För något år sedan grät jag sällan, det var när jag var riktigt arg som jag grät. Eller de gångerna det rann över och blev för mycket, när jag trodde att hela världen var emot mig. Nu gråter jag oftare. Jag har upptäckt gråtandet. Det är skönt att gråta ibland. Men istället för att gråta fyra-fem gånger per år gråter jag istället för minsta småsak nu. Sist jag grät var jag hos Andreé, vi lyssnade på musik via youtube. För ovanlighetens skull ville han höra The Ark. Han letade upp Echo Chamber. Och då brast det för mig. Jag förstod då att jag, efter den här sommaren, aldrig kommer få höra den live igen. Efter den här sommaren kommer jag inte längre få uppleva sånt som att publiken fortsätter skrika Echo echo istället för att låta Ola sjunga. Jag kommer inte längre få skapa minnen med The Ark tillsammans med andra Änglaskallar. 

Annars gråter jag till filmer, när jag är arg, när det blir jobbigt, när någon är elak. Till vad som helst med andra ord.