Jag hatar allt just nu. Lyssnar på Crashdïet och är arg. Inte ens Skottland verkar kul nu. Bara jobbigt. Jag vill inte, vill inte, vill inte. 

Ibland försöker jag intala mig själv att jag har förändrats och blivit starkare, modigare. Men så kommer dagar som den här och jag är nere på botten igen. Jag orkar inte mer, jag vill inte tro på mig själv, vill inte tro att jag är älskad. För jag är ful och dum. Jag tar mig alltid vatten över huvudet och kan aldrig fullfölja mina planer.

Jag skrev det igårkväll, vet inte om det här heller är speciellt vettigt men men.

Idag har jag läst ut Bridget Jones dagbok. Jag både älskar och hatar den. Den är skrivet på ett roligt sätt, och jag bara slukade den. Men den proppar i oss ännu fler regler om hur vi ska se ut och hur vi ska bete oss för att män ska bli attraherade av oss. Den slutar ändå sockersött, att en man säger att han älskar henne precis som hon är, knäpp, pinsam och med en förmåga att alltid göra bort sig.

Varje dag skriver hon ner hur mycket hon väger, hur många kalorier hon fått i sig, hur många cigaretter hon rökt och hur mycket alkohol hon har druckit. Alla dagar är en kamp för att gå ner i vikt, bli smal, så att någon kan älska henne. Och vi slukar det med hull och hår. Precis så är världen, kvinnor måste vara smala, snygga och smarta för att bli älskade av män. Är vi inte det, kommer ingen man att älska oss. Och se till att gifta dig tidigt, inte för att äktenskapet kommer bli lyckligt, din man kommer bedra dig och du sitter hemma med fem snoriga ungar, men är du inte gift innan 30 är hoppet ute för dig. Kasserad, inget att ha längre, en person som alla ser ner på, misslyckad.

Jag blir så trött på de här idealen. Jag är inte speciellt smal, inte speciellt snygg, men jag har ändå en pojkvän som älskar mig. Om jag ska försöka gå ner i vikt så är det inte för att försöka bli mer älskad, utan för att jag själv vill leva sundare.

Jag tror att det är rätt nyttigt för mig att vara helt ensam någon dag ibland. Jag har alltid så mycket tankar, men sista tiden har jag inte haft tid att verkligen formulera dem. Mitt mål är att ta mig lite mer ensam tid den närmsta tiden.

(inte för att Elise har så mycket att göra med texten, utan för att hon
var så lycklig på den här bilden.)


Livet är deprimerande, ingen kan riktigt njuta av det.
Antingen har man för mycket att göra, eller så har
man för lite att göra.

Aldrig stämmer det och vi kan njuta.
Man måste alltid kämpa för att hålla sig ovanför ytan,
slutar du sprattla med armar och ben sjunker du.
Ingen finns där att rädda dig, du drunknar.
Man är sin egen lyckas smed sägs det.
Men det är inte lycka vi smider, vi smider våra liv,
försöker forma dem till lycka.
Lyckan är inte klumpen vi försöker forma,
utan de små, små bitar vi tar bort. Stoft, damm.
Det försvinner så lätt, svårt att ta tillvara på.
Sug upp det med dammsugaren, spara det, stäng inne det.
En dag kanske du behöver det där dammet, stoftet,
sprida ut det framför dig så det blir alldeles dimmigt.
Bara då är vi lyckliga,
när vi bara kan urskilja konturer av det verkliga livet.

Jag vet inte riktigt. Det lät vettigt igår, nu ser det mest flummigt ut.

Jag lever fortfarande på lyckorus, fast att det är flera dagar sedan. Och jag vet att jag är väldigt kass på att uppdatera, men jag har inte tid.

I lördags var iallafall typ bästa dagen i mitt liv. Jag såg The Ark i Linköping, jag träffade hela The Ark i Linköping och jag träffade massa nya fina människor. Det var så himla roligt och underbart. Jag skrek tills jag inte hade någon röst kvar, har hon i rumpan efter att ha suttit en hel dag, benhinneinflammation efter att ha studsat upp och ner, men vem bryr sig. Det är tecken på lycka.

Jag skulle kunna skriva flera sidor om alla saker som var så bra. Men jag sparar er det. De som läser har antagligen hört eller varit med och upplevt det fina. Martins leende när han såg Sandra och Jejjes skylt, sitta och prata med Aino om Markus, umgås med fina Elise, Jepson som tittade på oss väldigt mycket, bambuser klippet, jag kramade Lasse, Ola sjöng Kolla kolla och Tell me this night is over. Jag behöver nog inte fortsätta, det var bara så sjukt bra. Jag är fortfarande hes.

Och Rosa träffade jag också, det var också kul. Det som var dåligt var de andra som var vid turnébussen, jag skämdes lite. Och när vi satt på McDonalds, jag älskar att prata om The Ark med andra Angelheads. Jag älskar att lyssna på The Ark.

25 minuter var jag i skolan igår. Idag var jag ledig. Det gick bra att cykla in igår, det var mest skönt. När jag cyklade iväg till skolan från Andreé blev jag smått nervös, jag vet inte riktigt varför, antagligen för att jag nästan alltid blir nervös. Men sen blev det ganska intressant att träffa alla. Det var som vanligt, som att ingen tid alls hade gått. 

Eftersom att jag var ledig idag passade jag på att sova hos Andreé, jag sov mest men det var mysigt. Imorse blev vi väckta av att Andreés mamma kom in med den nya hunden som de är dagmatte åt. Världens sötaste lilla hund, hela eftermiddagen låg hon och sov i mitt knä. Om man flyttade henne lite så hon ställde sig upp så sjönk hon ihop lika fort igen. Det var färdigbusat för den här dagen. Söt. Och jag tror hon gillade mig, sprang efter mig vart jag än gick. Det är kul när man blir omtyckt. 

Imorgon kommer Elise, väldigt trevligt det. Jag saknar hon. Bäst hade varit ifall Ida kom också, men bara Elise är väldigt bra också. Och jag får Milka av Elise imorgon. Och på fredag ska vi se The Ark på livelöpet, och på lördag på riktigt i Linköping. Den här helgen kommer nog räknas till en av de bästa den här sommaren!

Imorgon börjar skolan. Jag längtar lite. Men jag vill börja om en vecka. Jag vill ha en vecka att bara ta det lugnt och vara själv. Fast jag vet att jag skulle inte vara själv. Just ja, jag höll på att skriva. Jag fastnade i två klipp på youtube från Håkans konsert på Way Out West. Helvete vad han är älskad. 

Imorgon ska jag cykla in till staden. Duscha hos Andreé, till skolan och få schema. På torsdag ska jag vara i bageriet och på fredag ska jag vara i konditoriet. Och på torsdag kommer Elise hit. Det kommer bli så underbart! Speciellt med tanke på att vi ska se The Ark på lördag. Herregud.

Jag är kissnödig och har ingenting att skriva. Hej då.

Eller jag önskar att jag kunde. Idag har jag pratat med både Ida och Elise i telefon. Jag saknar båda så enormt. Och när jag pratade med Elise, vi diskuterade en vän till Elise, då ville jag åka ner till Göteborg och krama hon. Men Elise kommer hit snart. Om lite mer än en vecka. Då kan jag krama henne. Min söta Elise som biter på fingrarna. Det gör ont Elise, gör inte det. Jag ser att du biter. Och Ida och jag pratade, det var ett väldigt mysigt samtal. Vi pratade mycket gamla minnen. Det brukar bli så tror jag, eller jag minns inte nu. Men jag satt och önskade hela tiden att jag kunde få vara hos Ida just då. Jag älskar att vara hos Ida. Det är så underbart mysigt. Eller på Peace and Love. Det var underbart, jag älskade tillochmed vårat tält. 

Jag behöver duscha, kanske gör jag det snart, eller så blir det imorgon. Och jag saknar min pojke, jag vill sova bredvid honom. Min säng är alldeles för stor.

Nu är jag ensam. Eller Andreé har åkt hem. Och inatt kanske jag är helt ensam hemma. Jag vet inte riktigt. Och om någon timme ska jag ut och cykla tre mil. Och jag har ingenting vettigt att skriva, mitt liv är inte speciellt intressant. Och snart kommer jag börja svamla. Och väldigt pinsamt att börja alla meningar med och. Men, så blir det. 

Lite är det skönt att vara för mig själv nu. Jag är otrevlig just nu. Jag behöver vara ensam och ta hand om mig själv lite. Det är det som är nackdelen med att ha pojkvän. Jag har aldrig tid att bara vara ensam längre. Om jag har tid att vara ensam så blir det oftast inte så, oftast blir det så att vi träffas iallafall. För vi klarar inte av att vara ifrån varandra längre. Pinsamt. Det ska faktiskt bli skönt att ha hela sängen ensam. Fast, jag låter väldigt dum nu. Jag är väl en enstöring, men jag är hellre med Andreé än sitter ensam hemma och ruttnar jämt. Och det där lät som att det var en uppoffring. Absolut inte, bara att jag är dålig på att förklara. Jag gillar min pojke. (Inte gillar, ÄÄÄÄÄÄLSKAR) Jag gillar att umgås med han, han är bäst.

Jag har funderat lite. Att när jag har ont någonstans, jag har tillexempel fått ett blåmärke på benet, då klarar jag inte av att låta det blåmärket vara. Nej, jag måste sitta och trycka på det för att känna ifall det fortfarande gör ont, och var det gör ondast. Jag försöker alltid hitta det där stället där det gör så ont så det nästan snurrar. Jag vet inte riktigt varför, men det är på något sätt uppfriskande. 

Kom att tänka på filmen Flåklypa Grand Prix, som nästan ingen har sett men som är helt underbar. Där sparkar den lilla igelkotten Ludvig på en sak och får ont: Det gör ont! Det går SÅ ont! Att det bara får göra så ont!? Det är så gulligt. Hela filmen är så mysig. Fast jag har mest sett början. För det är början som är bra, sen är den ganska seg egentligen.

Intressant inlägg det här, nu ska jag fortsätta mysa med Andreé och kanske försöka göra mat.

Pappa bakade bröd idag. Det är kul att se honom göra det, för det händer inte så ofta nuförtiden, men när han väl gör det så märks det hur mycket han älskar det. Jag tror att han saknar att vara bagare. 
Man ser hur det glittrar lite i ögonen och han blir glad och påhittig. Jag tror att han faktiskt är glad över att jag valde att gå livsmedel, för under de här stunderna brukar han mer än gärna vilja diskutera hur man ska göra för att få ett så bra bröd som möjligt. Det lyser om min pappa de stunderna.

Jag älskar att se folk hålla på med saker de älskar. Se hur det lyser och glittrar. Jag blir så glad då, av att se andra människor vara glada.

Mitt rum är färdigt! Det är hur snyggt som helst. Det som fattas är en ny garderob och den nyinköpta sänglampan ska upp. Och tv:n ska tillbaka in. Jag har kommit fram till att den var rätt bra att ha, även att den inte används jättemycket.

Jag har hittat ett väldigt roligt tidsfördriv. Spela Roller Coaster 3. Svinkul. Jag och Andreé är skitbra på det. Jag bygger parken och han alla coola bergochdalbanor. Mamma och pappa bara suckar när vi säger att vi måste bygga klart och provåka en bergochdalbana innan vi kan åka in till stan. Förstår inte varför.

Påtal om stan så var jag där med mor och far idag. Höjdpunkten var kanelbullen på IKEA. Och min kokbok på Ica maxi. Eller Ica nazi som vissa mobiler kan skriva ibland. Desserter heter den, av Jan Hedh. Har inte hunnit titta så mycket i den, men jag tror att den kommer bli ganska sliten.

Jag förstår inte riktigt vad som har hänt med mig, men jag får nästan panik av att gå på stan. Det är så mycket folk, jag klarar inte av det. Jag blir trött, irriterad och får ont i huvudet. Plus att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen eftersom mitt huvud fylls av någon form av panik känsla. Jag klarar bara inte av det. Det är bara väldigt jobbigt. Hur jag klarade av P&L har jag ingen aning om. Eller hur jag ska klara av The Ark konserten om ett par veckor..

Nu ska jag gå och lägga mig. Lyssna på Olas mysiga sommarprat från 2003 och somna innan första låten.