, kika lite i några av de miljoner backar med LP.skivor som fanns där, strosa omkring och leta efter en ny back att dyka ner i, titta på alla fantastiska nördar som var där. Jag gillar det. Me like nörd!
På kvällen åkte vi till några gamla kompisar, det blev väldigt tidigt eftersom att alla nästan låg över bordet och var jättetrötta. Nu ska jag lyssna på en av mina skivor och sova. Hoppas på att få sova hela natten.
Det var rätt mysigt att gå runt där, kika lite i några av de miljoner backar med LP.skivor som fanns där, strosa omkring och leta efter en ny back att dyka ner i, titta på alla fantastiska nördar som var där. Jag gillar det. Me like nörd!
På kvällen åkte vi till några gamla kompisar, det blev väldigt tidigt eftersom att alla nästan låg över bordet och var jättetrötta. Nu ska jag lyssna på en av mina skivor och sova. Hoppas på att få sova hela natten.
Peace and Love
Lista på de band/artister jag vill se på P&L
Mika
The Ark
The Hives
The Kooks
Amanda Jensen
Hardcore Superstar
Hästpojken
Lasse Lindh
Markus Krunegård
Shout Out Louds
Ingenting
Nationalteatern
Andreas Grega
Motoboy
The Mary Onettes
Thorsten Flinck
Det är de som är intressanta nu. Känns rätt mycket iallafall. Kommer bli fullt upp :)
Motoboy spelar i Linköping
På torsdag spelar Motoboy på Ryds Herrgård i Linköping. Jag vill så gärna gå dit. Men jag är varken student eller 18. Fasen. Sist han spelade i Linköping var 2008, då spelade han på Skylten. Ett drogfritt ställe för ungdomar. Det var väldigt mysigt. Men nu kommer det roliga, samma dag spelade Johnossi i Linköping, på ett studentställe, jag gissar att det var på Ryds Herrgård. Och Motoboy pratade om det under konserten. Att det var ett studentställe och att han och alla vi som var och tittade på honom skulle gå dit och slå ner studenter. Är det inte ganska kul då att när han spelar i Linköping den här gången spelar på ett studentställe?
Jag lyckades filma när Motoboy pratade om just det här. Jag skrattar lika mycket varje gång jag tittar på det! Pratet kommer efter låten :)
Jag vill så himla gärna gå på konserten! Och det taskiga är att jag skulle kunna göra det om jag fyllde år två veckor tidigare. Aaargh!
Musik
Idag har jag lyssnat på Motoby's nya skiva. Jag var inte hemma igår, så det blev idag. Med skivan fick jag ett tack kort, oerhört gulligt! Och den var väldigt underbar. Väldigt fin. Som Motoboy alltid är. Hans texter ger mig rysningar. Hans röst ger mig rysningar. Det är så vackert. Verkligen att rekommendera. Jag ska lyssna på den igen när jag går och lägger mig. Och läsa Ett ufo gör entré, av Jonas Gardell.
Jag såg på Dom kallar oss artister från igår nyss, jag såg det igår också. Men jag var tvungen att se om det idag. Det var sådär The Ark humor. "som en striptease, fast där du klär på dig igen. När du tagit av dig byxorna drar du på dig ett par knälånga shorts." Och musiken var väldigt bra. Jag gillade Take a shine on me. Och Stay with me kommer bli häftig live. Ola är söt i sin nya frisyr. Som WATA, fast vuxnare. Jag gillar det. Även att det är lite ovant att se honom i kort hår och utan skägg. Jag gillade skägget, det var mysigt.
Jag hatar remixar
Det värsta och äckligaste som finns inom musik är remixade låtar. Queen är ett av de bästa banden, och The Show Must Go On är en fantastisk låt. Men när man har dragit upp hastigheten och lagt till en massa dunk, nä, då är inte ens The Show Must Go On en bra låt. Varför inte bara låta de bra låtarna vara som de är?
Usch vad bitter jag låter. Men all musik är bättre utan det där jävla dunket. Ska strax ladda upp ett klipp på youtube som är för Ida.
Nostalgia Locomotive och indiescenen i Portland
Imorse hörde jag en låt på radion. Nu minns jag inte vad den hette eller vem det var. Men den påminde väldigt mycket om The Mo. Tror att det var Nostalgia Locomotive. Det är en helt underbar låt. Nicklas Stenemo, som spelar i Melody Club, sjöng i bandet The Mo. Jag gillar hans färg på håret i videon till Nostalgia Locomotive. Knallorange.
Det är en bra låt iallafall, och jag får flashback till högstadiet. Då lyssnade jag ganska mycket på dem. Jag gillar sånna låtar. Fast ibland kan det bli läskigt.
På tal om musik. Jag höll på att dö av skratt av Hultsfreds nyhetsbrev. Det var bandsläpp, och de hade delat upp banden i olika kategorier. Den mest klockrena kategorin var: Hej, jag tycker att indiescenen i Portland är grym. Ja jävlar. Jag satt och skrattade högt jättelänge. http://rockparty.se . Hästpojken och Veronica Maggio ska till Hultan iallafall. De är bra. Hoppas att jag också kommer dit.
Handens fem fingrar
Pappa visslade på någon melodi förut. Jag har inte en aning om vad det egentligen var. Men jag tyckte att det lät lite som Handens fem fingrar. När jag var liten, eller yngre kanske låter bättre, gick jag på någon form av gympa, och när vi skulle stretcha och slappna av i slutet så spelade de alltid den här låten. Jag gillar den. Den är fin.
Fem fingrar ska skydda dig.
Ett är månen, ett är solen, ett är polstjärnan bakom molnen.
Ett är hopp och ett är tro.
Handens fem fingrar vaggar dig till ro
Ett är månen, ett är solen, ett är polstjärnan bakom molnen.
Ett är hopp och ett är tro.
Handens fem fingrar vaggar dig till ro
The Heart Is A Rebel
Jag kikade in på Motoboy's hemsida för att titta hur det går med hans album. Det släpps 3 mars, och en singel är släppt. The Heart Is A Rebel. Sitter och lyssnar på den nu. Jag tror den är bra. Den låter Motoboy. Men ändå nytt. Lite mera fart än hans första skiva tror jag. Mycket mera trummor. Fast egentligen tycker jag nog bäst om Motoboy när det är bara hans underbara röst och en gitarr. Då är han helt underbar och det kan inte bli mycket bättre än så.
Nu längtar jag dit och hoppas att Motoboy svänger förbi Linköping när han åker på turné. Det var så mysigt förra gången jag såg honom. Eller enda. Väldigt annorlunda andra konserter jag varit på. Alla satt ner och lyssnade. Inte så att det blev pinsamt tyst, utan en lyssnande, mysig tystnad.
Jesus Christ Superstar
Jag valde att se på Jesus Christ Superstar. Det har jag varit på gång att göra väldigt länge. Jag har saknat den. Fast det var länge sen jag såg den kan jag fortfarande alla texterna.
Det tråkiga med att Malmö operan gjorde Jesus Christ Superstar är att filmen från 73 förlorade lite av allt som jag tyckte var bra. Istället för att alltid kunna texten, på engelska, kan jag den nästan bara på svenska men kan inte komma ihåg den på engelska. Jag skulle vilja se Malmö operans uppsättning igen. Men filmen från 73 räcker gott och väl.
Något jag funderat på är varför en låt/scen finns med bara i den här filmen. Den finns inte med på första utgåvan, i andra filmen, i Olas översättning. När Hannas och Kajafas träffas och diskuterar läget. Vad de ska göra med Jesus. Det är synd att den inte är med mer än i den filmen. För det är en av de roligaste scenerna. Hannas är ganska rolig att kolla på.
En annan låt/scen som är helt underbar är Herodes sång. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, den är fortfarande lika bra. Och skrattar gör jag varje gång. Den var jag väldigt nervös över att se i Malmö, men det var kul där också, annorlunda, men roligt. Tyvärr är inte den låten lika bra på skivan. Till Malmös herodes behövs showen för att förstå det roliga.
Titta på det här klippet, ni kommer inte ångra er. Det var något mer jag tänkte på under filmen. Men det har jag glömt bort. Den är intressant iallafall. Och mysig, på något underligt sätt.
Hets!
Jag har fått en ny kärlek. Hets! Jag har faktiskt inte en aning om vad de är för band. Mer än att det är en Markus Krunegård skapelse. Det är elva låtar fullproppade med ironi. Först tyckte jag att det mest bara lät. Men det brukar vara så med Markus musik. Först bara låter det. Sen blir det bra. Och man blir beroende. De här låtarna är annars ganska annorlunda. Mera arga och snabba.
Napalm på Östermalm.
Den här dagen har varit konstig. Jag har varit arg och sur hela dagen. Hoppas att det går över till imorgon.
Napalm på Östermalm.
Den här dagen har varit konstig. Jag har varit arg och sur hela dagen. Hoppas att det går över till imorgon.
Christers utbrott
En av höjdpunkterna under Musikhjälpen var när Jason satt och sände, runt halv elva på kvällen, och Ametist kommer upp och berättar att Christer hade legat i Jasons säng. Sedan kommer Christer också ut och får ett utbrott över att han vill ha näringslösning. Det är det här klippet jag har pratat om så mycket Elise, lyssna nu! >Lyssna Här<
Abba-boxen
ABBA-boxen såldes för 53 100 kronor!
Musikhjälpen
Nu sitter jag vid tv:n med pappas dator i knät. Musikhjälpen har precis satt igång på tvåan igen. Jag kommer sakna musikhjälpen. Det är väldigt mysigt att lyssna på. Tyvärr har de inte spelat min önskning än. Men de spelade En vän med en bil med Håkan Hellström för mig förut. Då blev jag glad, för jag städade. Så nu är det rent i mitt rum. Kanske att jag ska göra klart klapparna sen...
Nu pratar de om ABBA boxen som har auktionerats ut. Jason tror att det var någon i kungafamiljen som köpte den. Jag hörde inte vad den såldes för, men över 35 000 iallafall. Sjukt mycket pengar. Och över 4 miljoner har de fått in. Christer hotar med att sitta kvar i buren tills de har fått in 5 miljoner, önska en låt för Christers och Sveriges bästa! Haha. Han verkar inte riktigt klara av att inte få tillräckligt med sömn. Men det är kul att lyssna på iallafall.
Tack för i år Musikhjälpen 2009, ni gör ett skitbra jobb! Fett mycket pengar och skit kul underhållning.
Jason: Sj- den inre resan. Haha. Det finns nog ingen som tycker att sj funkar så värst bra. Får hoppas att allt funkar som det ska när jag åker upp till Ida! :)
Musikhjälpen!
Jag sitter och väntar på bussen, som förhoppningsvis går om tjugo minuter. Man vet aldrig nu när det är snö, men jag klagar inte, för det är förjävla fint! Och idag såg jag mitt barnbarn Elise på tv! Hon stod utanför glasburen. :)
Ni har väl inte glömt att önska en låt till musikhjälpen? Pengarna går oavkortat till kampen mot malaria. Du kan önska en låt på nummer 72999, börja smset med 200, 100, eller 50 (hur mycket pengar du vill skänka) sedan artist och låt samt en motivation och ett namn på det. HÄR kan du se musikhjälpen live!
Vilken låt har/tänker du önska? Jag önskade Disease med The Ark, men har tyvärr inte hört den.
