Det här var en svår uppgift. Men jag ska försöka.

Mina föräldrar, är två av de viktigaste personerna i mitt liv. Självklart. Som den tonåring jag är så kommer jag inte alltid överens med dem. Och jag kan nog klaga ganska ordentligt ibland. Men något som jag har funderat på, det är att visst att jag klagar och jag kanske menar det för stunden, men det går över. För de är mina föräldrar, och jag älskar mina föräldrar. När man hör någon annan säga något dåligt om sina föräldrar, då hugger man direkt. Ingen ska klaga på mina föräldrar. För de är världens bästa.

Mamma är från småland, jobbar på dagis, kommer hem och tar hand om dagiset hemma. Eller nä, men nästan. Hon brukar säga så iallafall. Det är ofta vi tycker olika, men egentligen tror jag att vi är ganska lika. Bara att jag inte riktigt vill erkänna det. När jag var liten var det många som sa att jag var lik mamma.

Pappa är från Sörrmland (södermannaland), jobbar med hissar och har varit bagare. Det är på grund av honom som jag går den linjen jag går. Pappa och jag har ungefär samma humor, ibland kan det bli lite väl larvigt tycker mamma. Men vi har kul.

Det här var riktigt svårt, eftersom jag vet att de inte kommer att läsa det här, och inte vet att jag skriver det här så har jag svårt för att göra någon större utläggning. Dessutom tillhör mina föräldrar mitt privataste privatliv och därför ingenting som jag gärna skriver om. Jag kan vara utlämnande om mig och mina tankar, men att totalt utelämna någon på en blogg som jag vet inte kommer läsa det, det är fel.