Igår var jag och såg Melody Club i Hultsfred. Rätt misslyckat faktiskt. Först kom vi alldeles för tidigt och det var apsolut inget folk där. Sen när de väl öppnade vid nio så var det visst ändå jättelång tid innan de skulle börja spela. De började inte förrän typ kvart i tolv-tolv. När de väl började var det inget drag, alla stod bara och hängde typ. Men jag stod längst fram! Inte förrän sista låten, Palace Station och extra numret Electric, kom publiken igång på riktigt. Då var det kul, Men det var ändå ingen kul stämning. Kan vara för att jag hade hunnit bli ganska trött och för att vi hade fått vänta så länge.

Bäst var ändå slutet på Boys in the Girlsroom. Först var det bara Kristtoffer och Jon på scenen. Och Kristoffer sjöng med bara keyboard som musik. I slutet kom resten av bandet in igen och började spela, det var himla maffigt.

Jag hoppas att jag får se Melody Club i sommar igen, för det är synd att ha ett sånt här minne av dem. De är ju så bra egentligen. Och Melody Club's prestation var mer än godkänd! Jag älskar när band bara strålar ut energi och glädje från scenen. Men jag gissar att de kan bättre än igår, det var kanske inte roligaste stället att spela på.

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på två låtar. When the children cry och Is this the world we created. Gamla låtar båda två, och de handlar lite om samma sak. De handlar om vart världen är på väg, orättvisorna i världen. Hur barn blir drabbade av krig som de inte har något att göra med, hur det varje dag föds nya barn till fattigdom, svält m.m, samtidigt som det finns fullt av människor som har det hur bra ställt som helst, lever i överflöd, och undrar vart deras liv har tagit vägen och är missnöjda med sina liv.

Imorse läste jag också om att Nordkorea har testat en ny atombomb tror jag att det var. Vart är den här världen på väg? De två låtarna skrevs för i mina ögon länge sen, och världen har inte förändrats mycket sen dess. Fortfarande stämmer de in exakt. Det är när jag hör låtar som dessa och läser saker som det här om Nordkorea som jag blir rädd. Rädd för att leva. Och jag kan inte heller komma varför vi lever, när livet är så orättvist. Vissa, som tillexempel jag, vi har det hur bra som helst egentligen. Bor tillsammans med min familj i ett hus, jag får gå i skolan, jag får mat varje dag, jag har aldrig varit med om krig och jag har massa underbara vänner. Ändå är det sällan jag är nöjd med mitt liv. Hela tiden vill jag bort bort bort, eller går och tycker synd om mig själv. Vi borde lära oss att ta vara på det livet vi har.

Jag skulle vilja göra något. Göra något för att försöka göra världen lite mera rättvis. Men jag vet inte hur. Världen är så stor, det finns så mycket att man kan göra att man inte vet riktigt vad, istället står man och tittar på istället. Jag vet att det låter egoistiskt, men jag har inte råd att skänka pengar till välgörenhetsfonder m.m, men jag vill ändå göra något.

Egentligen tror jag att jag tycker om min lilla håla som jag bor i. Eller, jag tycker att det är fint här, lite småmysigt. Men ett liv i ett sånt här litet samhälle är inget jag trivs med riktigt. Jag trivs inte med att alla vet allt om alla. Kanske är det så att jag är lite egoistisk, men jag vill kunna välja att ha delar av mitt liv för mig själv. Jag trivs med att kunna gå ut och gå utan att se folk jag känner, få vara privat. Många tycker att det är för mycket sköt dig själv i stora städer, men jag tycker om att ha mitt liv för mig själv och kunna välja om jag vill dela det med någon.

Jag hittade precis den fantastiska låten When The Children Cry med White Lion. Den är fantastisk. Den är ganska gammal, men orden stämmer in så rätt iallafall. Om tjugo år till kommer orden stämma lika bra in, vi kommer inte ha slutat kriga eller börjat acceptera alla för vilka de är då heller. Önskan att vi kommer leva i fred med varandra kommer alltid finnas, men tyvärr tror jag inte att den önskan kommer slå in. Tyvärr.

The hardest thing with growing up is to
understand that man isn't kind.
That the world isn't paradise.
Just like my father says; life is hell, then you die.
This song is fantasic, it's so true that it's almost scary.




Little child
dry you cryin eyes

How can I explain the fear you feel inside?
'Cause you were born into this evil world
Where man is killin' man but no one knows just why.
What have we become
just look what we have done

All that we destroyed you must build again.

When the children cry
let them know we tried

'Cause when the the children sing
then the new world begins.

Little child
you must show the way
To a better day for all the young.
'Cause you were born for the world to see

That we all can live with love and peace.
No more presidents and all the wars will end

One united world under God.

When the children cry
let them know we tried
...

What have we become
just look what we have done

All that we destroyed you must build again.
No more presidents and all the wars will end

One united world under God.

When the children cry
let them know we tried

'Cause when the children fight
let them know it ain't right.
When the children pray
let them know the way

'Cause when the children sing
then the new world begins

Jag vet att jag ska vara stark och lämna dig bakom mig. Få ur dig ur mitt liv. Men det är så svårt när du var en så bra del av mitt liv. Förutom att jag blev sårad av dig gång på gång. Men jag saknar att få prata med dig, disskutera saker med dig som känns viktiga. Eller bara alla dina små lustigheter. Du fick mig alltid att skratta. Och tänka till. Men du ska ut ur mitt liv, jag ska gå vidare. Hitta andra vägar i livet. För även att du är den mest fantastiska person som jag träffat så har du sårat mig så otroligt många gånger. Oftast utan att du själv vetat om det.

Ja jag vet att jag ska sluta klaga om det. Det finns annat att lägga tid på än att tjata om hur mycket jag saknar honom. Men ibland får man klaga.

Idag blir fredagsklippet en intervju från när The Ark var på Hultsfred och spelade. Det är 20 frågor och The Ark är jätteflummiga. Jag har tittat på den här många gånger, och garvar lika mycket varje gång! Enjoy it!

Nu har jag precis gjort klart ett collage på klassen. Blev ganska dåligt. Men jag slängde mest bara ihop massa bilder, så jag la inte ner så mycket tid på det heller. Jag gillar photoshop, även att jag itne fattar något så är det kul!

Idag följde jag med ut till våran båt. Ja, vi har köpt en segelbåt. Vi mastade på den och testade motorn. Pappa och bror testade den sen efter att jag hade följt med mamma hem igen också, fast den gången med seglen på. Om det är fint väder imorgon ska jag få följa med och segla. Fast egentligen borde jag plugga lite imorgon. Men det har jag lördag och söndag till.

Du är i mitt huvud nästan hela tiden. Ibland försvinner du långa stunder, men du kommer hela tiden tillbaka. Jag orkar inte ha dig i mitt huvud hela tiden. Och jag vet att alla säger åt mig att vara stark och inte prata med dig. Men det är svårt, hela tiden kommer jag på saker jag vill berätta för dig. Men jag vet också att det bara blir svårare ifall jag pratar med dig. Jag måste, måste, måste få ut dig ur mitt huvud!

Nu har jag fixat en header, men den matchar inte riktigt, jag vet. Men jag tyckte det var kul att jag har lyckats göra en OCH fått upp den här så jag tänker ha den iallafall. Kanske gör en ny i rött ikväll. Men jag vet inte hur man ändrar färgen på bakgrunden. Det får vänta tills Elise kommer hem (A)

Annars har dagen varit sådär. Vi hade nationella i matte. Jag tror att det gick bra, jag fick världens snilleblixt. Sen slutade vi typ, eller vi fick en inlämningsuppgift i kallköket. Så Bianca var här en stund och vi tittade på tv. Fick ett väldigt bra citat från Ellen; Men du vet, det är solen. Den tror att hela världen kretsar runt den.

Jag var som sagt och såg Florence Valentin. Det var underbart alltihop! Vi kom ungefär vid nio och de började spela vid elva. Först stod jag i andra raden, tröcks bakåt och åt sidan och sen tillslut kom jag fram till scenen och stod längst fram. Och jag har rört Loves hand och gitarristens ben. Jag vet att det är dåligt av mig att inte veta de andras namn, men egentligen lyssnar jag inte så mycket på Florence mer än att jag tycker att de är bra. Egentligen är det nästan bara i The Ark som jag vet vad alla heter, förutom solo artister förstårs. Men över till konserten igen.

De började med Spring Ricco. Lite synd tyckte jag nästan. För det är en jäkligt bra låt, men den försvann, man la inte riktigt märke till den. Men publiken var med från början iallafall och det blev trångt direkt. Jag blev puttad runt runt runt kändes det som. Men skam den som ger sig, jag puttade tillbaka! Det lite tråkiga med Florences låtar är att de flesta är varken snabba eller ballader, utan de är något mellanting. Då blir det lite svårt att veta om man ska hoppa som en galning, eller om man bara ska stå och svänga lite med armarna. Men det märktes iallafall vilka låtar som var mest populära. Upp på sociala, Pokerkväll i Vårbygård och Allt de bygger upp ska vi meja ner. När de började spela Pokerkväll blev det en så häftig känsla, hela publiken skrek med i texten. Det kändes helt underbart. Jag älskar konserter. Och om två veckor hoppas jag på att få se Melody Club.

Inte ikväll, men kanske imorgon kväll ska jag lägga ut det jag filmade under konserten på youtube, lägger upp det här sen också.

Jag har mycket tankar hela tiden. Men det är inte många av dem som kommer ut här. Jag har mycket som jag tänker att jag ska skriva här, men det är sällan det blir så mycket iallafall. Oftast blir det bara en tanke. Egentligen kanske det är bra. Allt behöver inte alltid komma ut.

Idag har jag varit väldigt trött. Första delen av dagen flumtrött, andra delen av dagen tröttbarasittaochstirrarättfram. Lyckades koppla bort hela handel lektionen när Roger stod och pratade, jag tänkte på annat.

Hela dagen har ordet idiot dunkat i huvudet. I varje steg, i varje andetag, i varje tanke. Idiot, idiot, idiot, det är vad du är. Precis som alla andra. Varför är det så svårt att acceptera att jag inte orkar? När jag vill ha dig nära går det ju så lätt att glömma bort mig. Okej, jag ska sluta ha enkelriktade samtal med dig på bloggen. Men jag har så mycket jag vill säga till dig, skälla ut dig, skrika på dig, samtidigt vill jag inte släppa efter. Jag har sagt att jag inte orkar ha dig i mitt längre, snälla försvinn, och försvinn snabbt!

Igår såg jag Florence Valentin i Norrköping. Jättebra! Men jag orkar inte berätta mer om konserten nu, det gör jag imorgon om jag hinner. Men ett av förbanden var ett gäng tjejer som berättade att de hade sett The Ark i Norrköping för två år sen. Så jag har varit på samma konsert som dem. Haha.



Love in action. :)

Idag är det dags för ännu ett klipp med The Ark. Jag skulle vilja lägga ut musikvideon. Men jag hittar den inte? Om någon har länk till den så ge den till mig! Istället blir det ett klipp från Oxelösund 2007. En konsert som jag tyckte var väldigt fin. Tyvärr hade inte jag med kameran dit.

Idag, och ett par dagar till, har jag lyssnat mycket på Tell Me This Night Is Over. Den är så fin. Så underbar. Jag älskar den. Det är nog en av The Arks bästa. Särskilt andra versen. Maybe you all will consider it's a joke if I say that I hate myself, but every now and then when I look into the mirror all I see is a big misstake. And wouldn't you? Well, I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile. Am I the only one around here? Who's not gonna live my life ini fear? Jag får alltid en gråtklump i halsen när jag lyssnar på den låten, särskilt den biten. Dels för att den är så sorglig och dels för att jag får så mycket minnen när jag hör den låten.

Idag visade A klassen upp sitt projekt i Esteten för oss. Våra vänner pojkarna dansade till The Final Countdown. Varsågod to enjoy!

Jag tittade på Room Service när jag cyklade förut. Timbuktu var inredaren idag. Det verkar bli ett coolt rum. Eller fett coolt rum. Jag gillar Timbuktu, han är cool. Det enda jag stör mig på är att han använder ordet fett hela tiden. Det låter ju så fel! Ett fett rum, eller, det kommer bli fett med luft härinne, eller, hoppas det blir lika fett väder imorgon. Det låter ju helt fel! Iallafall inte som något possitivt. Att använda ordet fett för att beskriva luft med går inte ihop sig i min värld.

Något annat jag tänkte på när jag såg programmet var att när jag tagit studenten ska jag flytta ner till Malmö. Inte direkt kanske. Men jag ska dit. Jag gillar den staden. Jag tycker att den är fett skön. Nae men den är cool. Sen bor ju The Ark där också ;)

Förresten, nu är det vår här. Det har det varit i någon månad ioförsig, men nu har massor med blommor kommit och det luktar så gott nu! Om det är något jag gillar med att bo här så är det alla lukter på våren och sommaren. Det finns inget som luktar så gott som nytvättade kläder som har torkat ute!

Nu ska jag fortsätta träna, jippie!

Jag känner mig rätt taskig just nu. För jag var väldigt trött när jag kom hem, det är jag nu också. Men mor ville att jag skulle sätta mig och prata en stund, jag sa att jag inte orkade. Nu står hon och lagar mat och jag sitter här istället för att hjälpa till. Men min ork har tagit slut för tillfället. Antagligen för att jag vet vad som väntar mig. Plugg. Och vi har haft praktiskt i skolan idag så jag är trött. Även att jag oftast är helt slut efter de dagar då vi har haft praktiskt så skulle jag aldrig byta ut det! Det är så himskans roligt. Förutom när det är dags för att städa och vissa inte hjälper till. Eller att typ alla får stå och göra klart någon annans jobb för att den personen inte orkade komma tillbaka.

Jag lyssnade på Kent när jag åkte hem idag. Första låten i spellistan är Blåjeans. Jag börjar nästan skratta varje gång jag hör den låten. För i boken som jag läser på svenskan i skolan så hör huvudpersonen i boken den låten och kommenterar den. Kent sjunger; Varför får jag inte på mig dina blåjeans? Huvudpersonen svarar; För att du är för fet såklart. Det kanske är jag som har dålig humor. Men jag tycker att det är roligt iallafall.

Den här kvällen har jag mest använt till att skriva klart en uppgift till datan. Det är lite frågor om Personuppgiftslagen, som vi inte har haft någon genomgång alls om. Vi har bara fått ett papper med elva frågor som ska besvaras. Och ingen i klassen har vetat om att den lagen finns, eller kanske kännt till den men inte vetat vad den innebär. Sen ska vi dessutom, som ingår i nästan alla skolarbeten, skriva lite egna åsikter om lagen. Det är ju väldigt lätt när man inte riktigt förstår lagen. Visst att det finns massa sidor att hämta information på. Men jag har väldigt svårt för att förstå lagtext. Min tanke är att inte ens de som skriver sån där lagtext förstår vad de skriver. Rätta mig om jag har fel om det. Men varför kan man inte skriva sånt som är viktigt, lagar och sånt, på ett språk som alla förstår?

Det här arbetet har verkligen fått mig att bli stressad, eftersom att jag har skjutit upp det p.g.a. att jag inte förstår så mycket av det och arg, eftersom att våran lärare inte har förklarat och gått igenom uppgiften. Inte ens lite.

Alla de här *äkla kedjemejlen, breven, smsen som alltid har snurrat runt runt tar snart kål på mig. Överallt finns det alltid "kopiera det här och skicka vidare så kommer ditt liv bli perfekt, skickar du inte vidare kommer du dö inom fem minuter". Men på youtube har jag inte sett något sådant. Förrän nu. Varför?? Det var så skönt att slippa sådant där. Varför skapa kedjereaktioner på kommentarer till filmer? Gaah, jag får panik på sådant!

När jag satt på bussen igår hittade jag White Lion på min mobil. Ja, jag skriver hittade, för det var vad jag gjorde. Jag har två gig musik på min mobil, jag lyssnar bara på en femtedel av all musik ungefär. Knappt det. Iallafall så hittade jag låten Little Fighter med White Lion. Jag gillar den. Den gav mig ett litet hopp igår. Den fick mig att må lite bättre. "Rise again little fighter and let the world know the reason why. Shine again little fighter and don't let them end the things you do."

Ikväll är en sådan kväll då ensamheten tar över, men jag får skylla mig själv för att jag är så sjukt osocial. Idag var en bra och väldigt rolig dag, iallafall förmiddagen. Det var ljunkan på stan, klassen hade "café" och sålde lotter. När vi hade rast fick Erika en ansiktsmålning av någon från BF. Efter att vi hade slutat, runt tolv, åkte jag hem till ensamheten. Egentligen var det rätt skönt. Men jag saknade någon. Ibland blir jag så rädd för att vara ensam, de stunderna då tankarna och känslorna sköljer över mig och jag får kämpa för att hålla mig över ytan.
Egentligen får jag kanske skylla mig själv för att jag känner mig ensam nu. Och alla andra gånger. Jag vill så gärna ha någon här som kan fylla tomrummet. Ändå vågar jag inte släppa in någon för nära, rädd för att någon ska få se in i mitt kaotiska huvud.

Du gör allt så svårt för mig. Jag vill glömma dig, jag vill komma över dig. Inte låta minnena svämma över gång på gång. Jag vill gå vidare med mitt liv. Du vill inte ha mig. Okej, jag kan acceptera det. Men släpp mig helt istället för att dra ner mig hela tiden. Du är en av de största anledningarna till att jag grubblar så mycket, så många svek. Mest omedvetna från din sida, men svek iallafall. Jag har för många förhoppningar. Jag hoppas för mycket. Men nu vill jag komma över dig, jag blir för skadad av alla fall. Även att jag knappt känner smärtan längre för att jag vant mig vid den så blir varje fall hårdare och hårdare. Jag orkar inte mer. Jag vill läka.

I veckan hittade jag klipp från min första The Ark konsert någonsin. Egentligen var de "bara" förband, men det var första gången jag såg dem. De var förband till The Darkness, i mars 2006. En helt underbar konsert, och det var The Ark som gjorde det största intrycket på mig. Nu minns jag inte mycket av konserten längre, men The Ark följde med mig hem och har bosatt sig i mitt hjärta för alltid. Här får ni iallafall se ett klipp från Let Your Body Decide från den konserten, den låten som verkligen satte spår i mitt hjärta den kvällen. Lyssna, titta och njut!




Tusen tack till radiodelicate som har lagt ut dessa klipp på youtube!

På estetiska i skolan hade vi som projekt att spela upp en teater. Vi skrev både manus och en sång själva. Eller ändrade texten i Macken låten, men manuset skrev vi själva. Den handlade om vårat första år på LP. Idag spelade vi upp den för A klassen. Det gick över förväntan tycker jag. Jag har inte haft så stora förväntingar på att det skulle gå bra faktiskt. Vi har tjaffsat ganska mycket om nästan allting som har med det här projektet att göra. Men allt löste sig, och på något mirakulöst sätt lyckades vi få ihop allt med alldeles för lite tid. Ända fram till det var tio minuter kvar trodde jag nästan att det var kört, för vi hade inte kört igenom hela en enda gång utan att något gick snett. Men sen gick det bra iallafall. Det enda var väl isf att det tog lite tid att byta om en gång, men det är det ingen som dör av.

Efter alla om och men har det ändå varit riktigt kul att få göra det här projektet. Det har verkligen visat vilken bra klass vi är, att vi kan sammarbeta även att det blir tjaffs och att vi verkligen har haft ett fantastiskt år tillsammans.

Idag berättade syster för mig att några från musikprofilen i Åtvid skulle spela några låtar från Jesus Christ Superstar ikväll. Så vi åkte in och kollade på det eftersom att vi har blivit JCS nördar. När de började spela Overtrue slogs jag av hur maffig musiken är. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende när de spelade, hur JCS än framförs så är det vackert. Och Jag fick bilder i huvudet från Malmö när jag såg JCS där. Resten av låtarna de spelade var; Hosanna, I don't know how to love him, Last supper, King Herod's song och Superstar. Han som sjöng Herodes sjöng jättebra! Men han verkade vara väldigt nervös, synd. För hade han tagit i lite mera hade det blivit ännu bättre! All sång egentligen borde ha låtit lite mera tycker jag.

Det som är synd är att de inte hade så mycket inlevelse, men jag förstår att det är svårt när man bara sjunger och när man inte spelar hela operan.

Det är något lungt med Winnerbäck. Något välkännt. Jag har aldrig lyssnat på honom själv. Men han har funnits med genom hela min barndom. Jag kan inte så många låtar, det är inte alla jag känner igen. Men det är något med hans låtar som gör mig lugn. Nu för inte länge sen började jag lyssna på Winnerbäck själv när jag hittade en gammal skiva med honom.

Idag har det inte varit den allra bästa av mina dagar. Jag har varit ganska deppig. Mycket har gått fel också. Förutom att jobbet i kallköket gick bra så vi fick sluta tidigare. Men jag har varit instängd i min hjärna idag, på något sätt har det varit nära till tårarna fast det på samma gång varit väldigt långt till tårarna. Jag var på hälsokontroll hos skolsköterskan imorse. Det var frågor om hur vi mådde och om vi åt frukost, drack alkohol m.m. Jag tyckte det var jättejobbigt. Jag tycker alltid att det är jobbigt. Men speciellt idag när jag verkligen inte har varit på topp. Det var nästan att jag började gråta av ingenting just då. Jag ville inte sitta och ljuga och säga att allt var fin fint, men jag kunde ändå inte svara på frågan vad jag mår dåligt av eller varför jag inte tycker om mig själv till 100%. Men just nu har jag svårt att tycka om mig själv. Det känns nästan som att det inte skulle göra så mycket om jag försvann. Visst kanske någon skulle sakna mig, men som Lars Winnerbäck sjunger; Jag antar det fanns någon du skulle ringa om jag inte fanns.

Början på Aldrig riktigt slut från albumet Kom, av Lars Winnerbäck.
det var jag och Fröken Svår
vi skulle hem åt samma håll
det kanske blev en liten omväg men vad spelar det för roll
natten var så tyst och skön och månen var så vacker över taken
hon hade tappat allt igen varenda mening varje hopp
hennes utsikt var en botten hennes drömmar var en flopp
men ändå där vi gick hon skrattade till och pratade på och höll sig vaken

Idag har jag varit duktig. Jag har gjort lite av det jag tänkt göra väldigt länge. Först pluggade jag matte, när jag inte orkade mera gick jag ner och försökte göra några excel uppgifter. Vi har prov på excel på onsdag och vi har inte haft någon data på ungefär en månad. Så det kommer gå typ åt helvete. Men det jag är stoltast över att jag har gjort ikväll är att jag har sökt två jobb i stockholm. Så ifall jag får något av dem så kommer jag tillbringa sommaren hos farmor i stockholm. Jag hoppas verkligen på att jag får något av dem för det skulle vara så skönt att få komma bort härifrån. Då kanske jag lyckas hitta livskraften igen. Jag pratar med en kompis just nu. Han är trött på det här stället. Ändå vill han inte härifrån. Kanske för att han inte tog steget när han hade chansen att gå någon annanstans. Jag tog steget till Linköping och känner att det bara blev bättre och jag vill fortsätta utforska världen även att jag är livrädd för allt världen har att ge.

Just nu sitter jag och försöker att inte knipa med tårna, man kan få sendrag om man kniper med tårna för mycket. Och det har blivit en vana för mig att alltid knipa med tårna.

Jag har lagt in massa med bra citat i rutan idag så håll koll på den ett bra tag framåt nu!

Jag kom på att jag glömde lägga ut ett youtube klipp i fredags, men jag glömde bort det och hade ändå inte tid. Istället så kommer det nu. Det är från när The Ark spelade Disease hos Allram Est och sen intervjun efteråt. Jag tycker att de är så söta där och med extra trummorna låter det så roligt även att det låter helt fel. Intervjun tycker jag också om, särskilt när Allram inte förstår Olas skämt. Varsågoda!

Den här helgen måste jag säga har varit väldigt lyckad. Den är inte slut än, men imorgon räknar jag inte med eftersom att jag ska plugga då. Helgen började i torsdags då jag, Erika, Bianca och Sara satt ute och grillade. Visst det blev inte som vi planerade först, men väldigt lyckat iallafall. Erika sov över hos mig då. Och igår åkte vi till Rebecka på fest. Vi var inte så många men kul iallafall. Vi spelade brännboll. Sorgligt nog slog vi bättre än när vi är nyktra... Egentligen skulle jag och Bianca sovit hos Rebecka, men det skulle typ alla så vi följde med och sov hos Michaela istället. Mysigt det med! Vi satte oss nere i bastun och pratade typ en och en halvtimme. Nu minns jag inte riktigt vad vi pratade om, men det var väl sådant som känndes viktigt då. Som man tycker betyder något men som ingen minns riktigt nu efteråt. Sånt tjat alla behöver ibland. Och ikväll ska jag och syster på Big Comedy i Linköping, vi fick det i julklapp. Det ska bli redigt kul, Johan Glans är ju med!

Jag tittade in på Elise blogg http://suspektfiskboll.blogg.se , Hon har lagt upp bildspelet hon har gjort från en The Ark konsert och nu när jag tittade på det så saknar jag det verkligen, jag längtar verkligen efter att gå på en The Ark konsert! Det ska bli så kul nästa år när de ska turnéra igen. Särskilt nu med mina söta angelheads vänner som jag inte kände under förra turnén. Det jag tänkte komma till var att i bildspelet har Elise tagit med när Ola pratar innnan It Takes A Fool To Remain Sane. Han pratar om att vi ska tvinga bort all rädsla och skam ur världen med hjälp av att våga vara udda. När man står där bland alla andra och lyssnar på honom. Då känner man verkligen att det är sant, att det går. Att vi kommer kunna driva ut all skam och rädsla och allt det där. Nu är det så länge sen jag såg dem på riktigt att hoppet börjar slockna, jag tror inte på det lika starkt att det kommer att gå. Jag behöver min Ark som fångar upp mig!