Såg idag att en gammal klasskompis lyssnade på Ark. Vi brukade ofta bråka om ifall Ark eller Kent var bäst. Frågade vad som hänt, varför han helt plötsligt lyssnade på Ark. Han såg dem på P&L. Och jag blev så stolt. Jag har lyckats. Inte för att jag egentligen kanske hade något med det att göra. Men att få höra att någon som var helt emot dem har börjat gilla dem. Att den personen också kanske kan hitta styrka i musiken jag älskar så mycket.



Ville börja förklara hela Arkvärlden, berätta om mina fina glittervänner. Om min axel, om Linn som stod bredvid mig under sista, om tårta i ansiktet, om Sara som känns så trygg när man inte riktigt orkar, om mina bästa vänner, om varför glitter är så bra, om människor jag inte riktigt känner men blir lycklig av ändå. Förklara vilka ord i vilka låtar som ger mig den där sparken i baken så jag orkar resa mig och klara dagen. Berätta varför det är så bra att somna till Olas sommarprat. Försöka förklara de där internskämten som ingen egentligen fattar, hur länge man än förklarar. Jag är så stolt över att ha fått uppleva den här världen. Det värker i bröstet på mig. Varje dag. Inte längre av sorg. Eller jo, men inte lika ofta, inte lika starkt. Stoltheten tar över. Jag ville förklara allt det där. Kom dock fram till att han ändå inte skulle fatta, alternativt inte vara intresserad. Jag nöjer mig med att vara stolt över att han gillar musiken. Världen behåller jag för mig själv. Och är det inte så att glittret försvinner lite om man delar med för många?

Nu är det fem minuter kvar innan p3 sänder Arks sista konsert. Facebook svämmar över av kramar angelheads emellan och alla är nog lite nervösa. Jag med. Men jag är glad att jag inte sitter här ensam. Jag har min Anca här, Jennifer där uppe. Och alla Angelheads på facebook. Alltid blir jag lika rörd av alla fina angelheads och alla cyberkramar. Alla bryr sig. Många jag önskar att jag kände bättre. Att jag kunde lära känna många bättre. Jag vågar inte ändå. 

Förresten har jag gjort min tatuering om någon missat det. Bild kommer nog imorgon.

Igår pratade jag i telefon i ungefär två timmar sammanlagt. Det är mycket för att vara jag. Visserligen var det med fyra olika personer, men ändå. Det var skönt att få prata, med alla som är för långt borta, människor som jag vill ha näranära. Egentligen skulle jag ha pratat med Ida, men det blir idag istället. Det jobbiga med att ha flyttat och vara jag är att jag nästan alltid lyckas ha något inplanerat och det blir svårt att träffa alla så ofta. Människor som jag är van vid att träffa varje dag.



Eller de vackra människor jag lärt känna under sommaren som jag inte riktigt känner än men som gjort stort intryck på mig. Som funnits där, som det är skönt att vara nära för de är så speciella och människor som tänker på ungefär samma sätt som jag, fast vi är totalt olika och inte känner varandra så känner vi ändå en samhörighet. Vi är av samma sort. Det jag är mest rädd för nu när det är slut är att det är slut på att träffa er regelbundet. Samhörigheten som uppkommit iår är så fin och jag bryr mig om er alla. Jag är rädd att de jag börjat lära känna lite smått bara ska försvinna. Måste ta tag i att hålla kontakt bättre.



Och eftersom att jag gått över till laptop kör jag totalt oredigerat. Deal with it.

När jag tittade igenom bilderna från helgen kom jag att tänka på när The Ark hade sin turné avslutning förra året. Det var i min hemstad, Linköping. Så lycklig jag var över att få se dem där. Corren hade en grej att man skulle skicka in bilder och text så skulle det kanske komma med i tidningen. Mina bilder kom med. En av de vackraste bilder jag har tagit på Ola. Måste säga att jag saknar kläderna från förra turnén lite. 


Som inte var så fin som jag mindes, men väldigt fin ändå

Min kärleksförklaring kom med på webben, jag har lagt ut den tidigare, men här kommer den igen.



Jag var med om något fantastiskt igår. Jag fick se världens bästa band uppträda i Linköping.

Efter att ha suttit och väntat framför scenen i 12 timmar kom The Ark upp på scenen. Som jag har väntat på det här ögonblicket. Inte för att det var första gången jag såg dem, utan för att det var hemma och det var den bästa upplevelsen i mitt liv. Jag skrek och grät och leendet gick inte att sudda ut. Det var turnéavslutning och The Ark var riktigt tända.

Efter konserten lyckades vi träffa hela bandet. Det delades ut kramar till höger och vänster, tårar rann och lyckan lade sig som ett tjockt moln över oss, ingenting skulle kunna få oss olyckliga då. Ola tackade för allt stöd och support, jag kan bara säga detsamma. Utan dem skulle många av oss faktiskt inte vara där vi är idag. De skänker alla som lyssnar så mycket glädje, hopp och tro.

Idag söndag vaknade jag upp med ont i huvudet, utan röst men lyckan har fortfarande inte försvunnit. Det var helt fantastiskt, och jag tror att många av dem som var där kan hålla med mig om att det var så.



Då, 21 augusti hade vi ingen aning om hur det här året skulle sluta. Nu sitter jag här, efter årets turnéavslutning. Efter sista gången någonsin. Jag är nog inte den som är mest ledsen över det, jag har insett att det var dags att gå vidare. Förra veckan var det ett öppet sår, nu har det börjat läka. Förra veckan kunde jag inte titta på en bild ens. Nu tittar jag, minns och älskar dem otroligt. De har gjort så mycket för mig, nu är det dags för mig att hålla löftet att sprida budskapet vidare.

Bildbomb.



Eftersom att flickr inte gillar mig och jag inte gillar facebook så finns alla bilder här, istället.

Helgen är slut nu. Och jag är hemma mellan två jobbpass. 

Det känns... konstigt. Skrev precis till en kompis, "Jag är tom, arken finns inte mer". Det gör ont att skriva det, och jag känner tårarna bränna under ögonlocken. Inga fler tårar nu, de tog slut i fredags natt. Att försöka beskriva allt är svårt. Orden kommer inte lika flytande som vanligt. Bilder från olika delar av kön och konserten kommer hela tiden upp i huvudet. SVT som helt plötsligt står framför mig, när kön radat upp sig och det råder domedagskänsla, Nadja som ligger gråtandes vid kravallen, en hög av människor på marken gråtandes, vi som går från scenen tillsammans, får syn på en plansch och tårarna sprutar. Lasse som ser skylten, ler, kastar en flaska till mig men jag missar.

Det var sista konserten med The Ark. Sista gången jag kommer få den kicken igen. De är ett så fantastiskt band (var?), fast det var sista lyckades det bli lite glädje ändå. Stunder av lycka. Men tårarna var hela tiden närvarande. Vi turades om att trösta varandra. Eller trösta, alla var likna ledsna. Men en arm runt som en kram, en hand i sin hjälper. Man är inte ensam iallafall. Tillsammans. Ola sa så mycket vackert. De bryr sig verkligen om oss. De ville inget ont med att lägga ner, de vet att vi kommer klara det och ger oss uppgiften att fortsätta sprida budskapet om idioten. Med våra egna ord, på våra egna sätt. 

Att höra calleth en sista gång var jobbigt, det blev inte mycket till allsång, mest bara gråt. Tårarna rann inte så mycket under konserten, fast jag grät var det mest bara ljud, skrek ut min sorg. Men på calleth rann det och jag kunde inte sjunga ordentligt. Olas kinder hade svarta ränder hela konserten, det är så jobbigt att se dem gråta också. Inte bara vi som har separationsångest. 

Jag är glad över att jag stod bredvid Linn under konserten, du höll mig kvar på rätt sida. Jag föll inte allt för långt ner. Tack.

Innan konserten köpte jag en tjocktröja. Trodde att de var slut, men frågade ändå. Den har varit perfekt att gömma sig i de här dagarna, ett skydd mot omvärlden. Dölja såren i hjärtat, de måste få tid att läka innan jag kan visa upp det igen.

Känslorna svänger hit och dit. I måndags var jag arg, igår uppgiven och idag ont i magen, men tacksam. Hoppas på att jag kan fylla dagen ordentligt imorgon så jag inte hinner tänka på allt. Med jobb och mässa ska det nog gå skapligt.

Jag var arg för att jag inte hunnit skaffa mig fler minnen, att jag som person inte hunnit betyda något för bandet, arg för att de skulle överge mig, arg för att jag inte kunde åka till Helsingborg. Nu har jag kommit fram till att jag är tacksam, att även om det inte betyder speciellt mycket för dem betyder mina små minnen mycket för mig. De är mina hjältar, jag kommer alltid att se upp till dem. Jag sparar minnena av Jepson och mitt moment under svenneklappen när vi står mittemot varandra, klappar och börjar tillslut skratta, tillsammans. Martin på Liseberg när han lutar bak huvudet och blundar under allsången. Avbrottet i Västervik, Jepson i kängurufickan. Ola som tittar rakt på mig och Ida och sjunger Hey Kwanongoama, för oss. Jag och Rosa som sjunger Poetry, Sylle som ser oss och skrattar. Eller dansa bugg med Jepson. 

Det har varit ett sjujäkla år. Jag är glad att jag har upplevt det, tillsammans med de bästa, hittat fram till andra Angelheads. Tillsammans.

19 oktober ska Arkmärket ristas in i min arm. Ett tag tänkte jag att det var korkat, rista in namnet på några som övergav mig. De har inte övergett mig, de har hjälpt mig genom det värsta, varit med genom det bästa och gett mig det finaste jag kunde få. Tack för att jag överlevde högstadiet.


Lyssnar på morgonpasset, de pratar i introt till en låt om att de inte ska förstöra det här introt också. Hannas kommentar: "Han kan ju inte sjunga ändå." Söta.

Vaknade med ont i magen. Förstod väl att slutet är nära. Jag har skjutit undan de här känslorna i 279 dagar. Trott att jag trots allt inte bryr mig SÅ mycket, det är ju faktiskt år sedan jag behövde dem på riktigt. Tydligen behöver jag dem fortfarande, men nu gör det för ont för att jag ska kunna lyssna på låtar eller titta på bilder. 

Jag drömde att det var fredag, det var bara hemskt. Tårar överallt. Ingen kunde sluta gråta. Människor skrek ut sin sorg.

Har kommit till den punkten då jag inte kan vara glad för andras skull för att de fick vara med om konserterna i Lund och Helsingborg. Jag är bara arg för att jag missade dem. Åtminstone Helsingborg. Jag är så arg på Ark att de lade två spelningar i Skåne, det är långt bort. Varför inte lite närmare? Jag är arg på Ark för Grönan. Det verkar vara en kommersiell begravning som inte kommer vara något extra. Det extra var två spelningar som de kom upp med alldeles för sent. För sent för mig. Mitt avslut med The Ark kommer bli helt fel. Jag är så arg för att alla andra verkar kunna åka överallt utan att ens reagera över att något skulle kunna vara ivägen. Varför är det så lätt för alla andra att bara åka iväg? Fast det är mitt i veckorna. 

Jag tycker om er Angelheads, det gör jag. Jag är visst glad att ni får erat avslut. Jag är glad att jag fått träffa er och börjat lära känna er. Men jag är arg över att jag förstört mitt avslut, att fast jag haft så lång tid på mig kommer jag inte få något vettigt avslut. Det kommer vara trasigt och rivas upp gång på gång. Det har varit för lång tid för att jag ska kunna förstå.

Egentligen stavas det väl avundsjuka. Jag är avundsjuk på er som får era avslut, som har tusentals fina minnen med pojkarna. Och tyvärr finns det nog inget just nu som får mig att bli mindre avundsjuk. Inte ens Jepsons svenneklapp. För jag vet att ni har många sånna minnen, jag har ett. Typ.

Att försöka beskriva hur arg jag är för att jag missade konserterna igår och i förrgår behövs kanske inte. Men det gör så jävla ont. Det är nog att veta att The Ark gjorde sin näst sista spelning någonsin igår. Att läsa att den var något alldeles extra gör ändå ondare. Läsa att de spelade Red Cap igår. Jag är så besviken på mig själv att jag inte kunde åka, samtidigt vet jag att det hade inte funkat. Är man provanställd kan man inte ta ledigt hur många dagar som helst. 

Att bli hånad på jobbet för att man älskar det här bandet gör det ännu jobbigare. När man har slutat förklara varför de är underbara. Det är inte lönt. Bara försöka få dem att acceptera. Det går inte. 

Jag drömde att jag var på näst sista konserten, men i Eskilstuna istället. Det var lustigt innan, men fint som vanligt. Konserten var konstig, efteråt träffade jag bara Ola av pojkarna, han gav mig världens bästa tröstkram. Sa att allt skulle bli okej. Jag gick därifrån storgråtandes. Det gick inte att stoppa. När det började avta började det om igen och fortsatte så. Tills jag vaknade av Jennifers läskiga alarm.

Det gör ont att jag har väntat för länge med att säga allt jag vill säga. Ont att jag bara tittat på avstånd när jag faktiskt haft chansen att säga allt jag behöver säga. För jag vet att det inte kommer vara läge att träffa dem på fredag. Jag får leva med att jag inte hann säga allt innan det var slut. Att de fortfarande finns kvar efteråt är ingen tröst just nu. 

Lägger inte upp någon bild för jag orkar inte titta, minnas och sakna just nu.

Tänker tillbaka på Arken i Parken. Förstår inte att jag har varit där. Det är inte jag, den personen jag tänker tillbaka till. Mest är det en dröm. En fin dröm om något som borde vara. Som inte är. Dansbanan, Hammered Satin, tamburin, Ajajaj, jag kommer, eld. Bilder som flyger förbi. Galna människor som klättrar på en ostabil stolpe. Jepson med sin alldeles för söta dotter. 'Blädinges fetaste burgare', hatt. Ida. Elise. Det var fint.



Flyttpaniken som fanns har börjat försvinna. Det börjar bli bra. Men jag längtar fortfarande hem. Jag saknar hem. Undrar när jag kommer se Nyköping som hem. Kanske när jag får mitt namn på en dörr.



Ser på rockbjörnen med Jennifer nu. Mysigt. Nervös över ifall Ark kommer få någon Rockbjörn. De borde. De är värda det. Oj vad de är värda det.

Jag kom hem med en klump i magen, med hjärtat i en knut. Från staden jag älskar så. Från bandet som jag inte längre orkar tänka på hur mycket de betyder. 

Jag var så glad när jag kom ner. Träffa alla fina människor, se mitt band, Göteborg. Men efter åskan och dikten vände det. Jag stod bara och grät under Absolutley No Decorum. Det var jobbigt. Jag var inte med som jag brukar. Jag tittade lite från sidan. Nästan påväg att gå, jag orkade inte. Bättre att gömma sig än att ta tag i det jobbiga. Jag stod kvar och det blev bättre. Tillslut kunde jag le, men det var inte det vanliga leendet. Det var inte min konsert igår. Det var alla andras. Jag tittade bara på. Jag hade behövt träffa pojkarna efter, berätta hur mycket de betyder, visa dem mina tårar. Trodde att jag var stark och att jag kunde gå direkt efter. Det kunde jag inte tydligen. Jag ser bara Olas ansikte under slutet av Apocalypse, ledsen. Sylles ögonkontakt under Disease. Hör hur jag fick alla att sjunga One of Us. Kramen efteråt, våra tårar. Det var jobbigt. Allt var bara jobbigt. Hur kommer det då bli på Grönalund?

Lite att jag önskar att Arken i Parken var min näst sista. Jag hade velat ha kvar känslan därifrån. Då var jag lycklig. Då var konserten min. Jag ångrar (varför skrev jag orkar?) inte att jag åkte till Liseberg, men jag hade velat ha kvar känslan från AiP. Förresten skymtade vi Hammered Satin. Hoppades på förband, eller åtminstone att de skulle komma ut under Calleth. Det blev inget.

Jag förnekar det. Jag trycker hela tiden iväg tanken på att det snart är slut. Tittar på en video där de spelar No End för offren under tsunamikatastrofen. Jag vet att jag har fått rysningar av den och att jag borde gråta när jag hör den. Men jag känner inget. Bara att Lasse är söt när han går runt med sin bas.



Vad gör The Ark om tio år? Sylle: Förmodligen är det jag som åker runt med ett gäng studiemusiker och kallar mig The Ark. För att tjäna pengar bara. Och de andra stämmer mig. Intervju från Hultsfred 2003. Om de visste då att de skulle ha lagt ner inom tio år.



Jag kan inte riktigt ta in att de lägger ner om en månad. För jag vet inte riktigt vad det betyder för mig. Det var ganska länge sen nu som jag lyssnade mycket på dem, jag har inte haft någon intensiv turné med dem, jag klarar mig bra utan deras musik nuförtiden. Men å andra sidan har jag hittat nya vänner, jag blir lycklig så jag inte vet vart jag ska ta vägen på konserterna och de är fortfarande mina hjältar. Att många har det så jobbigt gör ont i mig. För jag vet precis hur de känner. Hade det varit för tre år sedan hade jag haft det lika jobbigt. Då fanns bara Ark i min värld, nu är de en del av mitt liv och jag tror att jag har accepterat att de kan vara den delen fast de lägger ner. Antagligen kommer allt då, den dagen. Tårarna, paniken, ångesten. Det jag håller bort nu.

Minnena från helgen snurrar i mitt huvud och bara ibland lyckas jag fånga ett för en liten stund. Tittar på det, känner på det, ler och tänker att jag hade så himla roligt.



Som att bli väckt mitt i natten och yrvaket leta sig in genom ett hål till backstageområdet efter Sylles anvisningar. Värma sig vid elden, prata och dansa.
Som att sitta tillsammans med vackra Angelheads och bli glittrig, få lite för mycket glitter på armen och se ut som en fisk.
Som att alla var jättefina i sitt glitter och jag var överlycklig över att vara en del i allt glitter.


Som att prata lite med Jepson i kön till "Blädinges fetaste burgare". Hans dotter är det sötaste jag någonsin sett.
Som att se hela Ark gå omkring, minus Ola. Synd att han inte fick gå omkring och se allt fint.
Som att se Skilla och bli riktigt imponerad.



Som att se Jojje och känna mig som ett barn igen, fast ett väldigt glittrigt barn.
Eller Kaka som var mysig och söt, fast han var förkyld.
Och att vänta på The Ark, vara hungrig fast inte kunna gå därifrån.
Stå med mina bästa innan ännu en Ark konsert tillsammans.
Göra "rabbitdans" tillsammans med Ida och Patricia.
Som att nästan vilja lyssna på I Love Europe bara för att man hör den i huvudet hela tiden, tills man kommer på vad man håller på med.



Mitt leende under första delen av konserten, bara lycka. Tårarna under Stay With Me, höll på att gå sönder, ville bara att den skulle ta slut. Att Disease kom då slet sönder mig ännu mera.
Se Kite lite på avstånd för att det var kallt. Vänta på EGLO. Höra Sylle försöka få alla mikrofoner att fungera. Dance the night away. Allt släppte och vi dansade, dansade, dansade. Blev imponerad. Lasse kom ut, fick en tamburin och sprang runt i sin jacka och verkade glad. Jag blev glad. Hela Ark var på plats, Ola bakom skynket. Fick allas namn på tröjorna. Dansa med Jepson, bugga med Jepson. 
Mitt och Jepson moment under en av alla dessa "svenneklappar". Hans blick, min blick, uttråkade miner. Sedan skratt. 



Dans tlls det var tomt, värma sig vid elden och sen krypa in i tältet. Idas sovsäck var blöt, bara hon kan svara på varför. Hon fick låna min filt. Ida pratade, jag sov och försökte lyssna samtidigt.
Dagen efter var fin den med, sitta med alla vackra, mindre glittriga, angelheads och diskutera dagen innan och slutet var närvarande. 
Mest av allt kommer jag komma ihåg hur himla mysig Tyrolen var med sin 60-tals stil och stämningen bland alla som var där, lugn, trevlig, mysig och 60-tal. Tack Hectors för att ni ordnade det här för oss!



(Måste säga att jag är glad att jag börjat prata med fler och fler nu, ni är alla så underbara och en del av Ark (we are The Ark), ärligt talat så har jag varit lite rädd för att prata med alla. Men det är ingen som är farlig, bara snälla och älskar samma band som jag. Vi är av samma sort. Tack för eran gemenskap.)



Förresten är jag sur på flickr. Man kan ju bara lägga upp 200 bilder. Funderar på att gå tillbaka till bilddagboken.

Nu ligger jag i min säng, med min dator bland mina sängkläder. Men det är inte mitt hem. Kanske kommer det att bli hemma, men det kommer ta tid. Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Mitt första riktiga jobb. Vuxenlivet börjar. Jag tror att det kommer bli bra, så småningom. 

Den här helgen har varit den sjukaste och underbaraste helgen jag varit med om. Bilderna ligger fortfarande kvar på kameran och sladden är nedpackad fortfarande. Det kommer senare. Nu blir det bara en sammanfattning för att minnas. 

Vi kom till Alvesta i tid, utan problem. Väntade på bussen och hittade andra Angelheads som vi åkte buss med ut till Blädinge. Slog upp tält, kikade på Tyrolen och väntade in resten av folket. Kvällen spenderades åt att äta, sjunga födelsedagssång och kasta tårta i Elise ansikte. För oss i vårat tält blev det en tidig kväll, vi var trötta och somnade ganska tidigt. Runt klockan två på natten blir vi väckta av att Sylle bjuder in oss till elden inne på backstage området. Alla går dit och vi sitter vid elden, pratar om lustiga saker och dansar till bra musik. Att bli väckt sådär mitt i natten gör mig aningen förvirrad, jag glömde tänka på skor och drog bara sovsäcken om mig och huvudet snurrade som om jag var full. Vi hade trevligt iallafall och slutade frysa för ett tag iallafall. 

Dagen inne på festivalen var helt underbar. Parken var jättemysig med massor av små detaljer. Musiken var bra och jag blev positivt överraskad av det mesta. Nycirkusen var dock för läskig för mig, de gled ned på en stång med huvudet mot marken och jag trodde att de skulle dö. Det enda som var en besvikelse var Peter Wahlbeck. Gubbe. Konserten med The Ark var superbra, hela första delen var jag bara lycklig och kunde inte sluta le. Under Stay with me kom tårarna. Men egentligen var inte konserten något jättespeciellt. EGLO var en riktig överraskning, jag fattade ju att det skulle vara bra. Men inte så bra. Och det hände så många konstiga saker under spelningen. Det var inte många som inte blev uppbjudna att hjälpa till i en låt. Dansa till en barnlåt om ett sår. Lustigt. Efter att de hade spelat färdigt dansade vi till bra musik med Jepson. Han buggade med mig och Elise. Och med Rosa själv. Höjdpunkt. Våra tröjor fick de signaturer de har väntat på. Dansgolvet blev mer och mer tomt och tillslut var det dags för oss att gå tillbaka till tältet efter att ha värmt oss vid elden.

Den här morgonen flög förbi när vi pratade om allt möjligt Arkigt. Jag vill tacka alla Angelheads för den här helgen, ni är alla så speciella och fina människor. Tillsammans med er har jag upplevt några av de bästa dagarna i mitt liv. "It's such a perfect day"

Väskan till Arken i Parken känns oroväckande lätt. Men så kommer jag ju hela tiden på nya saker som ska packas ner. Den kommer säkert bli lika tjock som väskor brukar bli för mig. Aldrig åka med en väska som dragkedjan går igen enkelt på. Tältet blev iallafall fint hoprullat. 

Att åka på festival känns bra nu. Att träffa Ida och Elise är alltid bra. Att sova i tält känns bra. Jag tror att det kommer bli bra, just nu laddar jag upp med att lyssna på inspelning från Roskilde med fina Arken. New Polution när Jens och Sylle sjunger varsina verser. Det är fint. Jag saknar den. Tänk att få höra den på lördag. Jag ska be för den. Ha med hårspray kanske? Ja, ingen dum idé.

Flytten till Nyköping på söndag är rörig. Mycket som är nedpackat som inte ska med längre, mycket som inte är nedpackat som ska med nu. Att jag inte kommer hem innan är jobbigt. Att börja nytt jobb är läskigt, att allt verkar så konstigt är jobbigt. Jag hoppas att jag får en lägenhet snart.

Roskilde inspelningen är underbar. Jag har glömt hur The Ark var 2007. Jag har glömt hur mycket jag behövde dem då. Hur mycket jag älskade dem, och att de var mina. Bara mina. Men jag är glad över att få dela dem nu, slutet blir så mycket lättare när det finns så många att dela det med. Bära den sorgen själv skulle jag inte orka, orkar ingen.

(Älskar förresten hur mycket jag börjar skriva varje gång jag säger att jag inte har mer att skriva)

Förresten tror jag att Absolutley No Decorum är viktigare för mig än vad jag förstår.

Västervik var.. annorlunda. Men så himla bra! För en gångs skull grät jag inte, jag var bara lycklig hela konserten igenom. Lite vått i ögonen under vissa delar, men aldrig några riktiga tårar. Det var ganska skönt. Särskilt eftersom jag grät på riktigt på Peace and Love.



Jag är så glad att jag fick se konserten med både Ida och Elise, det har jag saknat. Det blir så mycket bättre. 



Hela dagen med köande var jätterolig, en orm kom och ville köa, men vi råkade skrämma iväg den. Prata med människor som man egentligen bara läst om på facebook, läsa, knapra på gurka, möta Elise, halvsova i gräset, upptäcka att det är svårt att kissa på en för hög toalett och mycket annat. 
Konserten var olik mot vad jag är van vid när det gäller The Ark konsert. Det började med att ljudet strulade, det var väl bara vi på första raden som faktiskt hörde att Ola inte bara mimade. Jag blev förvånad när de kom upp på scenen när introt strulade så mycket, åtminstone Martin såg också väldigt förvånad ut. Efter första låten gick de av och allt fixades. Ola verkade på bus humör och det tog ett tag innan han släppte de mikrofoner som ingen hörde något från och gick av han med. När de kom tillbaka funkade allt och vi började om från början. Allt var bara lycka, de spelade Tell me, Disease, Deliver och en liten bit på Trust Is Shareware och jag var bara glad. Jag var så glad att tårarna inte ens kom ordentligt när jag hörde raden "we went from town to town" som annars brukar vara väldigt tårframkallande. Alla verkade vara på väldigt bra humör och höll på med konstiga saker på scenen, mycket skratt och fånerier som gör allt så mycket bättre. Det verkade vara väldigt många interna skratt mellan dem.



Efter konserten var det väldigt blandade känslor. Det började bra med ett möte med Jepson, Linn lämnade över en docka i present och Elise ett kort. Jepson gillade dockan väldigt mycket och lekte med den, sen blev Jepson dockan trött och han lade den i "kängurupungen". Så nu är alltså känguru historien sann, om ni har funderat på det. Att träffa de andra var bara panik. Det var så mycket människor, Ola satt redan i en bil och ville nog egentligen åka direkt. Jag gick inte fram. Martin var också väldigt omringad, jag gick inte dit heller. Sylle och Lasse var det mer tomt hos, jag och Elise drog fram Ida så vi fick våra tröjor signerade av de två iallafall. (var tvungen att fråga pappa om det skulle vara de eller dem, inte ofta det händer att jag tvekar, det låter bra när jag säger det nu men jag vill ändå lite sätta dit ett m. Baah.)





Förresten fyllde Jepson 37 år den här dagen också. Vi hurrade för honom och han fick blommor också.



Nästa konsert bir på Arken i Parken, det blir nog bra det också.

Ida sa att hon ville läsa, en ganska snurrig text om, ja, vad är den om?

"Har du hört The Ark? De är lite bra tycker jag. Vi har fyra låtar här". 
"Nej, det tror jag inte att jag har"

Sen började det. Med tre av fyra låtar. One of us blev soundtracket, tillsammans med American Idiot, till Lübeck resan, hösten i sjuan. I mars året efter skulle jag på min första konsert någonsin. The Darkness på Annexet. Men det jag kommer ihåg från den konserten var förbandet. The Ark. Suddiga bilder av Ola med svarta änglavingar med suddiga minnen av Let your body, avbrottet i One of us och Ola som viftar med mössan. De gjorde starkt intryck på mig då, de gör starkt intryck på mig idag.

Den här tiden gick jag i sjuan, högstadiet var i full gång. Jag hade en väldigt jobbig period, vänner kom och försvann, bråk hit och dit, nya känslor som jag inte visste fanns, gå från barn till tonåring. Det var jobbigt. Konserten och att jag upptäckte The Ark på riktigt kom precis i rätt tid. Ganska snart vändes mitt liv upp och ner. En vän som jag hade betraktat som en av mina bästa försvann och allt blev fel. Musiken som jag precis börjat hitta blev viktigare för mig. Jag hittade en ny vän, min mp3 spelare, The Ark. 

Under hela högstadiet var The Ark viktiga för mig. The Arks musik blev min tillflykt när jag ville försvinna. Jag mådde dåligt, men deras musik höll mig över ytan. När jag senare det året fick höra att de skulle vara med i melodifestivalen blev jag glad, nu skulle hela Sverige få lära känna MITT band. För ja, i min värld var de bara mina. Jag hade inte upptäckt världen med Angelheads och det fanns ingen i min närhet som kunde förstå att de var viktiga för mig. 2007 fick jag utstå många pikar. Nästan hat från mina vänner. Som tur var lyckades de inte trycka ner mig, The Arks musik var starkare än grupptryck som sa att de var dåliga. 

Och lyckan av at höra en Ark låt på Liseberg, innan man ska åka Balder. Lyckan av att upptäcka att det finns fler som jag ute i landet som älskar dem precis lika mycket som jag gör. Avundssjukan på dem som träffat bandet. Lyckan i de vänner jag fann bland Angelheadsen. Lyckan av att få en egen pratstund med Ola, jättelänge, i Helsingborg. Lyckan av att för första gången se en The Ark konsert tillsammans med mina allra bästa vänner. Lyckan och styrkan The Ark har gett mig under de här åren går inte att ersätta. Jag är så otroligt glad och tacksam över allt de gett mig. Deras musik var min räddning i högstadiet. De gav mig hopp om att jag var bra, de sa allt det jag inte fck höra i verkliga livet och någonstans såg jag att det skulle ljusna. 

Under den tiden som gått sedan de lämnade beskedet om att sluta har det hetsats. Hetsats om att gå på alla spelningar, hetsats om att vara bäst kompis med bandet, hetsats om att träffa dem efteråt, hetsen om att uppleva allt i år. Det verkar som att ingen minns i all hets. Som att ingen minns allt det vackra och all den styrka de har gett oss. Stanna upp, känn efter och ta tillbaka de minnena. Minnena från varför vi började lyssna. Vi har alla våran historia och den är värd att berätta. Jag har också hetsat i år, på mitt sätt, samtidigt som jag har börjat ta avstånd. Kanske för att jag har förstått att det är ett avslutat kapitel. Jag måste vända blad för att bli av med mina demoner. Istället ska jag bara ha kvar allt det vackra de gav mig. 

Det här skulle bli ett utkast till The Ark egentligen. En tårdrypande förklaring till varför de är så underbara, till varför jag blir så skakis av dem, till varför jag stått i den stora klungan utan att säga något. Jag är inte bra på att prata, därför vill jag skriva och berätta. Men jag kommer nog inte göra det, för jag kommer mosas under alla mina tankar om att de ändå inte skulle bry sig.

Vi ville stå längst fram och det gjorde vi. Priset för den platsen var en Volbeat konsert. Så vi smög in i publikhagen och satte oss längst bak. Efter ett tag kom de självklart och föste upp oss men vi kunde snart sätta oss lugnt ner igen. Vi halvsov och väntade. När det var en kvart kvar började vi ta oss framåt i publiken och när det var slut lyckades vi oss pressa oss fram så att vi stod vid staketet nära mitten.



Det var trångt, men vi hade våra platser. Jag gillar verkligen inte den scenen egentligen. Den är alldeles för hög när man är nära. så att fota var ju bara att glömma. Jag minns inte så mycket av konserten egentligen, mer än att jag grät så tårarna sprutade. Och våran söta säkerhetsfunk frågade om jag ville ha vatten för att jag grät. Jag gillade verkligen backdropet, egentligen är det nog snyggare än med allt ljus de brukar ha. Och med Dalasinfoniettan blev låtarna nästan läskigt fina. Jag bröt ihop under Let Your Body Decide. Tårarna rann och jag sjöng så mycket jag kunde. Stay With Me var jobbig, men fin. Appocalypse var lika jobbig som väntat. Som vanligt kom tårarna vid "we went from town to town". 



I slutet lyckades jag få tag på Martins plektrum. Det ligger fortfarande i säkert förvar hos mina öronproppar. Olas nya vingar var häftiga och jag var glad att han inte plockade av sig allt som i våras. Det var så jobbigt.



Den senaste tiden har jag bara tyckt att allt som handlat om Ark har varit jobbigt. Jag har skjutit bort tanken på att det är sista sommaren. Samtidigt som jag försöker lyckas med att stå på egna ben. Att kombinera att ta farväl av ark samtidigt som man försöker klara sig utan dem det är svårt och jag lyckas inte med det.

"I know we should never say never but I guess thats what I do know"

Efter sista konserten lägger jag nog Ark på hyllan. De kommer få bli ett vackert lik i min bokhylla. Tiden då jag lyssnade mycket och behövde deras musik är tyvärr förbi. Att de lägger ned är nog bra för mig, jag behöver också ett värdigt slut på den period som varit. Efter sommaren kommer jag kunna avsluta den här tiden med stolthet. Att vara ett angelhead är en ära för mig och The Ark är så mycket mer än bara bra musiken. Den betydelsen The Ark har för mig är en fin värld med underbara människor som tycker och tänker lite som jag. Men tyvärr är det så att jag klarar av att stå på egna ben nu. Eller tyvärr, det är bra, men det är tråkigt att lämna den här världen och jag har The Ark att tacka för att jag har vågat komma upp. Efter sommaren kommer jag bara plocka fram deras musik ibland för att lyssna och tänka tillbaka och minnas allt fint. Jag har fått ut så mycket av deras musik och av dem, men nu måste jag finna nya vägar för att hitta min styrka. Jag kan inte stanna kvar hur mycket jag än skulle vilja. Allt fint The Ark har gjort för mig och för så många andra. Jag hoppas att fler kommer kunna hitta den styrka jag funnit i deras musik och budskap. 



Jag tror nästan att The Ark räddade livet på mig. Att tänka på var jag hade varit utan min fina Ark vill jag inte tänka på. Jag har lång väg att gå för att övervinna alla mina rädslor, men The Ark har hjälpt mig att våga börja övervinna några. Ibland blir jag avundssjuk på dem som verkar ha en "kompisrelation" med bandet, men när jag tänker efter är inte jag den personen som skulle kunna ha det. Jag tittar hellre på från sidan, mitt i smeten blir det för läskigt för mig. På sidan kan jag gömma mig. 

Nu ska jag sluta flumma och bara säga, tack. Tack för de fem åren jag fick och tack för sommaren som kommer. Vad ni gjort är för fint för att kunna beskriva.