Jag har bott i samma by sen jag föddes, de första sex åren bodde vi i ett nybyggt område med massa hus och barnfamiljer. De flesta i samma ålder som mig, något yngre eller äldre. Det var en bra tid. Jag hade några olika vänner som jag lekte med, jag hade en familj som tog hand om mig och jag gick inte i skolan.

När jag började skolan flyttade vi till ett annat hus, det var större och vi slapp ifrån bostadsföreningen. Det var visst krångel, har jag fått höra på senare tid. Fortfarande var livet bra. Lugnt och tryggt. 

Jag har alltid varit blyg och haft svårt för att prata med nya människor. Jag trivs bra i min bubbla. Och sånt är väl ännu mer synligt när man är liten. Jag var ganska ensam, långt ifrån coolast, inte heller mobbad. Den osynliga, det var jag. Allt som oftast har jag sökt mig till högljudda personer, det är lättast att umgås med folk som pratar mycket. För då slipper ju jag. Jag gömde mig hellre än frågade om jag inte visste. 

Allt det jag var när jag var liten, det kämpar jag emot nu. Jag försöker övervinna rädslor, tro på mig själv och öppna upp mig. Det går bra, det går framåt, men jag kommer nog alltid vara lite tillbakadragen, titta på lite i skymundan. Det är säkrast där i skuggorna.