Ny kamera
Idag hittade jag en ny kamera som jag köpte/fick. Kanske inte världens bästa, men vi kommer överrens. Vi är lite lika.
Min bror. I bilen när jag precis packat upp kameran. Jag har inte redigerat den såhär. Rätt fränt att den blev så av sig själv.
Närbild.
Såhär snöig blev jag av att ta kort. Det är mysigt.
Min bror. I bilen när jag precis packat upp kameran. Jag har inte redigerat den såhär. Rätt fränt att den blev så av sig själv.
Närbild.
Såhär snöig blev jag av att ta kort. Det är mysigt.
Dag 26 - Mina rädslor
Oj. Mina rädslor. De är många. Ska försöka hitta ord.
En sak som jag alltid har varit rädd för är att ringa. Om det är till en vän, eller till något läskigt typ vårdcentral eller tandläkare, det är jobbigt vilket som. Jag tror att det har att göra med att jag inte riktigt tycker om att prata, och när jag inte ser hur människan reagerar på det jag säger blir det extra jobbigt. Eller egentligen är det inte jättejobbigt att prata i telefon, utan det är det där att slå numret, vänta och sen vara den som startar samtalet. Allt hänger på mig då, att jag ska börja. Det är jobbigt. Och läskigt.
Jag är rädd för att testa nya saker. Särskilt om jag inte vet så mycket om det jag ska göra. Ska jag göra något nytt måste jag ha läst på ordentligt eller fått det förklarat för mig ordentligt innan. Så jag vet vad som ska hända. Att göra något utan att veta nästa steg. Det är hemskt för mig.
Framtiden skrämmer mig också. Jag har en termin kvar i gymnasiet. Efter det måste jag hitta jobb och livet börjar på riktigt. Tjäna pengar, flytta hemifrån, överleva. Det skrämmer mig. Så jag funderar på att gå ännu en utbildning för att slippa tänka på framtiden i ytterligare ett år. Men eftersom jag inte riktigt kan ta på framtiden, den är inte planerad och jag ser inte hur den ser ut, så skrämmer den mig. Jag måste få se, indelat i mönster, rutor, se hur mycket tid det finns. Vad den innehåller. Allt.
För att bara nämna några. Livet skrämmer mig för det mesta. Att misslyckas är också en av mina stora rädslor. Jag kämpar dag och natt för att övervinna mina rädslor. Det går sakta, men till slut övervinner jag dem.
En sak som jag alltid har varit rädd för är att ringa. Om det är till en vän, eller till något läskigt typ vårdcentral eller tandläkare, det är jobbigt vilket som. Jag tror att det har att göra med att jag inte riktigt tycker om att prata, och när jag inte ser hur människan reagerar på det jag säger blir det extra jobbigt. Eller egentligen är det inte jättejobbigt att prata i telefon, utan det är det där att slå numret, vänta och sen vara den som startar samtalet. Allt hänger på mig då, att jag ska börja. Det är jobbigt. Och läskigt.
Jag är rädd för att testa nya saker. Särskilt om jag inte vet så mycket om det jag ska göra. Ska jag göra något nytt måste jag ha läst på ordentligt eller fått det förklarat för mig ordentligt innan. Så jag vet vad som ska hända. Att göra något utan att veta nästa steg. Det är hemskt för mig.
Framtiden skrämmer mig också. Jag har en termin kvar i gymnasiet. Efter det måste jag hitta jobb och livet börjar på riktigt. Tjäna pengar, flytta hemifrån, överleva. Det skrämmer mig. Så jag funderar på att gå ännu en utbildning för att slippa tänka på framtiden i ytterligare ett år. Men eftersom jag inte riktigt kan ta på framtiden, den är inte planerad och jag ser inte hur den ser ut, så skrämmer den mig. Jag måste få se, indelat i mönster, rutor, se hur mycket tid det finns. Vad den innehåller. Allt.
För att bara nämna några. Livet skrämmer mig för det mesta. Att misslyckas är också en av mina stora rädslor. Jag kämpar dag och natt för att övervinna mina rädslor. Det går sakta, men till slut övervinner jag dem.
Dag 25 - En första
Min första mp3 jag fick var jag jättestolt över. 128 mb, ingen skärm. Men jag hade min egen mp3. Den var egentligen skit kass, men för mig dög den. Jag behövde inte ha mer musik. Sa jag då. Nu har jag 2 gig och det är för lite.. Jag fick den när jag sålde jultidningar. Att jag var nästan sist med att skaffa mp3, det berörde mig inte. Bara att jag hade en gjorde mig glad.
Dag 24 - Det här får mig att gråta
För något år sedan grät jag sällan, det var när jag var riktigt arg som jag grät. Eller de gångerna det rann över och blev för mycket, när jag trodde att hela världen var emot mig. Nu gråter jag oftare. Jag har upptäckt gråtandet. Det är skönt att gråta ibland. Men istället för att gråta fyra-fem gånger per år gråter jag istället för minsta småsak nu. Sist jag grät var jag hos Andreé, vi lyssnade på musik via youtube. För ovanlighetens skull ville han höra The Ark. Han letade upp Echo Chamber. Och då brast det för mig. Jag förstod då att jag, efter den här sommaren, aldrig kommer få höra den live igen. Efter den här sommaren kommer jag inte längre få uppleva sånt som att publiken fortsätter skrika Echo echo istället för att låta Ola sjunga. Jag kommer inte längre få skapa minnen med The Ark tillsammans med andra Änglaskallar.
Annars gråter jag till filmer, när jag är arg, när det blir jobbigt, när någon är elak. Till vad som helst med andra ord.
Annars gråter jag till filmer, när jag är arg, när det blir jobbigt, när någon är elak. Till vad som helst med andra ord.
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Mycket olika saker kan få mig att må bättre. Och det som en dag får mig att må bättre får mig att bli ledsen en annan dag. Som att få tillbringa en dag helt för mig själv gör att jag får tillbaka den energi som ibland försvinner från mig, och det kan vissa dagar få mig att bara vilja dö. Att umgås med människor är ofta påfrestande för mig, samtidigt som det oftast får mig att må bättre. Att lyssna på musik får mig att må bättre oftast.
Det är väl det där för mycket av det goda. Och att jag flyr hela tiden. Jag klarar inte av att vara på samma ställe hela tiden. Jag måste iväg.
Nu vet jag något som får mig att må bättre. Kramar. En kram från en person man älskar. Familj, vän eller pojkvän. Det får mig att må bra. Kanske om man ska dra det långt, att känna sig älskad. Särskilt om det är en person man har saknat länge. Då är det extra givande att kramas. Jag älskar kramar. Det är mitt bästa.
Jag hittade en kamera i en tidning, den verkar skaplig. Jag ville ha den, men har inte råd. Sen upptäckte jag att den inte var så bra. Då kändes det bättre.
Det är väl det där för mycket av det goda. Och att jag flyr hela tiden. Jag klarar inte av att vara på samma ställe hela tiden. Jag måste iväg.
Nu vet jag något som får mig att må bättre. Kramar. En kram från en person man älskar. Familj, vän eller pojkvän. Det får mig att må bra. Kanske om man ska dra det långt, att känna sig älskad. Särskilt om det är en person man har saknat länge. Då är det extra givande att kramas. Jag älskar kramar. Det är mitt bästa.
Jag hittade en kamera i en tidning, den verkar skaplig. Jag ville ha den, men har inte råd. Sen upptäckte jag att den inte var så bra. Då kändes det bättre.
Dag 21 - Ett annat ögonblick
Som vanligt satt vi i korridoren med elementet mot ryggen, och som vanligt hade vi lyckats bli en liten samling. En samling som var tillräckligt stor för att vara i vägen för förbipasserande. Det var som det brukade. En vanlig dag. Vi pratade om ditt och datt, skrattade, flummade. Kommenterade de som gick förbi. Bredvid mig stod en kille. En kille som jag inte riktigt tänkt så mycket på innan. Eller, en kompis hade varit dökär i honom året innan. Mer var det inte. Vi pratade inte. Men i och med att vi började tillbringa rasterna på samma ställe i korridoren började vi prata lite. Inte mycket, utan mer bara som två delar i en samling. Men just den här gången började han vrida på elementen för att de skulle bli kallare. Vi som satt lutade mot elementet sa åt honom att inte ändra, det var skönt som det var. Han lyssnade inte riktigt på de andra. Men lät mig se att han inte hade ändrat. Efter det märkte jag att det var mig han stod bredvid, och att det nog inte var en tillfällighet. Han stod bredvid mig för att han ville stå bredvid mig. Att han försökte ändra på elementen för att han alltid är för varm, det har jag fått lära mig senare.
Det här var ett ögonblick, innan det började. Strax efter började vi prata, tillslut träffades vi ensamma och det blev vi. Han och jag. Världens finaste kille. Jag älskar honom. Bästa.
Det här var ett ögonblick, innan det började. Strax efter började vi prata, tillslut träffades vi ensamma och det blev vi. Han och jag. Världens finaste kille. Jag älskar honom. Bästa.
Komplimang
Såg att jag fått en kommentar idag, att min blogg är fin. Tack så mycket. Sånt blir jag glad av.
Julafton har varit bra. Kikade på facebook förut, men orkar inte med skrytet om fina julklappar. Nästa år vill jag inte fira jul. Typ. Åtminstone vill jag fly från stressen.
Julafton har varit bra. Kikade på facebook förut, men orkar inte med skrytet om fina julklappar. Nästa år vill jag inte fira jul. Typ. Åtminstone vill jag fly från stressen.
Dag 22 - Det här upprör mig
Politik. Politik har börjat uppröra mig. Det här att många tycker så mycket, men det går inte att göra något åt det. Och att vissa har så totalt korkade åsikter att man bara vill slänga något tungt i skallen på dem.
Ett exempel. "Det är färre som väljer att åka tåg nu, därför behöver vi inte satsa så mycket på järnvägen i Sverige." Varför åker ingen tåg längre? Det funkar inte. Vems fel är det? Mångas, Sj's, banverket, staten, små företag. Alla skyller ifrån sig. Borde flera åka tåg, istället för att åka bil? Ja, det är mycket miljövänligare. Borde vi då satsa på Sveriges järnväg? JA! Men går det att göra något? Nej. Det gör mig arg.
Något annat som upprör mig är lärare. Ibland står jag bara inte ut. Vissa skäller ut eleverna helt utan anledning och är allmänt taskiga. Vissa är bara så totalt blåsta att man inte förstår vad de gör i skolan. Många gånger har jag tjaffsat med vissa lärare, för jag är inte överrens, läraren har fel. Men såklart kan inte lärare ha fel. Det är omöjligt. Det har jag börjat upptäcka nu, och det är ingen idé att tjaffsa emot. Nicka och le. Håll allt det elaka inne.
Ett exempel. "Det är färre som väljer att åka tåg nu, därför behöver vi inte satsa så mycket på järnvägen i Sverige." Varför åker ingen tåg längre? Det funkar inte. Vems fel är det? Mångas, Sj's, banverket, staten, små företag. Alla skyller ifrån sig. Borde flera åka tåg, istället för att åka bil? Ja, det är mycket miljövänligare. Borde vi då satsa på Sveriges järnväg? JA! Men går det att göra något? Nej. Det gör mig arg.
Något annat som upprör mig är lärare. Ibland står jag bara inte ut. Vissa skäller ut eleverna helt utan anledning och är allmänt taskiga. Vissa är bara så totalt blåsta att man inte förstår vad de gör i skolan. Många gånger har jag tjaffsat med vissa lärare, för jag är inte överrens, läraren har fel. Men såklart kan inte lärare ha fel. Det är omöjligt. Det har jag börjat upptäcka nu, och det är ingen idé att tjaffsa emot. Nicka och le. Håll allt det elaka inne.
Dag 20 - Den här månaden
Den här månaden är det advent. Julförberedelser. Det började med lussekattsbak hos Scouterna. Sen har de flutit på. Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Julklappar har jag köpt. Umgåtts med Andreé mycket. Så har jag varit uppe i Stockholm med klassen. Det var skoj. Just ja, Andreé fyllde 20, och hade lite fest. Och farfar och farbror fyllde år.
Det är en fylla år månad. Och så julafton. Efter jul kommer Ida och Elise hit. Det blir kul.
Något som är negativt den här månaden är att jag har dragit mig längre och längre in i mig själv. Jag vill inte träffa någon, inte prata med någon. Bara vara för mig själv. Jag märker det, och säkert många andra också att jag tackar nej till allt fler saker. Men det kommer nog att gå över. Jag måste bara få andas lite först. December brukar inte vara min bästa månad, inte heller det här året.
Det är en fylla år månad. Och så julafton. Efter jul kommer Ida och Elise hit. Det blir kul.
Något som är negativt den här månaden är att jag har dragit mig längre och längre in i mig själv. Jag vill inte träffa någon, inte prata med någon. Bara vara för mig själv. Jag märker det, och säkert många andra också att jag tackar nej till allt fler saker. Men det kommer nog att gå över. Jag måste bara få andas lite först. December brukar inte vara min bästa månad, inte heller det här året.
Dag 19 - Min barndom
Jag har bott i samma by sen jag föddes, de första sex åren bodde vi i ett nybyggt område med massa hus och barnfamiljer. De flesta i samma ålder som mig, något yngre eller äldre. Det var en bra tid. Jag hade några olika vänner som jag lekte med, jag hade en familj som tog hand om mig och jag gick inte i skolan.
När jag började skolan flyttade vi till ett annat hus, det var större och vi slapp ifrån bostadsföreningen. Det var visst krångel, har jag fått höra på senare tid. Fortfarande var livet bra. Lugnt och tryggt.
Jag har alltid varit blyg och haft svårt för att prata med nya människor. Jag trivs bra i min bubbla. Och sånt är väl ännu mer synligt när man är liten. Jag var ganska ensam, långt ifrån coolast, inte heller mobbad. Den osynliga, det var jag. Allt som oftast har jag sökt mig till högljudda personer, det är lättast att umgås med folk som pratar mycket. För då slipper ju jag. Jag gömde mig hellre än frågade om jag inte visste.
Allt det jag var när jag var liten, det kämpar jag emot nu. Jag försöker övervinna rädslor, tro på mig själv och öppna upp mig. Det går bra, det går framåt, men jag kommer nog alltid vara lite tillbakadragen, titta på lite i skymundan. Det är säkrast där i skuggorna.
När jag började skolan flyttade vi till ett annat hus, det var större och vi slapp ifrån bostadsföreningen. Det var visst krångel, har jag fått höra på senare tid. Fortfarande var livet bra. Lugnt och tryggt.
Jag har alltid varit blyg och haft svårt för att prata med nya människor. Jag trivs bra i min bubbla. Och sånt är väl ännu mer synligt när man är liten. Jag var ganska ensam, långt ifrån coolast, inte heller mobbad. Den osynliga, det var jag. Allt som oftast har jag sökt mig till högljudda personer, det är lättast att umgås med folk som pratar mycket. För då slipper ju jag. Jag gömde mig hellre än frågade om jag inte visste.
Allt det jag var när jag var liten, det kämpar jag emot nu. Jag försöker övervinna rädslor, tro på mig själv och öppna upp mig. Det går bra, det går framåt, men jag kommer nog alltid vara lite tillbakadragen, titta på lite i skymundan. Det är säkrast där i skuggorna.
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Jag vet inte om jag har någon favorit. Den senaste var nästan som en vanlig dag, förutom att jag fick åldersnoja. Och det ser jag nog inte som något positivt. Året innan satt jag på en buss större delen av dagen. Inte heller någon favorit. Och innan de två minns jag faktiskt inte så mycket. Födelsedagar är inget jag lägger ner så mycket energi på. Det är nästan alltid så mycket planerat, och med det så mycket som kan gå fel. Därför är det alltid något man blir besviken på.
Men jag minns en lite grann. Jag vet inte vilket år det var, men det var långfredag iallafall. Hela släkten kom hem till oss och vi hade olika lekar ute i trädgården. Det var iförsej ganska trevligt. Kanske var det det året vi fick en studsmatta. Den var skoj.
Men jag minns en lite grann. Jag vet inte vilket år det var, men det var långfredag iallafall. Hela släkten kom hem till oss och vi hade olika lekar ute i trädgården. Det var iförsej ganska trevligt. Kanske var det det året vi fick en studsmatta. Den var skoj.
Dag 17 - Mitt favoritminne
Jag har redan skrivit om det. När jag träffade Ola Salo tillsammans med Ida och Elise. Hela den dagen var så fin. Jag var med mina två bästa vänner och träffade en person som vi avgudar så starkt. Hela dagen var jag lycklig, allt var så perfekt. Först så träffar jag och Ida Elise, som vi inte träffat på ett tag. Efter det träffade vi Ola och hamnade i ett tillstånd då det inte gick att sudda bort leendet från våra ansikten. Tiden till det att konserten skulle börja gick fort, efter den träffade vi Ola igen och när vi gick mot bussen hoppasade vi fram och sjöng. För vi var lyckliga. Alla som gick förbi tittade snett, men vi fortsatte sjunga. På bussen kunde vi inte sova, utan satt och pratade om hur fint livet var just då. När vi kom hem lade vi oss alla tre i samma säng och lyssnade på We Are The Ark och världen var fortfarande fin. Inget kunde stoppa oss, inget kan stoppa oss. Tillsammans klarar vi av världen!
Dag 16 - Min första kyss
Jag har inte skrivit som jag sa att jag skulle. Jag har fuskat ordentligt. Nu ligger jag väldigt mycket efter. Dels för att jag varit med Andreé nästan varje dag och inte velat skriva då, och dels för att jag har dragit mig för att skriva om det här ämnet.
Min första kyss, jag var fem-sex år. Och jag tyckte att det var äckligt. Det var min kompis som ville testa. Egentligen ville inte jag. Och i den stunden lovade jag mig själv att aldrig göra om det. Sen blev jag äldre och till slut har jag förstått att det inte är äckligt. Så, min första kyss är ingenting jag vill minnas och är inte märkvärdig på något sätt. Bara äcklig.
Min första kyss, jag var fem-sex år. Och jag tyckte att det var äckligt. Det var min kompis som ville testa. Egentligen ville inte jag. Och i den stunden lovade jag mig själv att aldrig göra om det. Sen blev jag äldre och till slut har jag förstått att det inte är äckligt. Så, min första kyss är ingenting jag vill minnas och är inte märkvärdig på något sätt. Bara äcklig.
Dag 15 - Mina drömmar
Jag drömmer ganska ofta om nätterna. Ofta är det snälla drömmar, men väldigt lustiga. Oftast drömmer jag mera när jag är stressad och det är väl ett sätt att rensa bort allt. Som de säger. Inatt drömde jag att jag hade två hästar, och det var så mysigt. Snö ute och jag skulle ut och rida barbacka på en av dem. Men samtidigt som det var underbart hade jag min ganska vanliga känsla i magen, då jag vet att jag har mycket att göra som jag inte hinner med.
Jag har bytt rum med min bror, och efter att vi bytte rum, för några år sedan, har jag drömt mer och mer. Innan drömde jag nästan aldrig. Kanske beror det på rummet, kanske beror det på att jag har mer att rensa bort och sover lättare.
Jag har bytt rum med min bror, och efter att vi bytte rum, för några år sedan, har jag drömt mer och mer. Innan drömde jag nästan aldrig. Kanske beror det på rummet, kanske beror det på att jag har mer att rensa bort och sover lättare.
Dag 14 - Det här hade jag på mig idag
Idag hade jag på mig svarta jeans, rosa tröja från Tyskland och en svart kofta med pärlor från Skottland.
Väldigt intressant. Varför jag var så fin på en söndag, Andreés lillebror fyllde år. Där har ni svaret. Japp. Och jag har ingen bild. För så töntig är jag inte. Faktiskt.
Väldigt intressant. Varför jag var så fin på en söndag, Andreés lillebror fyllde år. Där har ni svaret. Japp. Och jag har ingen bild. För så töntig är jag inte. Faktiskt.
kass
Jag har inte varit hemma på hela veckan. Idag ska jag också iväg, så jag skriver imorgon och på söndag istället. Förlåt.
Hektisk vecka
Den här veckan kommer jag antagligen inte skriva förrän tidigast på torsdag kväll. För jag är inte hemma. På onsdag ska jag till Stockholm, det känns lite läskigt.
Dag 13 - Den här veckan
Den här veckan har varit som vanligt, fast så olik alla andra. Som vanligt för att jag har varit mera borta än hemma, ovanlig eftersom att jag har fått ett av de värsta beskeden och för att det är advent.
I tisdags såg vi Blood Diamond på samhällskunskapen, den var ganska intressant. Jobbig.
I onsdags fick jag veta att The Ark lägger av. Min värld rasade lite då, de skulle ju alltid finnas där för mig. Samtidigt, ju längre tiden går så ser jag hur självklart det egentligen är. Hela tiden sen efter PFTW har det egentligen kännts som att det varit sista stunden. Sista skivan och turnén var lite halvdan. Det var Ark, men inte på högvarv.
Jag läste en krönika, och efter den känndes det så självklart egentligen. När de kom, då behövdes de och öppnade upp en värld som var öppen för allt. Under The Arks storhetstid har världen förändrats och nu är det okej att vara den man är. Eller ingen höjer åtminstone på ögonbrynen när någon står och fjantar sig på scenen så som The Ark har gjort.
Det var ett jobbigt besked, men samtidigt var det rätt.
Resten av veckan har inte hänt så speciellt mycket, det är en fylla år vecka. I fredags mös jag hos Andreé, men det har jag skrivit. Idag firade vi farfars och farbrors födelsedagar med att gå ut på restaurang. Det var trevligt och gott, men kallt.
Nu ska jag packa en massa till nästa vecka, för jag ska vara borta nästan hela den här veckan också. Jeej... Sova också, det gillar jag. Sen är den här veckan slut.
I tisdags såg vi Blood Diamond på samhällskunskapen, den var ganska intressant. Jobbig.
I onsdags fick jag veta att The Ark lägger av. Min värld rasade lite då, de skulle ju alltid finnas där för mig. Samtidigt, ju längre tiden går så ser jag hur självklart det egentligen är. Hela tiden sen efter PFTW har det egentligen kännts som att det varit sista stunden. Sista skivan och turnén var lite halvdan. Det var Ark, men inte på högvarv.
Jag läste en krönika, och efter den känndes det så självklart egentligen. När de kom, då behövdes de och öppnade upp en värld som var öppen för allt. Under The Arks storhetstid har världen förändrats och nu är det okej att vara den man är. Eller ingen höjer åtminstone på ögonbrynen när någon står och fjantar sig på scenen så som The Ark har gjort.
Det var ett jobbigt besked, men samtidigt var det rätt.
Resten av veckan har inte hänt så speciellt mycket, det är en fylla år vecka. I fredags mös jag hos Andreé, men det har jag skrivit. Idag firade vi farfars och farbrors födelsedagar med att gå ut på restaurang. Det var trevligt och gott, men kallt.
Nu ska jag packa en massa till nästa vecka, för jag ska vara borta nästan hela den här veckan också. Jeej... Sova också, det gillar jag. Sen är den här veckan slut.
Dag 12 - Min bästa vän
Lite glädjande är det egentligen att jag sitter och funderar över vem jag borde skriva om. Jag har så många som jag tycker så mycket om, och som är min bästa vän på olika vis. Alla är mina vänner på olika sätt, som jag lärt känna av olika anledningar.
Så egentligen kan jag inte hänga ut någon speciell här.
Två av mina bästa vänner, de bor så oerhört långt ifrån mig. Vi har lärt känna varandra genom musiken, genom The Ark. Och det är det som binder oss samman. Varje gång vi träffas är jag oerhört lycklig, och jag längtar alltid efter att vi ska träffas. Jag räknar ner dagarna fram till nästa gång. Och gånger som denna, när det tar nästan ett halvår, då är det jobbigt. Fast att vi smsar och pratar i telefon ofta. Egentligen är det ödet som fört oss samman, tillfälligheter som vi av någon anledning lyckats ta vara på. Det gör mig glad. Tack för att ni är så fina.
Några av mina bästa vänner går i min klass. Vi har lärt känna varandra just för att vi går samma linje. Nästan alla kom ensamma, utan att känna någon innan. Några kände till de andra, men ingen var speciellt nära vän. Det var ganska bra, för alla har verkligen varit tvungna att lära känna varandra. Vi har så otroligt kul ihop, och alla är så speciella. Det finns något fint hos alla. Vissa har man bättre kontakt med, vissa sämre. Okej, nu har jag ljugit förresten. Bianca bytte över till mig, och går i min klass. Så jag känner faktiskt henne sen innan.
Sen är självklart Andreé en av mina bästa vänner. Men honom behöver jag nog inte skriva mera om nu. Känns som att jag har gjort det tillräckligt för tillfället ändå.
Nu ska jag gå och se på Dom Kallar Oss Artister med The Ark, som man nog också kan säga är några av mina bästa vänner. Sen ska jag sova. Nattinuffsan.
Så egentligen kan jag inte hänga ut någon speciell här.
Två av mina bästa vänner, de bor så oerhört långt ifrån mig. Vi har lärt känna varandra genom musiken, genom The Ark. Och det är det som binder oss samman. Varje gång vi träffas är jag oerhört lycklig, och jag längtar alltid efter att vi ska träffas. Jag räknar ner dagarna fram till nästa gång. Och gånger som denna, när det tar nästan ett halvår, då är det jobbigt. Fast att vi smsar och pratar i telefon ofta. Egentligen är det ödet som fört oss samman, tillfälligheter som vi av någon anledning lyckats ta vara på. Det gör mig glad. Tack för att ni är så fina.
Några av mina bästa vänner går i min klass. Vi har lärt känna varandra just för att vi går samma linje. Nästan alla kom ensamma, utan att känna någon innan. Några kände till de andra, men ingen var speciellt nära vän. Det var ganska bra, för alla har verkligen varit tvungna att lära känna varandra. Vi har så otroligt kul ihop, och alla är så speciella. Det finns något fint hos alla. Vissa har man bättre kontakt med, vissa sämre. Okej, nu har jag ljugit förresten. Bianca bytte över till mig, och går i min klass. Så jag känner faktiskt henne sen innan.
Sen är självklart Andreé en av mina bästa vänner. Men honom behöver jag nog inte skriva mera om nu. Känns som att jag har gjort det tillräckligt för tillfället ändå.
Nu ska jag gå och se på Dom Kallar Oss Artister med The Ark, som man nog också kan säga är några av mina bästa vänner. Sen ska jag sova. Nattinuffsan.
Dag 11 - Min dag
Eftersom att den här skulle skrivas igår så skriver jag om igår.
I skolan hade vi halvdag i konditoriet. Det är alltid lika spännande. Jag och en annan gjorde strass. Det gick väl sådär. De flöt ut och blev sneda. Inte alls som jag hade tänkt mig. Det är inte ens gott. Precis som alla andra "torra jävla kakor". Efter det försökte jag dekorera två pepparkakshus. Det gick sådär. Jag har ingen fantasi, så de blir likadana hela tiden. Och kristyren var dålig förresten, den rann och höll på. Eller så kom det ingenting alls. Det där lät jättebra.
Nu låter det som att jag bara klagar, men det är faktiskt väldigt roligt egentligen. Min klass är underbar, vi har alltid jätteroligt när vi har praktiskt. Många sjuka samtalsämnen, skämt och skoj. Igår när jag dekorerade pepparkakshusen stod jag med några killar som gjorde tårtor. De hade råkat få en spricka i marsipanen på en tårta, så de skulle sätta dit en komet för att dölja sprickan. Fast det blev inte så bra. Så de tryckte (tröck?) in rosor i hålet istället. Hur otroligt det än låter så blev det ganska fint ändå.
Efter skolan gick jag hem till Andreé, vi hade mysigt och såg på film och så. Och så bjöd han mig på kina mat. Fina pojken, tack. Fast jag var ganska trött. Så jag somnade ganska tidigt. Mamma ringde runt tio, då lät det som att jag var småfull, jag var nyvaken.
Dessutom fyllde Elise år. Grattis till henne. Mitt vackra "barnbarn".
(förslag istället för ordet marsipan- genomgripande. Jo, men självklart)
I skolan hade vi halvdag i konditoriet. Det är alltid lika spännande. Jag och en annan gjorde strass. Det gick väl sådär. De flöt ut och blev sneda. Inte alls som jag hade tänkt mig. Det är inte ens gott. Precis som alla andra "torra jävla kakor". Efter det försökte jag dekorera två pepparkakshus. Det gick sådär. Jag har ingen fantasi, så de blir likadana hela tiden. Och kristyren var dålig förresten, den rann och höll på. Eller så kom det ingenting alls. Det där lät jättebra.
Nu låter det som att jag bara klagar, men det är faktiskt väldigt roligt egentligen. Min klass är underbar, vi har alltid jätteroligt när vi har praktiskt. Många sjuka samtalsämnen, skämt och skoj. Igår när jag dekorerade pepparkakshusen stod jag med några killar som gjorde tårtor. De hade råkat få en spricka i marsipanen på en tårta, så de skulle sätta dit en komet för att dölja sprickan. Fast det blev inte så bra. Så de tryckte (tröck?) in rosor i hålet istället. Hur otroligt det än låter så blev det ganska fint ändå.
Efter skolan gick jag hem till Andreé, vi hade mysigt och såg på film och så. Och så bjöd han mig på kina mat. Fina pojken, tack. Fast jag var ganska trött. Så jag somnade ganska tidigt. Mamma ringde runt tio, då lät det som att jag var småfull, jag var nyvaken.
Dessutom fyllde Elise år. Grattis till henne. Mitt vackra "barnbarn".
(förslag istället för ordet marsipan- genomgripande. Jo, men självklart)
Dag 10 - Min första kärlek
Jag har visst kommit av mig lite i mitt skrivande, jag ska försöka ta igen. Igen.
Min första kärlek, den är så långt bort och så onödig att det inte finns speciellt mycket att berätta. Det var på lågstadiet och jag vet inte ens om jag var speciellt kär, mer än att jag var en liten flicka och tyckte att han var ganska söt. Och flickor ska alltid vara kära. Lite så är det ju. Kanske att alla alltid ska vara kära, men mest tjejer. Alla frågar alltid "hur går det med kärleken då?". Jag har tröttnat på den frågan. Finns det något att berätta så berättar jag.
Jag är ingen som blir kär speciellt lätt, och det här med att förälska sig i kändisar och sånt, det är ingenting som jag har gjort. Jag älskar och avgudar The Ark, men det är ingen sån kärlek. Jag har gillat andra artister och band, men jag har aldrig varit kär, kär i dem.
Egentligen har jag nog inte varit kär på riktigt förrän nu. Och han är det bästa som har hänt mig nästan. Jag älskar honom, och redan efter ett par timmar saknar jag honom. Nu kom jag in på sånt som jag känner är lite för privat igen, och det blev jobbigt att skriva. Jag hittar inte fler ord för tillfället.
Min första kärlek, den är så långt bort och så onödig att det inte finns speciellt mycket att berätta. Det var på lågstadiet och jag vet inte ens om jag var speciellt kär, mer än att jag var en liten flicka och tyckte att han var ganska söt. Och flickor ska alltid vara kära. Lite så är det ju. Kanske att alla alltid ska vara kära, men mest tjejer. Alla frågar alltid "hur går det med kärleken då?". Jag har tröttnat på den frågan. Finns det något att berätta så berättar jag.
Jag är ingen som blir kär speciellt lätt, och det här med att förälska sig i kändisar och sånt, det är ingenting som jag har gjort. Jag älskar och avgudar The Ark, men det är ingen sån kärlek. Jag har gillat andra artister och band, men jag har aldrig varit kär, kär i dem.
Egentligen har jag nog inte varit kär på riktigt förrän nu. Och han är det bästa som har hänt mig nästan. Jag älskar honom, och redan efter ett par timmar saknar jag honom. Nu kom jag in på sånt som jag känner är lite för privat igen, och det blev jobbigt att skriva. Jag hittar inte fler ord för tillfället.
Dag 9 - Platser jag besökt
Äh, jag har besökt många platser. Jag tänker inte rada upp alla. Vadå platser jag besökt? Vad ska jag skriva om det?
Skit samma. Jag har besökt Borlänge, under Peace and Love veckan. Jag älskar den veckan. Två gånger har jag varit där. Bott i tält, ätit snusk mat, lyssnat på musik, jobbat, sovit, varit på bajamajor, varit lycklig i en hel vecka. Det är underbart. Flera borde besöka den festivalen. Nu handlade visst helt plötsligt inte om en plats riktigt längre, men skit samma. Det är fint och jag vill inte skriva om platser som jag besökt.
Rom har jag varit i förresten. Det är fint. Och Auschwitz, inte lika fint, men intressant.
Skit samma. Jag har besökt Borlänge, under Peace and Love veckan. Jag älskar den veckan. Två gånger har jag varit där. Bott i tält, ätit snusk mat, lyssnat på musik, jobbat, sovit, varit på bajamajor, varit lycklig i en hel vecka. Det är underbart. Flera borde besöka den festivalen. Nu handlade visst helt plötsligt inte om en plats riktigt längre, men skit samma. Det är fint och jag vill inte skriva om platser som jag besökt.
Rom har jag varit i förresten. Det är fint. Och Auschwitz, inte lika fint, men intressant.
Dag 8 - Ett ögonblick
Jag, Ida och Elise åkte iväg till Helsingborg för att gå på konsert. Det speciella ögonblicket var precis innan första konserten, som vi inte skulle se.
Vi går runt i den lilla butiken med glasväggar inne på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, vi går lite för oss själva och tittar på sakerna. Helt plötsligt knyter det sig i min mage, jag har tittat upp och sett en man i svart, långt hår, skägg, svarta Cheap Monday jeans och svart väst (nej, inga svarta änglavingar), han tittar på något genom glasväggen, på andra sidan hyllan. Jag kunde inte andas normalt och visste inte vart jag skulle ta vägen. I ett försök att vara diskret viskropade jag till Ida och Elise att han står där. Att Ola Salo står där, på andra sidan väggen. Jag tror inte att jag var speciellt diskret. Men han såg oss inte iallafall. Ida och Elise trodde mig inte, men kom fram till mig och då såg de honom också, vi stod tätt tillsammans, klamrade oss fast vid varandra. Andningen fungerade inte och vi var på väg att börja gråta. Jag visste inte vad som hände med mig, aldrig att jag trodde att jag skulle reagera sådär. Stå och nästan börja böla för att jag ser Ola Salo stå ungefär tio meter ifrån mig. Hela jag skakade, jag kunde nästan inte röra mig. Vi stod bara och tittade ut genom väggen och såg honom röra sig där utanför, läsa på sina papper, försöka koncentrera sig. Många tankar rörde sig snabbt genom huvudet, vill jag minnas. Eller så var det så att vi bara kunde få fram att "han har Cheap Monday jeans!". Så nervös som jag var där och då har jag aldrig varit förut, jag bara skakade. Och då hade jag bara sett honom. Vi hade inte ens pratat med honom.
Det var ett ögonblick som jag hade drömt om, ett ögonblick som jag hade längtat efter. Men inget som jag egentligen trodde skulle bli verklighet. Att han sen stod där, mitt framför näsan på mig det gjorde mig så oerhört lycklig, samtidigt som jag blev så oerhört rädd. Den mannen är min förebild, och han står mycket högre än vad en människa egentligen skulle kunna göra. Närapå en gud. Tänk om han inte var sådär trevlig och bra när jag väl träffade honom, det gjorde mig rädd. Men jag kunde inte missa det här ögonblicket. Till slut gick vi fram, Elise gick först. Vi fick varsin kram, darrade, svamlade, log. Att han klarade av oss utan att himla med ögonen, det var starkt gjort av honom. Att han lyckades få igång ett samtal med oss var nästan ännu starkare gjort av honom.
Att beskriva hur det kändes att se honom, än mindre prata med honom, det är svårt. Jag var högt uppe i det blå, skakade av rädsla, jag visste inte vad som skulle hända. Men jag fick tacka honom, för allt han hjälpt mig att bygga upp. Utan The Ark skulle mitt liv se väldigt annorlunda ut, jag vet att jag tjatar om det.
Den här dagen har varit svår för många, för mig också. Men vi måste tänka på allt fint de har gett oss, inte på att vi mister något fint. Vi mister dem inte, för de har en speciell plats i allas våra hjärtan där de kommer finnas kvar för alltid. Och deras musik försvinner ju inte, och minnena försvinner inte. Vi delar minnena med så många att de inte går att glömmas bort. Tack.
Vi går runt i den lilla butiken med glasväggar inne på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, vi går lite för oss själva och tittar på sakerna. Helt plötsligt knyter det sig i min mage, jag har tittat upp och sett en man i svart, långt hår, skägg, svarta Cheap Monday jeans och svart väst (nej, inga svarta änglavingar), han tittar på något genom glasväggen, på andra sidan hyllan. Jag kunde inte andas normalt och visste inte vart jag skulle ta vägen. I ett försök att vara diskret viskropade jag till Ida och Elise att han står där. Att Ola Salo står där, på andra sidan väggen. Jag tror inte att jag var speciellt diskret. Men han såg oss inte iallafall. Ida och Elise trodde mig inte, men kom fram till mig och då såg de honom också, vi stod tätt tillsammans, klamrade oss fast vid varandra. Andningen fungerade inte och vi var på väg att börja gråta. Jag visste inte vad som hände med mig, aldrig att jag trodde att jag skulle reagera sådär. Stå och nästan börja böla för att jag ser Ola Salo stå ungefär tio meter ifrån mig. Hela jag skakade, jag kunde nästan inte röra mig. Vi stod bara och tittade ut genom väggen och såg honom röra sig där utanför, läsa på sina papper, försöka koncentrera sig. Många tankar rörde sig snabbt genom huvudet, vill jag minnas. Eller så var det så att vi bara kunde få fram att "han har Cheap Monday jeans!". Så nervös som jag var där och då har jag aldrig varit förut, jag bara skakade. Och då hade jag bara sett honom. Vi hade inte ens pratat med honom.
Det var ett ögonblick som jag hade drömt om, ett ögonblick som jag hade längtat efter. Men inget som jag egentligen trodde skulle bli verklighet. Att han sen stod där, mitt framför näsan på mig det gjorde mig så oerhört lycklig, samtidigt som jag blev så oerhört rädd. Den mannen är min förebild, och han står mycket högre än vad en människa egentligen skulle kunna göra. Närapå en gud. Tänk om han inte var sådär trevlig och bra när jag väl träffade honom, det gjorde mig rädd. Men jag kunde inte missa det här ögonblicket. Till slut gick vi fram, Elise gick först. Vi fick varsin kram, darrade, svamlade, log. Att han klarade av oss utan att himla med ögonen, det var starkt gjort av honom. Att han lyckades få igång ett samtal med oss var nästan ännu starkare gjort av honom.
Att beskriva hur det kändes att se honom, än mindre prata med honom, det är svårt. Jag var högt uppe i det blå, skakade av rädsla, jag visste inte vad som skulle hända. Men jag fick tacka honom, för allt han hjälpt mig att bygga upp. Utan The Ark skulle mitt liv se väldigt annorlunda ut, jag vet att jag tjatar om det.
Den här dagen har varit svår för många, för mig också. Men vi måste tänka på allt fint de har gett oss, inte på att vi mister något fint. Vi mister dem inte, för de har en speciell plats i allas våra hjärtan där de kommer finnas kvar för alltid. Och deras musik försvinner ju inte, och minnena försvinner inte. Vi delar minnena med så många att de inte går att glömmas bort. Tack.
Avskedsturné
Jag är så otroligt ledsen. The Ark ska lägga ner. Egentligen inte så oväntat, men ändå så hemskt. Jag vet inte hur många gånger jag har funderat över hur det skulle vara, men jag var alltid i tankarna över 30 och det skulle inte vara så farligt, för då skulle jag inte behöva dem. Nu är de fortfarande en del av mitt liv.
Inget oväntat, jag är ledsen och ser inget positivt. Jag är rädd för hur det ska bli efter sommaren.
Men allt som The Ark har gett mig är ovärdeligt och de kommer alltid vara en del i mitt liv och de kommer alltid vara det allra bästa som har hänt mig. Jag älskar dem så sjukt jävla mycket. De har lärt mig massor och räddat livet på mig säkert flera gånger om. Att ett band kan betyda så här mycket är sjukt.
Jag älskar er, och det var för erat bästa och jag hoppas att vi fortfarande kommer få se mycket av er.
Ikväll ska jag skriva om ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, 8 augusti 2009.
Inget oväntat, jag är ledsen och ser inget positivt. Jag är rädd för hur det ska bli efter sommaren.
Men allt som The Ark har gett mig är ovärdeligt och de kommer alltid vara en del i mitt liv och de kommer alltid vara det allra bästa som har hänt mig. Jag älskar dem så sjukt jävla mycket. De har lärt mig massor och räddat livet på mig säkert flera gånger om. Att ett band kan betyda så här mycket är sjukt.
Jag älskar er, och det var för erat bästa och jag hoppas att vi fortfarande kommer få se mycket av er.
Ikväll ska jag skriva om ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, 8 augusti 2009.
Dag 7 - I min handväska
Jag är en sån människa som hatar att vara oförberedd. Jag måste ha allt planerat och veta vad som ska hända. Nu när jag upptäckt att jag inte riktigt kan kontrollera allting och veta allting i förväg, då måste jag vara förberedd med min handväska. Därför har jag en ganska tung handväska.
Jag har ett anteckningsblock med både blyerts och bläckpenna, buss tidtabell, glasögon, värktabletter, plåster, batterier, helosan, plånbok, mobil, hörlurar, mp3, ofta kamera och någon skolbok. På sommaren har jag också nästan alltid med mig en vattenflaska och en tröja. Paraplyet har försvunnit. Annars skulle jag ha det också.
Jag gissar att det där inte var riktigt allt. Men det var det mesta, det viktigaste. Min handväska är viktig. Och det är ofta som jag lyckas klämma ner saker så att den är helt proppfull. En annan viktig sak med min handväska är alla pins på den. Jag har en anti moderat, tre The Ark, en Markus Krunegård och en nål från en med Grynet. De ramlar ofta bort, och jag blir lika ledsen varje gång. Men det är sånt man får leva med.
Nu kom det två på en dag, men det var för att jag inte skrev något i helgen. Imorgon ska jag skriva om ett ögonblick, vilket jag tycker låter väldigt intressant.
Dag 6 - Mina syskon
Ännu en sak som jag inte riktigt tycker om att skriva om. Men jag skriver det på mitt sätt.
Jag har två bröder och en syster och jag älskar dem allihopa. Vi kan ha så otroligt roligt tillsammans och vi har hjälp av varandra. Vi är olika, men samtidigt väldigt lika. När vi var små var vi väldigt osams väldigt ofta. Vi skrek, slogs och ibland nästan hatade vi varandra. Jag tror att det är bra. Särskilt jag och min syster bråkade mycket när vi var små, och säkert på grund av det kommer vi väldigt bra överrens nu.
Det bästa med att vara så många syskon som vi är, det är valmöjligheten. Om man har bråkat med någon, eller inte riktigt kommer överrens, då kan man gå till någon annan. Man har alltid någon att prata med, och umgås med. Man har aldrig tråkigt. Man lär sig också väldigt mycket av att ha många syskon, tror jag. Dels att komma överrens med så många, att samarbeta. Dessutom, med så många olika personligheter så lär man sig också väldigt mycket. Ingen är den andra lik och jag tror att det är väldigt bra att ha så många människor som möjligt omkring sig.
Jag har två bröder och en syster och jag älskar dem allihopa. Vi kan ha så otroligt roligt tillsammans och vi har hjälp av varandra. Vi är olika, men samtidigt väldigt lika. När vi var små var vi väldigt osams väldigt ofta. Vi skrek, slogs och ibland nästan hatade vi varandra. Jag tror att det är bra. Särskilt jag och min syster bråkade mycket när vi var små, och säkert på grund av det kommer vi väldigt bra överrens nu.
Det bästa med att vara så många syskon som vi är, det är valmöjligheten. Om man har bråkat med någon, eller inte riktigt kommer överrens, då kan man gå till någon annan. Man har alltid någon att prata med, och umgås med. Man har aldrig tråkigt. Man lär sig också väldigt mycket av att ha många syskon, tror jag. Dels att komma överrens med så många, att samarbeta. Dessutom, med så många olika personligheter så lär man sig också väldigt mycket. Ingen är den andra lik och jag tror att det är väldigt bra att ha så många människor som möjligt omkring sig.
Dag 5 - Vad är kärlek?
Jag har haft annat för mig i helgen och har därför inte skrivit. Inte för att någon bryr sig. Men men.
Ja, vad är kärlek? Jag kommer att tänka på ett citat av Jonas Gardell. "Ett förhållande ska inte byggas på något så bräckligt som kärlek. Det ska byggas på ... och hållhakar"
Kanske är det så, att förhållanden inte kan överleva med hjälp av enbart kärlek. "Kärlek övervinner allt". Nä. Egentligen är det rent ut sagt skitjobbigt att älska någon. Men aldrig att jag skulle vilja vara utan den, kärleken. För är det inte så, att är det inte lite jobbigt så kan det inte bli bättre än bra?
Vad är det då som gör att vi inte kan leva utan den, men knappt leva med den? Säg det. Jag har nog inget riktigt svar på det. Men det finns nog ingen som kan göra mig så lycklig, och göra mig så ledsen.
Vilket smart inlägg utan förvirring.
Ja, vad är kärlek? Jag kommer att tänka på ett citat av Jonas Gardell. "Ett förhållande ska inte byggas på något så bräckligt som kärlek. Det ska byggas på ... och hållhakar"
Kanske är det så, att förhållanden inte kan överleva med hjälp av enbart kärlek. "Kärlek övervinner allt". Nä. Egentligen är det rent ut sagt skitjobbigt att älska någon. Men aldrig att jag skulle vilja vara utan den, kärleken. För är det inte så, att är det inte lite jobbigt så kan det inte bli bättre än bra?
Vad är det då som gör att vi inte kan leva utan den, men knappt leva med den? Säg det. Jag har nog inget riktigt svar på det. Men det finns nog ingen som kan göra mig så lycklig, och göra mig så ledsen.
Vilket smart inlägg utan förvirring.
Dag 4 - Det här åt jag idag
Jag har ingen bild på vad jag har ätit, men det är nog inte nödvändigt.
Till frukost åt jag två frallor med färskost, tomat, salt och peppar
Till lunch åt jag två mackor istället för fiskpanetter och stuvad spenat. För det är äckligt tycker jag.
Till middag åt jag gnocchi och broccoli. Med massa vitlök och svartpeppar. Jag gillar svartpeppar.
Plus en pepparkaka, en halv lussekatt och annat som jag fick tag på i bageriet. Kanske därför som jag inte var så hungrig, jag gick och åt hela tiden. Typ. Eller nä. Men nästan.
Wooho. Det här var ju jättekul att skriva om...
Till frukost åt jag två frallor med färskost, tomat, salt och peppar
Till lunch åt jag två mackor istället för fiskpanetter och stuvad spenat. För det är äckligt tycker jag.
Till middag åt jag gnocchi och broccoli. Med massa vitlök och svartpeppar. Jag gillar svartpeppar.
Plus en pepparkaka, en halv lussekatt och annat som jag fick tag på i bageriet. Kanske därför som jag inte var så hungrig, jag gick och åt hela tiden. Typ. Eller nä. Men nästan.
Wooho. Det här var ju jättekul att skriva om...
Dag 3 - Mina föräldrar
Det här var en svår uppgift. Men jag ska försöka.
Mina föräldrar, är två av de viktigaste personerna i mitt liv. Självklart. Som den tonåring jag är så kommer jag inte alltid överens med dem. Och jag kan nog klaga ganska ordentligt ibland. Men något som jag har funderat på, det är att visst att jag klagar och jag kanske menar det för stunden, men det går över. För de är mina föräldrar, och jag älskar mina föräldrar. När man hör någon annan säga något dåligt om sina föräldrar, då hugger man direkt. Ingen ska klaga på mina föräldrar. För de är världens bästa.
Mamma är från småland, jobbar på dagis, kommer hem och tar hand om dagiset hemma. Eller nä, men nästan. Hon brukar säga så iallafall. Det är ofta vi tycker olika, men egentligen tror jag att vi är ganska lika. Bara att jag inte riktigt vill erkänna det. När jag var liten var det många som sa att jag var lik mamma.
Pappa är från Sörrmland (södermannaland), jobbar med hissar och har varit bagare. Det är på grund av honom som jag går den linjen jag går. Pappa och jag har ungefär samma humor, ibland kan det bli lite väl larvigt tycker mamma. Men vi har kul.
Det här var riktigt svårt, eftersom jag vet att de inte kommer att läsa det här, och inte vet att jag skriver det här så har jag svårt för att göra någon större utläggning. Dessutom tillhör mina föräldrar mitt privataste privatliv och därför ingenting som jag gärna skriver om. Jag kan vara utlämnande om mig och mina tankar, men att totalt utelämna någon på en blogg som jag vet inte kommer läsa det, det är fel.
Mina föräldrar, är två av de viktigaste personerna i mitt liv. Självklart. Som den tonåring jag är så kommer jag inte alltid överens med dem. Och jag kan nog klaga ganska ordentligt ibland. Men något som jag har funderat på, det är att visst att jag klagar och jag kanske menar det för stunden, men det går över. För de är mina föräldrar, och jag älskar mina föräldrar. När man hör någon annan säga något dåligt om sina föräldrar, då hugger man direkt. Ingen ska klaga på mina föräldrar. För de är världens bästa.
Mamma är från småland, jobbar på dagis, kommer hem och tar hand om dagiset hemma. Eller nä, men nästan. Hon brukar säga så iallafall. Det är ofta vi tycker olika, men egentligen tror jag att vi är ganska lika. Bara att jag inte riktigt vill erkänna det. När jag var liten var det många som sa att jag var lik mamma.
Pappa är från Sörrmland (södermannaland), jobbar med hissar och har varit bagare. Det är på grund av honom som jag går den linjen jag går. Pappa och jag har ungefär samma humor, ibland kan det bli lite väl larvigt tycker mamma. Men vi har kul.
Det här var riktigt svårt, eftersom jag vet att de inte kommer att läsa det här, och inte vet att jag skriver det här så har jag svårt för att göra någon större utläggning. Dessutom tillhör mina föräldrar mitt privataste privatliv och därför ingenting som jag gärna skriver om. Jag kan vara utlämnande om mig och mina tankar, men att totalt utelämna någon på en blogg som jag vet inte kommer läsa det, det är fel.
