Att höra The Apocalypse Is over i lördags var jobbigt. Det var riktigt skitjobbigt. Under de minuter låten varade kom allt över mig, hur mycket de har betytt för mig och hur jobbigt det kommer vara på sista spelningen. The Ark är ju en hel värld för mig och det som jag tryggt har kunnat hänga upp mig på när allt annat är läskigt. Jag stod där och tänkte på vad som hänt om jag inte hade gått på den där konserten för fem år sedan, jag hade mått mycket sämre, inte träffat Ida och Elise, gått en utbildning jag inte ville och absolut inte vågat söka till Kristianstad. 

Det var så hemskt, men samtidigt vackert. När Ola började ta av sig handskarna och vingarna och sjöng att det var över. Jag minns att Ida skrek, Nej! Sluta!, så kände jag med.



Efter sommaren är det vi som får ta över, sprida budskapet om The Ark och kämpa för rätten att man ska få vara sig själv.

Igår var en av de bästa. Det var så sjukt underbart alltihop. Vi kom fram runt halv nio, utan felkörningar, och var då nummer 4 och 5 i kön (nummersystem för att undvika bråk). Det tog ett tag innan det började komma fler, men runt tolv var vi nog över 30 personer som satt runt om på det lilla torget. Dagen flöt på med småprat med andra Angelheads, skylt ritande, kyla och ätande. Vid insläppet kom jag först in efter biljettkontrollen och var först fram till staketet. Mitten.

Det var ganska mycket tryck, men hur fint som helst. Alla var glada och snurrade runt mycket på scen. Jag tror att de uppskattar den här turnén lika mycket som vi gör. Nästan hela konserten hade jag ett stort leende och det var magiskt. Under TAIO började jag gråta, på precis samma ställe som alltid, det var så hemskt. Jag vill ju egentligen inte gråta, det ska bara vara fint och bara njutning genom hela konserten. På våran skylt hade vi på ena sidan skrivit Lars Leari Lasse Ljungberg och ritat en ananas (för han är exotisk, daa), han såg den, log och gav oss slängkyssar. På andra sidan stod det Hey Kwanongoma (som jag har lärt mig stava nu) och de spelade den för oss, eller Ola sjöng. Det var fint. På It takes a fool kom Markus in och jag tror att jag dog lite och blev överlycklig. Jag hade tänkt innan konserten att chansen fanns att han skulle komma, men kom sen på att han bor ju i Stockholm och skulle antagligen inte komma. Men jodå. 

Efter konserten väntade vi tillsammans med Sandra, Jejje och Aino på att få träffa dem. Efter en timme kom Sylle och Martin men de var stressade och hann inte stanna länge. Efter det orkade vi inte vänta längre, skjutsade Sandra och Jejje till max och åkte hem.

Usch. Allt är konstigt. Men väldigt bra. Hade tänkt hinna med mycket ikväll, men jag har bara hunnit prata i telefon typ. Först med Hanna, sen med Ida. Nu sitter jag här och är arg på youtube istället. Och pratar med min pojk. Finaste han. 

Idag har vi bakat surdegsbröd i skolan, med gäst (jäst) från jästbolaget (gästbolaget). Det var väldigt trevligt, vi fick lära oss mycket och han var mysig. Dessutom har jag massa bröd med mig hem. Fast just nu är jag trött på bröd. Men jag fick en idé om att hasselnötter är gott i bröd. Iallafall så hade vi i min grupp väldigt roligt, särskilt när vi gjorde degarna. Vi hittade på namn till degarna, eftersom att den ena limpan hette Råg Arnold. Så Ciabattan hette Cibbe, Råg Arnold hette Arnold såklart, den med solrosfrön i fick heta Solle och knäckebrödet hette Kecke. Det var kul tyckte vi.

Ark ska visst spela i Västervik. Jag vill dit. Mysigt! Annars lyssnar jag på Winnerbäck nu och myser, han är söt.

Jag är arg för att The Ark inte har släppts till Peace and Love än. För jag börjar inse att de kanske inte kommer att komma dit. Men det måste de. Annars är typ min sommar förstörd. Eller inte, men ändå. Jag vill att de ska komma dit.

Lite halvt deppig, vet inte riktigt varför. Eller jo, det är nog för att jag har tittat på kläder/bikini. Det gör mig alltid på dåligt humör. Den var fin! Aha, jag är för tjock för den.. Men den här då! Hopp, för liten. Tillslut hittar jag något som jag inte är nöjd med alls, men jag får på mig det och tillslut är det det enda som räknas. Vissa gånger går jag bara på storleken och så tar jag det som är minst fult. Suck. Jag måste göra något åt det här, fast många säger emot. För det är inte kul. Inte kul någonstans att aldrig någonsin komma i fina kläder, (och gör jag det så sitter det fult). Buhuu.

Jag vill att det ska bli lördag och jag får gömma mig på konsert med Ida, The Ark och Angelheads.

Svt kommer att sända konserten från Växjö på fredag. Direktsänt. Så jäkla underbart. Jag och ida kommer att "gå" på två konserter på en helg. Det gillar jag. 

Idag var två stycken som slutade förra året på skolan och berättade om utbildningen i Kristianstad. Det var riktigt intresant och roligt. Jag blev ännu mer intresserad av att gå där, det verkar mysigt och roligt.

Ikväll ska jag sova hos Jenifer, det blir mysigt! Och imorgon ska jag laga falukorv i ugn åt henne. Det har hon tjatat om länge. Och nej jag har inget vettigt att skriva längre. På söndag har jag nog mycket att skriva, kanske.

Jag ska till Ibiza. Tillsammans med Andreé, hans mamma och hans syster. Så himla roligt. Och skönt. Det kommer att bli super. Jag måste hitta lite saker man kan göra också. 

Och sen har jag inget mer att skriva. Om en vecka har jag sett The Ark. Fantastiskt. Och Ida är här, ännu bättre. Det tråkiga är att hon åker hem om en vecka. Men ändå.

Just nu tittar jag på http://press2play.tv/rekommenderat/17/the-ark-avslojar-sin-hojdpunkter-fran-karriaren , Lasse är jätesöt. Om en vecka är Ida påväg hitåt. För nästa vecka ska vi se The Ark. Och jag planerar massa för det hela tiden. Det är det största den här månaden. För det kommer bli så fint. 

Idag har jag syndat jättemycket, jag har ätit massor onyttigt. Därför ska jag cykla en timme idag. Så blir det lite bättre.

Imorgon lämnar vi in projektrapporten, sen är det bara bokföringen kvar. Det kommer vara väldigt skönt att slippa allt sen. Eller då är det bara gesällen kvar.

Men Lasse är jättesöt i intervjun. Som alltid.

Igår hade jag mitt engelska tal. Det gick åt helvete. Fast jag hade tränat och kunde allt, och fast att jag tror på The Arks ord så gick det inte. Jag vågade inte stå för mitt tal. Jag blev nervös, trodde att alla skulle skratta, så jag pratade jättefort, mummlade, darrade på rösten och skakade i händerna. Varför blev jag SÅ jävla nervös för? Jag skäms. Så dåligt var det. 

Jag är trött, och arg. Dels på att jag fick sitta och skriva allt själv, fast vi skulle hjälpas åt. (inte riktigt allt, men whatever).  Jag är arg för att jag bokade en tatueringstid, men avbokade den igen för att han var dryg och verkade hata mig och tycka att jag var töntig. Jag är töntig, men man behöver ju inte påpeka det. Suck. "They made me belive in myself", jo tjena, kom tillbaka när du menar det du skriver också. 

Annars är livet ganska bra, jag har slutat jobba och det är skönt, fast det var mysigt och fast jag tjänade pengar. Men det var inte vardag. Inte än.

Imorse var jag och lyssnade på Bob Hansson på Linköpings bibliotek. Det var väldigt intressant. Kulturtanter och "tygjacksungdomar". Tygjacksungdomar som jag är så avundsjuk på. De är så snygga och verkar vara så intressanta. Jag vill vara en tygjacksungdom. Och när jag läser det ordet ser jag bara att det står tuggummi. Hm. Iallafall så var Bob väldigt intressant, han pratade om val och att han inte gillar val. Väljer man en sak väljer man bort så många andra alternativ. Han pratade också om att det är svårt att följa sitt hjärta, vi följer nästan alltid hjärnan (som består av 80% fett och vatten). Som att fett och vatten skulle vara smartare än hjärtat. 
Det var väldigt roligt att lyssna på honom, han växlade snabbt mellan fundersam och lite halvt mumlande till höga skratt och snuskiga metaforer. Det var kul. 

Nu har jag suttit och klurat lite på mitt engelska tal som jag fortfarande inte har hållit. Men jag ska göra det på tisdag, hoppas jag. Den här veckan ska jag faktiskt inte skolka något. Jag har visst missat en del. Nu ska jag egentligen kika lite på kalkyler och andra bilagor till våran rapport, men jag fastnade visst på andra ställen. Ska kolla det snart.

Pappa fyller år idag också, och farmor, farfar och farbror är här. Mysigt.

Jag är så himla pepp på Ark konsert nu. Jag ser bara fram emot det mer och mer (tänk inte på att det är snart slut, inte inte). Det kommer bli jättekul! Och med Ida. Fast utan Elise. Det är dumt. Och jag är glad att jag bestämde mig för att åka till Eskilstuna också. Det kommer bli bra. Jag kommer höra Disease. Sjukt.

Imorse när jag vaknade var det nästan ljust och det gjorde mig lycklig. Jag var pirrig i hela kroppen och såg fram emot allt. Allt kändes bra. Fint. Imorgon ska jag till skolan, jag gillar det. Litegrann iallafall. Och imorgon får jag pengar för att jag har jobbat, det gillar jag mest. Fast de pengarna kommer ta slut snabbt.

Och jag har bestämt mig för att göra Ark tatueringen, det är nog det bästa idag! Äntligen kommer jag få göra den.

Förresten är det lustigt. När jag ska jobba är jag jättesträng med att gå och lägga mig i tid. När jag ska till skolan skiter jag i det lite. Fast jag går upp typ samma tid. Men skitsamma.

Ska man sammanfatta så är jag glad och gillar allt.

Idag är det fem år sedan jag såg The Ark för första gången. De var förband till The Darkness som spelade på Annexet. Shit. För fem år sedan visste jag knappt något om vad musik egentligen var. Det var precis innan allt började snurra på riktigt och jag slutade vara ett barn. 

Under hela 2006, och fram till september 2007 var de bara mina. Jag tänkte inte riktigt på att det fanns andra som var som jag, jag var bara innesluten i min värld. Sen hittade jag till olika The Ark forum och började prata med människor som också var besatta. Det var jätteroligt. Ändå har jag upptäckt att jag har svårt att dela med mig av dem. De är mina, min värld. Eller jag vet inte, men jag vill inte förstöra det. Och det skulle vara hemskt att inte ha lärt känna några Angelheads.

Jag tittade igenom gamla dokument och hittade texter jag inte minns att jag har skrivit. Texter som var tvungna att komma ut, men inte fick plats någonstans. En var lite intressant. Början på något tror jag. Men känns ganska avslutad ändå. Ni får läsa den, varsågoda.

Jag vet inte ens om jag har skrivit den, eller om jag har kopierat den från någonstans. Men ändå.

-          Det är kallt ute ikväll.

-          Mm…

Mer än så blev det inte sagt den kvällen. Precis som alla andra kvällar. De hade varsitt liv, levde sida vid sida. Men inte med varandra. Första förälskelsen var sedan länge förbi. Knappt att det fanns någon kärlek alls kvar längre. De tyckte om att veta att den andra gick bredvid även om de inte hade något gemensamt längre. Bara barnen. De höll ihop för att det inte fanns någon anledning att inte göra det.

Näe, jag är less. Trött. Jag känner inte för att skriva. Jag känner inte för att gå i skolan. Jag känner inte för att jobba. Jag orkar inte planera saker. Allt jag vill är att bara vara hemma. Och det börjar också bli tråkigt. Egentligen vill jag nog ha vardag och rutin. Och veta hur det blir efter sommaren. Det stressar mig väldigt mycket. Att inte veta hur allt ser ut efter sommaren.

Idag läste jag texten till The Apocalypse is over. Jag började gråta. Den är så hemsk. Eller, början är så hemsk. "we went from town to town". Det är där tårarna börjar rinna. Efter ett tag blir den "bara" en bra låt och jag kan njuta av den. Nu är jag sådär geggig som jag inte vill vara. Men jag är geggig idag (ordet geggig har jag fått från sims 3, det står att de är det när de behöver duscha. Geggiga).

Jag saknar Ida och Elise. Få myssa med dem. Bara driva runt, sjunga, sova i samma säng, diskutera alla onödiga detaljer om Ark. Fina människor, jag vill kramas med er!

Min lärare ringde mig idag och undrade vart jag har tagit vägen. Kollade så jag kom tillbaka snart och inte slarvade bort mina betyg. Det var snällt tycker jag. Det är väl lite det som är bra med ett litet program. Man är "du" med lärarna. 

En sak jag tänkt på är att jag har svårt för att tilltala människor jag inte känner ordentligt för namn. Jag tycker att det är väldigt obehagligt. Men jag har ingen förklaring till varför. Kanske för att jag är rädd för att säga fel namn, eller uttala fel, eller så har tyskan och engelskan påverkat mig så mycket att jag får för mig att människan tycker att jag är ohövlig om jag använder dennes förnamn. Äh jag vet inte.

Och så blev det en text ändå. Imponerande.

Sylle är väldigt mysig att lyssna på.

Det är skönt att vara hemma efter att inte ha varit hemma mer än max en dag sammanlagt på 9 dagar. 

Jag njuter av varje sekund jag får tillbringa med Andreé.

Människor gnäller väldigt mycket. Finns det ingenting att säga kan man alltid klaga för att få tiden att gå. Vi har närmare till det negativa än det positiva.

Jag vet inte om jag kommer kunna lyssna på The Apocalypse is over utan att börja gråta. 

Det var väldigt kul att träffa Bianca och Jennifer i lördags fast att det blev totalt misslyckat.

Istället för att gå i skolan jobbar jag den här veckan också. Eller jag har inte så mycket skola att gå till. En lektion om dagen är ingen mening med.