Hösten har kommit, jag var inte riktigt beredd. Oftast brukar jag tycka att hösten är obehaglig och humöret brukar gå neråt. Nu njuter jag fortfarande. Lukten, solen, löven, träden. 

gråvita skyar
tandläkarväder
nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar nyponbuskar
hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är

Lasse lyckades beskriva min hemstad så bra. Jag tror att jag egentligen tycker att det är lite jobbigt att se honom så långt borta från hemma som jag alltid lyckats göra. Han har varit ifrån så länge att han kan se tillbaka på staden med lite nostalgi och minnas de fina sidorna. Jag känner vad det är han menar. När han i den här sången beskriver hemstaden ser jag det, jag ser vägen. Från bussen bort till skolan. Visserligen inte samma skola som han gick på men jag förstår ändå.

man la klossar över ängen
med små fönster och dörrar
det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten drömmen
ut till färgerna man bara
ser på bio

Efter skolan när jag var tvungen att vänta på bussen var skivaffären min tillflykt. Där kunde jag gå runt länge. Bläddra bland lp-skivor. Hitta skivorna jag har, skivorna jag vill ha, skivorna jag borde ha.

jag ser den gräddgula färgen
den moderna men diskreta
en helhet för det enkla
bara fälla upp och skruva
men ändå alltid nåt
som ville jaga och förvirra
nåt som inte var Ikea
nåt som inte hade lösningen
i kanten

Han sa att har man varit i Tornby blir man aldrig sig själv igen. Det där hatet mot mycket människor, köpcenter. Jag förstår det. Mot människorna iallafall. Köpcenter också, men de är mest ett nödvändigt ont.

jag hör det inrökta ljudet
från en replokal vid tågstation
bland speditionslokaler 
och bortglömda depåer
det stumma dova skinnet
och basen som darrar i gallret
och glaset och det doftar
just som asfalt gör
om hösten

Tydligen har det förändrats mellan de många åren från det att Lasse hängde där till att jag besökte det. Jag tyckte att det var mysigt, fast jag inte riktigt hann få någon inblick av vad det var. Men konserten var fin som jag var på då.

Jag har hoppat lite, tagit bort några verser som inte är mina. Som jag inte kan relatera till. Men låten är fin och fast jag inte lyssnat så mycket på den kopplar jag ihop den låten med min väg till skolan. Som jag alltid har en bild av från hösten. Blött, halvkallt, löv som ligger klistrade mot marken, och asfalten doftar som den brukar på hösten. Fast egentligen har Linköping aldrig riktigt varit min stad, jag har bara haft den till låns. Ändå ser jag och förstår det han förklarar om den. Fint.