Jag, Ida och Elise åkte iväg till Helsingborg för att gå på konsert. Det speciella ögonblicket var precis innan första konserten, som vi inte skulle se.

Vi går runt i den lilla butiken med glasväggar inne på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, vi går lite för oss själva och tittar på sakerna. Helt plötsligt knyter det sig i min mage, jag har tittat upp och sett en man i svart, långt hår, skägg, svarta Cheap Monday jeans och svart väst (nej, inga svarta änglavingar), han tittar på något genom glasväggen, på andra sidan hyllan. Jag kunde inte andas normalt och visste inte vart jag skulle ta vägen. I ett försök att vara diskret viskropade jag till Ida och Elise att han står där. Att Ola Salo står där, på andra sidan väggen. Jag tror inte att jag var speciellt diskret. Men han såg oss inte iallafall. Ida och Elise trodde mig inte, men kom fram till mig och då såg de honom också, vi stod tätt tillsammans, klamrade oss fast vid varandra. Andningen fungerade inte och vi var på väg att börja gråta. Jag visste inte vad som hände med mig, aldrig att jag trodde att jag skulle reagera sådär. Stå och nästan börja böla för att jag ser Ola Salo stå ungefär tio meter ifrån mig. Hela jag skakade, jag kunde nästan inte röra mig. Vi stod bara och tittade ut genom väggen och såg honom röra sig där utanför, läsa på sina papper, försöka koncentrera sig. Många tankar rörde sig snabbt genom huvudet, vill jag minnas. Eller så var det så att vi bara kunde få fram att "han har Cheap Monday jeans!". Så nervös som jag var där och då har jag aldrig varit förut, jag bara skakade. Och då hade jag bara sett honom. Vi hade inte ens pratat med honom. 

Det var ett ögonblick som jag hade drömt om, ett ögonblick som jag hade längtat efter. Men inget som jag egentligen trodde skulle bli verklighet. Att han sen stod där, mitt framför näsan på mig det gjorde mig så oerhört lycklig, samtidigt som jag blev så oerhört rädd. Den mannen är min förebild, och han står mycket högre än vad en människa egentligen skulle kunna göra. Närapå en gud. Tänk om han inte var sådär trevlig och bra när jag väl träffade honom, det gjorde mig rädd. Men jag kunde inte missa det här ögonblicket. Till slut gick vi fram, Elise gick först. Vi fick varsin kram, darrade, svamlade, log. Att han klarade av oss utan att himla med ögonen, det var starkt gjort av honom. Att han lyckades få igång ett samtal med oss var nästan ännu starkare gjort av honom. 

Att beskriva hur det kändes att se honom, än mindre prata med honom, det är svårt. Jag var högt uppe i det blå, skakade av rädsla, jag visste inte vad som skulle hända. Men jag fick tacka honom, för allt han hjälpt mig att bygga upp. Utan The Ark skulle mitt liv se väldigt annorlunda ut, jag vet att jag tjatar om det. 

Den här dagen har varit svår för många, för mig också. Men vi måste tänka på allt fint de har gett oss, inte på att vi mister något fint. Vi mister dem inte, för de har en speciell plats i allas våra hjärtan där de kommer finnas kvar för alltid. Och deras musik försvinner ju inte, och minnena försvinner inte. Vi delar minnena med så många att de inte går att glömmas bort. Tack.