Det blir bara längre och längre mellan inläggen. Jag tror att jag börjar växa ifrån bloggandet. Åtminstone nu när jag inte har något att berätta om. Jag har hållt på och bloggat tillräckligt länge för att känna att jag inte behöver dela med mig av precis allting, vissa saker är bättre att hålla för sig själv. 

Imorgon är det midsommar, sen åker jag till Peace and Love för tredje gången. Det här har jag längtat efter, det är det bästa som finns. Jag älskar verkligen Peace and Love och Borlänge, åtminstone under festivalen. Allt är så himla underbart, sommar, trevliga människor, nya människor, bra musik, fish and chips. Där lever jag livet. 

Det som gör det jobbigt att åka är att Andreé skulle med men igår ändrades det. Inte så att jag inte klarar en vecka utan honom, bara det att jag ställt in mig på att han skulle vara med och då blir det så konstigt. Särskilt när inte Ida är med heller.

De senaste dagarna har jag varit så himla tjurig, jag vill verkligen inte ha med folk att göra. Bara hålla mig borta. Särskilt det här med att planera är jobbigt när jag slits mellan olika människor. Bäst är att sova, då slipper man allt. 

Ouwi.

Jag är så förbannat besviken. Riktigt åt helvete besviken och ledsen. Jag kom inte in i Kristianstad. Egentligen var det väntat, men jag har hoppats så mycket på att jag skulle komma in att jag nästan trodde på att jag hade kommit in. Så var inte fallet. Istället står jag framför en höst som sträcker ut sig som ett stort, mörkt, svart hål. Jag vet ingenting om vad som händer längre. Bara lösa idéer som funnits som reservtankar ifall jag inte skulle komma in men som jag inte trodde skulle behövas. Det jag har förstått idag iallafall är att jag kan inte bo kvar här, jag måste härifrån. Här kan jag inte skräpa hela hösten. Någonstans måste jag iväg.

Det är nog som mamma säger, jag är inte van vid att inte få som jag vill. Därför blir det extra jobbigt när det går fel. Jag som hade hoppats så mycket och det skulle bli så perfekt och fint. En alldeles för fin dröm för att bli sanning. För att glömma besvikelsen försöker jag fokusera på Peace and Love istället, det går inget vidare. Det är så mycket som måste organiseras och fixas, så jag är knappt pepp på att åka dit. Lite också för att Ida inte ska med heller. 

Det här är en kväll då jag tycker att allt är emot mig. Jag borde nog sova nu.

Förresten var tv-inspelningen jättebra igår, jag tror att det kommer bli ett superbra program. Det blev många skratt, lite nytt och mycket gammalt. Efteråt träffade vi Ola. Under den lilla stunden mindes jag varför de har varit så viktiga för mig under de senaste åren, och att få se hur mycket han verkligen bryr sig om alla fans. Han verkade väldigt glad över stämningen under inspelningen, ingen tvekan om att sjunga med i låtarna och hur många ofta blir lite förvånade över den självklarheten. Jag fick tacka för Hey Kwanongoama i Norrköping, antagligen mindes han inte, men det var något av det finaste.

Sååå... Nu är studenten över. Gymnasiet är slut. Dags att börja sitt vuxenliv. Det skrämmer mig. Och jag är så oerhört ledsen. Redan saknar jag alla enormt mycket, de som har varit min värld under tre år, fina människor som jag tycker så mycket om. Från och med nu kommer vi bara vara avlägsna vänner som träffas någon gång då och då, vi kommer inte vara samma värld längre, vi kommer inte längre mötas varje dag. Det är ett under att jag inte grät någonting under dagen, det sista året har jag gråtit väldigt mycket, kanske för att ta igen den gråten jag inte gråtit under många år. 

Det är tre år sedan vi alla började på Livsmedelsprogrammet. Jag antar att alla var nervösa och nyfikna på vad som skulle hända. Tre år fulla av förändring, tre år fyllda med skola. Den jag var när jag började, det är inte den jag är idag. Tillsammans med LP3 har jag blivit mer självsäker och mått mycket bättre än vad jag gjorde innan. Så mycket värme jag har fått ifrån er. Det finaste har alltid varit att alla har blivit accepterade från början, att man senare märker att man inte passar ihop är en annan sak. Jag har alltid kännt mig välkommen och kännt mig hemma bland er. 

Tack till alla i LP3, tack för de här tre underbara åren och jag önskar er all lycka ni kan få!

Bilder på hur fina alla var i fredags kommer senare.

Studenten är snart här. Jag vill inte, det är bara ont i magen. Tanken på att säga hej då till alla, att vi inte längre kommer träffas dagligen, vissa kanske inte träffa alls. Den senaste tiden har jag omedvetet dragit mig undan, försvunnit lite grann. Jag har varit självisk och krupit in i min värld, inte släppt in andra, inte försökt komma nära andra. Därför känner jag mig nu ganska utanför, alla pratar om saker som är självklara, interna skämt, "hemlisar" och annat som jag inte vet om eller förstår. Det är jag som dragit mig undan och när jag märker vad jag missat håller jag mig ännu mer på min kant, vill inte störa. Nu finns det inte längre plats för mig, jag får klara mig själv. 

Jag hatar avsked, jag vet inte hur man gör. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid och sluta tycka är jobbigt. För hur mycket vi än lovar varandra att fortsätta träffas kommer vi inte göra det, någon eller några gånger i sommar kanske, sen kommer vi hålla kontakt på facebook ett tag. Efter det är vi ute ur varandras liv. Tyvärr.

Idag har jag en tjurig dag. Det blir ofta så när jag har fått för lite sömn och ätit dåligt under dagen, jag blir lättretlig. Minsta lilla småsak och jag tar det väldigt personligt, som att alla bara avskyr mig. När det egentligen är jag som halvt omedvetet tar avstånd. Jag borde nog sova och vakna på bättre humör imorgon. Ja, så gör jag.

Efter en förmiddag med bra tankar går dagen mot sitt slut och de bra tankarna har tagit slut de med, istället har en orolig känsla taigt fart i magen. Jag vet inte riktigt vad den vill säga, jag känner mig bara orolig och nervös. Ont i magen inför sista sommaren med The Ark, tanken på att ingen har hört av sig idag och undrat om jag har velat hitta på något, uppdraget jag har att bränna skivan till flaket, att inte veta exakta planerna inför nästa vecka, att inte riktigt vilja vara med nästa vecka, att jag tvivlar på att Kristianstad blir av, att jag inte pratat med Andreé idag. Det är helt enkelt inte lika bra längre. Jag är inte en självklar del längre, och det är mitt fel. Jag har dragit mig undan och tackat nej för länge, det är liksom ingen idé att fråga mig längre för jag säger ändå alltid nej. 

Jag behöver ett skype samtal med Ida och Elise, det är snart två veckor sedan. Det brukar inte gå mer än en vecka. Ofta har det varit väldigt oseriösa samtal och alla tre har mest pysslat med något annat, men jag har behövt dem. Då har det inte kännts som att det varit så långt ifrån. Jag saknar er båda och längtar halvt ihjäl mig efter att få träffa er.

Det är varmt, soligt, jag har tid att ligga och läsa i solen. Ensamheten idag har jag valt själv, nog för att delar av familjen är hemma. Om en vecka har jag slutat gymnasiet, jag har ett jobb för sommaren, planer inför ledigheten och planer inför hösten. En vän som jag saknat har kommit tillbaka, en vän som jag saknar är snart påväg hem, eller två. Jag går runt och funderar på hur vackert det är runt mig och hur mycket jag trivs och med allt det här i bakhuvudet tänker jag att nu, nu mår jag bra. 

Alltid finns det problem och jobbiga stunder, jag är dessutom en sån människa som lätt tar åt mig det dåliga. Nu har jag börjat märka att jag lika lätt kan ta åt mig det bra, om jag bara vill. Under de val jag gjort de senaste fem åren har jag haft ett budskap i bakhuvudet hela tiden, en grupp som hela tiden sa åt mig att jag är okej fast jag är annorlunda, och jag valde det jag själv ville. De valen jag gjort är mina och jag står för dem. De valen jag gjort har fört mig in på en väg mot en liv med mer lycka. Jag mår bra och nu trivs jag. Det här är min tid.