Nu har jag laddat hem nya messenger. Jag är inte vän med det. Det är för flashigt. Jag gillar inte flash. Det är bara jobbigt. Jag börjar visst bli tråkig. Tjata om att det var bättre förr. Det är inte min avdelning att göra det egentligen, det finns det andra som är bättre på. Men jag kommer väl vänja mig vid det nya snart, just nu är jag bara förvirrad. Kan de inte ha en introduktionskurs på tre timmar till messenger också?

Annars är jag mest bara trött idag. Och det är kallt. När jag gick och la mig igår tänkte jag att jag skulle få sova ut idag, men halv nio kommer mamma och väcker mig. Jag skulle hjälpa en bonde med hans får. Så jag fick pallra mig upp och förbanna mig själv för att jag fastnade vid photoshop igårkväll.

Jag får ha en väldigt tråkig fredagkväll och gå och lägga mig i tid för en gångs skull. Egentligen låter det rätt skönt, jag har blivit lite av en ensamvarg senaste tiden. Jag njuter av att vara själv. Ibland iallafall.

Tack moderskeppet.se ! Ni är verkligen en bra hjälp!

Nu har jag suttit och glott vidare på grundkursen för photoshop. Den finns gratis på moderskeppet.se. Jag har inte kommit igenom den ännu. Sista avsnittet jag såg var med skugga och efterbelysning. Det var riktigt coolt upptäckte jag. Speciellt på konsertbilder, där min söta lilla digitalkamera hellre fokuserar blixten på huvudena framför än på människorna på scenen. Så nu har jag suttit och haft kul med det en timme.



Som den här bilden. Här har blixten hamnat på alla händer. Love och de andra på scenen blir bakgrund istället för att vara motivet jag tog kort på. Med hjälp av lite skuggning och efterbelysning blev det mycket bättre.



Det blev lite suddigt med ljuset ner, men den blev mycket bättre tycker jag. Nu är fokuset mer på Love, när han syns bättre och inte är en del av den mörka bakgrunden. Det som är synd är att jag inte lyckades mörka ner den närmsta handen, men tyckte att det blev ganska coolt sådär också.

Okej, jag är ingen expert på photoshop. Just nu håller jag på att lära mig och jag blir faktiskt nöjd med mina bilder även att de inte blir perfekta.

David Bowie är cool. Men läskig. Han skrämmer mig. Inte så där skrika rätt ut. Men en rädsla som byggs upp bit för bit. Iallafall i låten Life On Mars? Den är läskig. Riktigt läskig. Men söt. Jag gillar den. Även att den är obehaglig. Kanske just därför jag gillar den. Jag fastnar vid den för att jag tycker att den är obehaglig, men att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som är obehagligt.

Igår var jag på utomhusbio. Det var The Holiday. Jag hade redan sett den, men det är kul att umgås. Vi orkade inte se klart på filmen, det var kallt och vi blev lite rastlösa. Så vi gick, de flesta tog bussen för att få komma fram fort och få kissa. Jag och Michaela stannade och väntade på Tim. När han kom tog vi nästa buss och mötte upp de andra på MC Donalds. Jag halkade i lera, så halva mina byxor och min ena sko antog en väldigt brun nyans. Men jag var som tur var inte den enda att göra bort mig, Lovisa gick in i en stolpe tidigare under kvällen.  Mitt untanför MC Donalds.

Igår var en jättetrevlig kväll, vi satt ute i ett lusthus mitt på stångån och pratade i flera timmar. När Michaela fick för sig att vi var iaktagna gick vi hem till henne och satte oss i bastun för att fortsätta prata. Att sitta i ett lusthus kan vara ganska kul, vi sjöng lite julsånger. Alltid roligt. Det gick också förbi lite människor. Bland annat tre stycken som hade en liten uppvisning för oss, den innehöll allt från irländsk folkmusik till balett. Väldigt underhållande, tack tack.

Nu är jag väldigt trött. Jag sov i cirka sex timmar, vi var tvugna att gå upp för jag skulle till Tornby med mor. Äntligen har vi köpt nya grytlappar! När vi kom hem tittade jag på ungefär 2.5 avsnitt av Full Frys. Sen somnade jag.

(Det blir ingen bild idag, jag har ingen kamera just nu och det blir tråkigt att bara ladda upp gamla bilder.)

Tjuvlyssnat.se

Två fjortistjejer sitter på bussen och diskuterar en kille.
Tjej 1: Asså, typ igår kväll när jag pratade med Jesper på MSN så skrev han värsta weird!
Tjej 2: Asså, typ som på bilddagboken då eller?
Tjej 1: Ah! Han skriver som värsta läraren! Han skrev med stor bokstav i början på varje ord! Typ: Hej Jessika. Asså! Han skrev hej med stort H och Jessika med stort J! Så jäkla störande, kändes som om det var ett jävla prov.

Jaa, vad ska man säga... Vart är dagens ungdom påväg egentligen? Och jag som stör mig när folk inte börjar meningar med stor bokstav. Eller håller på och skriver slang eller förkortningar. Det finns inget som är mer irriterande att läsa än när någon skriver slangord, förkortningar, inte börjar med stor bokstav och som stavar fel. Inget dumt mot er som har svårt med att stava. Men det är så jäkla jobbigt att läsa en text som inte är korrekt skriven. Okej, det kanske är jag som är lite av en pedant, men jag klarar verkligen inte av det.

Den tiden jag mår som allra bäst är nog kvällar som den här. Eller som kvällen då bilden är tagen. Sista dagen på Peace and Love festivalen. När solen börjar gå ner, himmel är nästan fri från moln och det är fortfarande varmt i luften. Men inte tryckande varmt som under dagen. Det är då man vill sitta ute hela kvällen och prata med vänner. När det blir kallt drar man en filt över sig och sitter kvar tills det är helt mörkt. Fina kvällar som kommer efter en härlig varm dag, då man kanske har varit och badat hela dagen. Eller gjort något annat hela dagen, varit ute. Kanske på festival. Jag älskar verkligen dessa varma fina kvällar. Jag borde ta vara på dem mera. Synd att alla bor så långt bort...

Jag följde med bror och hans kompis ut och gick förut. För ett par sommrar sen var vi ute och gick varenda kväll. Vi hade jättekul, alla dagar var ungefär likadana. Vi åkte och badade, tittade på film, gick ut och gick, tittade på lite mera film. Och pratade, om allt. Mycket skratt och bus. Den här gången var det inte lika kul. Vi gick, sa inte så mycket. Mer än min brors kompis som skröt om allt från att han kör traktor till hur cool han är som super i skolan. Jag gick mest tyst. Orkade inte ens låtsas vara intresserad längre. Hans ego är tillräckligt stort. Nu undrar jag vart den där stämingen har tagit vägen, från "den perfekta sommaren". Då allt var så självklart. I år har jag bara badat på den badplatsen två gånger. Den sommaren var vi där varje dag. Att sänka flotten var något vi brukade roa oss med. I år har jag inte ens simmat ut dit.

Snart borde jag försöka att inse att tiden förändras, allt kan inte bara lunka på i samma takt hela livet. Vänner byts ut, man blir äldre, en badplats byts mot en annan. Tiden går. Helt plötsligt står man där och kan bara titta tillbaka på den sommaren. Den får väl bli en sommar värd att minnas.

Den här dagen ska jag tillbringa med mig själv. Jag har varit igång väldigt länge och bara träffat massa underbara människor. Det har varit jätteroligt att träffa alla jag har träffat, det har nog också varit bra för mig att göra något för att förtränga alla mina tankar. Hade jag inte haft så mycket att göra och haft mer tid för mig själv hade jag nog mått väldigt dåligt. När jag är själv tänker jag väldigt mycket och känner mig väldigt ensam. Jag känner mig nästan helt övergiven. Men idag känns det skönt att slippa prata. Att få gå runt i min värld. För hur roligt jag än haft så klarar jag inte av att ha den där glada masken på mig jämt. Jag behöver få luft ibland. Inte så att den där masken är falsk, jag är glad när jag träffar människor. Men det är fortfarande en mask, ett hårt skal jag ofta gömmer mig bakom.

Jag tror att jag är lite som en snigel. Ett hårt skal, mjuk inuti och inte särskilt snabb. Jag mår bäst när jag får ta allt i min takt och slippa stressa.

Jag älskar att vara omgiven av människor. Men jag är ändå en ensamvarg. Jag tycker att det är skönt att få vara själv och lyssna på musik, få tänka, få fundera. Många hatar att åka buss. Jag gillar det. Den tiden är helt min, jag kan inte stressa till något utan bara sitta där. Lyssna på musik, sova lite. Vara ifred.

De senaste dagarna har jag varit ganska depp. Det och att jag pratat lite med ett Angelhead har fått mig att börja tänka på The Ark lite igen. Nej jag hade självklart inte glömt bort dem. Men den senaste tiden har de inte tagit upp lika stor del av mitt liv. Jag har lärt mig att stå på egna ben mera. Men det är på grund av The Ark som jag orkar räta på ryggen och se in i andras ögon. Första gången jag hörde dem (som jag minns) spelade min syster upp One Of Us, Clamour och This Piece för mig. Jag tyckte att de var bra och de låtarna fick följa med i min mp3 under weekend resan till Lübeck. Efter vi kom hem från Lübeck glömde jag bort The Ark lite, tre låtar tjatar man ut rätt snabbt. Men jag och en kompis bestämde oss för att gå och se The Darkness i Stockholm, med The Ark som förband. Det var nog det häftigaste jag har varit med om. Inte för att konserten kanske var den bästa, men det var min första, och förbandet var helt fantastiskt.

Efter Stockholmsresan blev jag och min bästa vän osams. Nu vet jag inte riktigt vad det rörde sig om, någon skitsak. Den tiden mådde jag väldigt dåligt och det var under den tiden jag upptäckte The Ark på riktigt. De blev mitt skydd mot världen. De som gjorde att jag orkade ta mig till skolan. Visst hade jag andra vänner, riktiga vänner. Men ingen jag kunde prata med riktigt. Musiken hjälpte mig att överleva. The Ark visade vägen in till en värld som verkade så mycket roligare. En värld där jag fick vara konstig, där jag fick vara mig själv, och speciellt en värld där jag inte behövde vara på topp och må bra jämt.
För jag fick nästan inte vara ledsen och nedstämd en dag. Då var det vissa som inte klarade av det och höll på och dummade sig istället för att fråga vad det var. I världen The Ark skapade åt mig fick jag vara ledsen. När jag var glad gick det också bra.

Anledningen till att jag älskar The Ark är egentligen inte på grund av musiken. Det där kan missuppfattas, deras musik är helt fantastisk och underbar. Men det är världen runt omkring som gör att jag verkligen älskar dem och inte kan sluta. Jag kan lyssna på band som gör bra musik, men inget band kan skapa den där känslan som The Ark kan. Sedan jag började lyssna på dem har jag blivit en annan människa. Jag har vuxit, blivit säkrare.

Tack The Ark för att ni finns och räddar mig från att falla. Ni kommer alltid ha en speciell plats hos mig. Det ni gjort för mig är helt otroligt, utan er vet jag inte om jag skulle finnas längre. I vart fall skulle jag inte vara i närheten av att tycka om mig själv utan er.

I torsdags när jag satt och knåpade ihop ett inlägg om varför jag älskar The Ark fick jag sms från Bianca som tyckte att jag skulle komma ut till henne och Becka och leka. Klockan var runt halv tio då. Egentligen orkade jag inte först, men efter att ha övertalat mor och far satt jag snart på bussen in till stan. Jag kom fram till dem kvart över tolv. Jag är glad att jag åkte, vi hade riktigt roligt.

På fredagen var det fest hos Becka, det var kul, tills det tog slut. Som vanligt med våra fester slutar de alldeles för tidigt. Alltid är det något som händer, är det inte polisen som kommer så däckar någon eller så blir någon skitsur och allt blir fel.

Igår följde Hanna med hem hit, efter att hon bjöd mig på bio. Hon ville se Harry Potter och eftersom jag inte hade några pengar bjöd hon mig. Tackar! Den var väldigt rolig. Jämför man den med boken var den nog inte så bra. Men jag har kommit fram till att man inte ska göra det. Iallafall satt vi och garvade väldigt mycket. Fast vi var nog de enda som gjorde det, konstiga människor som inte skrattade.

Inlägget som jag inte hann skriva om The Ark kommer lite senare ikväll tror jag, nu ska jag ut och springa. Och missa inte Olas sommarprat 22.05 på p1 :)

Nu sitter jag ensam hemma. Familjen är på västkusten, syster hos sin pojkvän. Bara jag kvar. Fram till att syster åkte tyckte jag att det kändes som en bra idé att vara ensam. Nu känns det inte lika bra längre. En annan dag hade det nog kännts bättre. Idag har jag bara konstiga tankar och mår inte riktigt bra.

Igår hade jag en helkul kväll med några vänner här, vi drack en del och hade allmänt trevligt. Mycket prat, svårt att få en syl i vädret ibland, men det är mysigt. Som vanligt när jag blir lite småfull måste jag skämma ut mig. Det gjorde jag den här gången med tror jag. Jag började smsa med han. Jag vet att vi inte borde ha någon kontakt. Han sårar mig bara. Inte medvetet kanske, men det slutar alltid med att jag är ensam och ledsen. Vi pratade om det igår blandannat. Och på ett sätt vill jag verkligen gå vidare, men det är svårt att bara resa sig och gå. På ett sätt skulle jag vilja såra honom så mycket jag kan, skrika och banka på honom. Såra honom djupt, så djupt att det tar tid för honom att läka. Orsaka honom lika mycket smärta som han orsakat mig. Men samtidigt är jag en väldigt ödmjuk person och jag bryr mig om honom.

Jag lyssnade på Kristian Luuks sommarprat idag (det var ett tag sen det sändes men jag lyssnade på det idag). Han pratade om att han har svårt att bli arg. Jag kände igen mig väldigt mycket i det. Jag vågar inte riktigt bli arg, jag är så rädd för vad folk tycker och tänker om mig. Jag är så rädd för att såra någon eller att någon ska ogilla mig. Egentligen vill jag inte bry mig, egentligen vill jag bara köra mitt race. Blir folk sårade blir de det, gillar folk mig så gör de det. Men jag har alldeles för mycket tankar, jag kan inte få dän* dem. Ibland skulle jag vilja ha en av och på knapp så jag kan bli kvitt mina tankar ibland.
 
*dän är ett uttryck som är vanligt i östgötskan (finns säkert i andra dialekter också), det betyder ungefär ta bort.

I corren idag fanns det en artikel om några ungdomar som gillar japanskt mode, de skulle ut på stan med corren för att titta på kläder. Jag tycker det är så coolt med de som klär sig annorlunda. Det är intressant att titta på dem, de har så mycket detaljer och roliga färger, mönster m.m. Jag diggar verkligen de som vågar klä sig annorlunda.

På ett sätt skulle jag också vilja klä mig annorlunda, men jag vet inte om jag är tillräckligt modig och stark för att utstå att folk glor och skriker glåpord efter mig, eftersom att jag är en ganska folkskygg människa gillar jag att vara en i mängden. Samtidigt tror jag inte att jag skulle känna mig bekväm i mig själv om jag såg ut så. Det är inte riktigt min stil. Men de som har en alternativ stil är otroligt coola! Jag tror att jag känner mig nog som mest bekväm så som jag klär mig nu, lite som de flesta, men med några små ironiska detaljer. Som den knallgröna tröjan med en katt på, eller mitt lila muffins halsband och så vidare. Helst skulle jag också vilja äga en tiara, men har inte hittat någon än. Men det skulle vara så jag egentligen. Om någon vet var man kan hitta en lagom fin, men inte för snobbig tiara, berätta för mig!

En annan sak jag har gillat är att måla naglarna varannan blå och varannan röd (på grund av It takes a fool to remain sane: Do your hair in glowing red and blue. Men eftersom att jag knappt kan färga håret brunt nöjer jag mig med att färga naglarna). Men för ett tag sen läste jag att det är mode att måla naglarna i olika färger, varför jag direkt slutade fundera på att måla naglarna röda och blåa. Kanske att man kan färga en hand blå och den andra röd, eller jag menar naglarna, inte hela händerna. Även att det också skulle vara ganska coolt.

För en stund sen var jag ute och gick med en gammal kompis. Vi ses typ aldrig längre. Det är synd, eftersom att vi känt varandra sen vi lärde oss gå varandra i princip. Vi har inte varit kompisar jämt, men vi har känt varandra jättelänge och gått i samma klass typ alltid förutom nu i gymnasiet. I högstadiet var vi ganska bra kompisar större delen av tiden, på kvällarna var vi ofta ute och gick och pratade. Det har vi inte gjort på över ett år nu. Så det var väldigt kul att få prata lite. Sedan bestämde vi att vi "gamla gänget" ska se till att träffas innan sommaren är slut. Vi som hängde med varandra i högstadiet. Det sorgliga är att jag knappt träffat de flesta sen skolavslutningen förra året. Vet inte om jag sett alla sen dess typ. Nu ska det iallafall bli av hoppas jag, även om jag har typ världens bästa klass nu så saknar jag alla gamla kompisar

Jag har fastnat för Florence Valentins låt Allt dom bygger upp ska vi meja ner. Egentligen för hela Florence Valentin, men just nu nästan bara den låten. Jag vet inte riktigt vad det är med den, men jag kan inte sluta lyssna på den. Jag tror att det är musiken väldigt mycket.

Av alla konserter jag har varit på i år har de med Florence varit bäst. Egentligen är inte deras musik den bästa jämt, deras låtar kan bli rätt tråkiga efter ett tag med undantag för vissa guldkorn. Men att se dem live är hur kul som helst, de får igång publiken så bra, alla hoppar och dansar för allt de orkar. Loves mellansnack får man inte glömma heller, varje gång har han något nytt att säga som man kan fundera över. Det bästa med Florence är egentligen inte deras musik utan deras budskap, inte för att musiken är dålig, det är den verkligen inte, men det känns som att musiken egentligen är det viktigaste utan budskapet de vill förmedla. Vilket jag tycker de lyckas göra riktigt bra.

Länk till Allt dom bygger upp ska vi meja ner på Spotify http://open.spotify.com/track/3YgdibnjbLd3avGNYF0qgj

Idag tittade jag på Moulin Rouge. Jag tycker att den är underbar. Lite lång, men det är väl det enda med den. Den här delen är min favorit, ett kärleksångs medley. En av anledningarna till att jag tycker om den här filmen så mycket är nog pågrund av all bra musik, Queen, Kiss, Beatles, Bowie bland annat. Om ni inte sett Moulin Rouge så tycker jag verkligen att ni ska göra det, den är jättebra.

En annan del jag tycker är väldigt kul är när de börjar sjunga Like a Virgin. Det är riktigt underhållande.

Bianca råkade sova över här inatt. Det är så det ska vara på sommaren tycker jag, någon kommer och hälsar på, det råkar bli lite sent och så sover man över. Sommar ska vara spontant. Man gör lite vad man känner för. Imorse satt vi och tittade lite på youtube, vi hittade lite klipp med Henrik Dorsin, bland annat det här som jag tyckte var väldigt roligt. Se det och skratta :)

Jag måste bara tipsa om en väldigt bra bok, eller egentligen en serie med tre böcker, Edies dagbok. Den här, Kyssar i Paris är den första i serien med tre böcker. Den handlar om Edie som flyttar från Brighton till Manschester och börjar på en ny skola. I början har hon inga vänner och går för sig själv, men hon har redan första dagen blivit störtförälskad i en kille. Som ett försök till att hitta några kompisar anmäler hon sig till en fotokurs, som den killen också går på.

Jag tycker att de här böckerna är fantastiska, jag har nog aldrig sträckläst en bok som jag läst de här. Dessutom har jag läst dem flera gånger utan att tröttna. Den av böckerna som är bäst är nog den första enligt mig, men de andra är nästan lika bra de också. Man kommer in i dem direkt och sen är man fast. Har du inget att läsa så är de här böckerna ett väldigt bra tips!

Inatt drömde jag om The Ark, igen. Jag gör det rätt ofta, eller kanske inte men jag har gjort det runt fem gånger tror jag. De drömmarna är så mysiga. Oftast är de konstiga konserter, som slutar med att jag är uppe på scenen eller bakom scenen och träffar hela bandet så. Den här drömmen började med en konsert, och slutade med att alla som ville fick prata med dem, så hela bandet satte sig ner vid ett långt bord. Men det var här det blev konstigt, ingen brydde sig riktigt. Iallafall sa de att de skulle spela i Linköping under nästa turné. Får väl hoppas att den delen av drömmen är sann ;) Efter ett tag började alla resa sig, några skulle sova där tror jag, när jag bestämde mig för att gå fick jag en kram av Ola, sen tyckte han att vi skulle sätta oss ner och prata. Det gjorde vi, men sen vaknade jag. Tur var väl det egentligen, för jag lät inte så värst smart.

Annars vaknade jag med ont i nacken. Men det försvinner nog snart. Idag ska jag bara vara hemma och pyssla lite, städa lite, kanske plocka blåbär.

Idag har vi varit på utflukt till mormor och morfar. Det är mysigt tycker jag, de är så söta och snälla. Och tiden står verkligen still där. Jag låg och tänkte på det idag när jag låg och sov lite i deras soffa, att allt är alltid precis likadant varje gång, därför är det läskigt när de helt plötsligt har bytt ut den där jättegamla jätteslitna soffan som alltid har stått där.

Jag tror att min mor och far har haft semester för länge nu. För de bara gnäller och tjaffsar om allt. Fast det kan bero lite på att pappa är sjuk också. Han är faktiskt ganska sjuk den här gången, och jämt när han är sjuk blir han jätte ynkepynkig. Jag tycker iallafall att det är jobbigt att sitta emellan dem i bilen och höra dem gnälla på allt hela tiden. Antingen är det någon som inte hör och så börjar de tjaffsa om det, eller så är det musiken, eller så kan det vara något de pratar om på radion.

Jag och min syster var ute och gick i den lilla byn hos mormor och morfar. Jag kom på något sätt fram till att jag är lite som en sån där pågen äntligen macka, en sån där fyrkantig. Bullig på framsidan och platt på baksidan, förutom en bulle där bak. (Ja jag vet att jag har konstiga accosiationer eller vad det heter). Syster fastnar lite på det där med bullen därbak: "Fast min bulle därbak ser ut som att någon har suttit på den". Väldigt smart sagt tyckte jag och svarade: "Ja du kanske...". 
Jag hade kul iallafall. Sen låter det kanske inte så kul i efterhand men men.

Jag, 17 år, påväg mot vuxenlivet. Alla förväntar sig att man ska agera vuxet i den här åldern. Man ska klara av att ta ansvar, man ska kunna förstå, man ska kunna ta vara på sig själv. När man var liten kunde man knappt vänta på att bli vuxen. Nu när man väl står i dörren till vuxenlivet vill man så gärna tillbaka, slippa ta ansvar och all den skiten. När man står nära är vuxenlivet skrämmande.

Jag längtar tillbaka till den tiden då jag fick vara barnslig, eftersom jag då var ett barn. Då man fick plaska i en vattenpöl, utan att någon tittade konstigt. Men visst finns det fördelar med att bli äldre också. Det är det man förlorar som man saknar. Man behöver ett par år då man inte låtsas om att man någonsin varit barn så man ännu en gång kan se tjusningen med att hoppa i vattenpölar eller att titta på lejonkungen.

På sin sista spelning under Peace and Love spelade Lars Winnerbäck med sitt stora band. Det är nog från den spelningen jag har mitt bästa minne från hela festivalen. Innan jag orkade gå upp lyssnade jag på Gråa dagar, då fick jag ett så starkt minne från den spelningen, när han spelade Gråa dagar. Jag och Mikaela stod ganska långt bak, men där inne iallafall, ganska bra platser egentligen, det var drag, men man kunde ändå röra sig. Koncentrera sig på att lyssna och titta istället för att slösa bort tid på att trängas. Under Gråa dagar var det helt fantastiskt, jag och Mikaela stod och gungade med lite och sjöng med, jag tror att vi båda hade tårar i ögonen. Jag tror att de där tårarna berodde lite på någon konstig hemlängtan, eftersom Gråa dagar faktiskt handlar lite om Linköping. De berodde nog också på att Lasse såg så otroligt lycklig ut. Jag vet inte vad det är, men hans leende där uppe på scenen gjorde mig glad.

Det där att beskriva känslan under Gråa dagar gick visst inte så bra. Jag vet inte om det går att beskriva. Kanske är det nog något man måste uppleva själv. Egentligen tror jag de flesta förstår ungefär vad jag menar. Människor som någon gång varit på en konsert har någon upplevt de där små stunderna av total lycka som inte finns någon annan stans än just under en konsert.

Nu är jag hemma från Stockholm. Det var kul att vara där, det var ganska länge sen nu. Elakt av mig, jag borde hälsa på farmor oftare. Iallafall, vi åkte upp i måndags, nästan hela familjen, för farmor har fyllt år och vi skulle fira henne. Vi gick på Allsång på Skansen. Det regnade och var lite allmänt tråkigt tyckte jag, men vi gick hem efter genrepet och såg det riktiga på tv. Jag har kommit fram till att jag inte är tillräckligt gammal för att uppskatta Allsång på Skansen än. Nej, det får vänta tills jag är pensionär eller något. Jag håller mig till festivaler. Ja, det är min grej.

När jag har varit i den stora staden har jag upptäckt två saker. 1, det är väldigt obehagligt att åka pendeltåg själv. 2, jag blir väldigt bajsnödig när jag dricker te.
Farmor var tvungen att jobba lite på förmiddagarna, så jag åkte in själv till stan lite senare. Det är inget problem egentligen, jag har åkt där många gånger så jag vet vart jag ska och så. Men när jag väl sitter det, det skrämmer mig. Man sitter så nära och det är folk precis överallt. Men det värsta är nog att alla ser så avskärmade ut, så likgiltiga. Alla sitter bara och stirrar rakt fram, är det någon som låter får den väldigt många konstiga blickar. Det känns som någon oskriven regel att man inte får lägga märke till folket omkring en, inte prata med någon, utan bara sitta och stirra ut genom fönstret eller ner i golvet eller något. Obehagligt tycker jag att det är!
Min andra upptäckt då, låter kanske lite mystiskt. Men det är så att jag har varit förkyld och det onda i halsen sitter fortfarande kvar. Så förutom halstabletter har jag levt på te. Och nästan alltid när jag dricker te blir jag väldigt bajsnödig. Te, vätskedrivande? Nej verkligen inte, det är drivande åt andra hållet! Eller, det är iförsej ganska vätskedrivande också. Det har jag också kommit fram till, att det är inte så smart att dricka en stor kopp te (och med stor kopp menar jag ungefär 4 dl) precis innan man går och lägger sig.

Jag känner inte riktigt för att skriva längre. Det finns inte så mycket att skriva om heller. Inte för att någon läser typ men iallafall. Jag ska ta det lite lungt från bloggandet ett tag. Dels på grund av att jag inte är hemma särskilt mycket och dels på grund av att jag tappat skrivlusten.

Men ni som läser, ni får ha det så bra :)

 



Ja jag tycker om att leka med photoshop. Jag vet att jag är rätt kass, men jag har bara börjat. Och den här bilden satt jag rätt länge med, för att få bort den där hårslingan från pannan. Själv tycker jag att jag faktiskt lyckades ganska bra. Eller? Inte förrän efteråt märkte jag också att mina försök att få bort det röda från ansiktet lyckades skapligt också. Iallafall blev det stor skillnad. Det såg jag inte förrän jag var klar och skulle jämföra.

Jag förstår inte sånna människor som kapar svansen på sina djur. Okej att man måste göra det ibland, men sånna som kapar den för att de tycker att det är snyggare utan. Jag var ute och gick med våra grannars hund Zaga förut (Jag är hundvakt åt henne den här veckan), och flugorna verkligen överföll oss. Eftersom att jag inte orkar mer mitt hår har jag det i en svans, det var jättebra att vifta bort flugor med den. Okej det här låter väl rätt långsökt, men det var ett väldigt bra sätt att vifta bort dem med. Så varför kapa svansen på sina djur? De behöver den för att vifta bort flygfäna med. Dessutom är svansen väldigt viktig för tillexempel hunden. Den kan visa mycket bara med hjälp av svansen.

Jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget, kanske att om du vill slippa flugorna så sätter du upp håret i en svans och viftar med den.

Förresten har jag fått ont i halsen. Det är inte kul, usch. Det konstiga är att jag inte är sjuk annars, eller har varit förkyld och snorat, men nu är det bara det onda i halsen kvar.