Såg idag att en gammal klasskompis lyssnade på Ark. Vi brukade ofta bråka om ifall Ark eller Kent var bäst. Frågade vad som hänt, varför han helt plötsligt lyssnade på Ark. Han såg dem på P&L. Och jag blev så stolt. Jag har lyckats. Inte för att jag egentligen kanske hade något med det att göra. Men att få höra att någon som var helt emot dem har börjat gilla dem. Att den personen också kanske kan hitta styrka i musiken jag älskar så mycket.



Ville börja förklara hela Arkvärlden, berätta om mina fina glittervänner. Om min axel, om Linn som stod bredvid mig under sista, om tårta i ansiktet, om Sara som känns så trygg när man inte riktigt orkar, om mina bästa vänner, om varför glitter är så bra, om människor jag inte riktigt känner men blir lycklig av ändå. Förklara vilka ord i vilka låtar som ger mig den där sparken i baken så jag orkar resa mig och klara dagen. Berätta varför det är så bra att somna till Olas sommarprat. Försöka förklara de där internskämten som ingen egentligen fattar, hur länge man än förklarar. Jag är så stolt över att ha fått uppleva den här världen. Det värker i bröstet på mig. Varje dag. Inte längre av sorg. Eller jo, men inte lika ofta, inte lika starkt. Stoltheten tar över. Jag ville förklara allt det där. Kom dock fram till att han ändå inte skulle fatta, alternativt inte vara intresserad. Jag nöjer mig med att vara stolt över att han gillar musiken. Världen behåller jag för mig själv. Och är det inte så att glittret försvinner lite om man delar med för många?