Som vanligt satt vi i korridoren med elementet mot ryggen, och som vanligt hade vi lyckats bli en liten samling. En samling som var tillräckligt stor för att vara i vägen för förbipasserande. Det var som det brukade. En vanlig dag. Vi pratade om ditt och datt, skrattade, flummade. Kommenterade de som gick förbi. Bredvid mig stod en kille. En kille som jag inte riktigt tänkt så mycket på innan. Eller, en kompis hade varit dökär i honom året innan. Mer var det inte. Vi pratade inte. Men i och med att vi började tillbringa rasterna på samma ställe i korridoren började vi prata lite. Inte mycket, utan mer bara som två delar i en samling. Men just den här gången började han vrida på elementen för att de skulle bli kallare. Vi som satt lutade mot elementet sa åt honom att inte ändra, det var skönt som det var. Han lyssnade inte riktigt på de andra. Men lät mig se att han inte hade ändrat. Efter det märkte jag att det var mig han stod bredvid, och att det nog inte var en tillfällighet. Han stod bredvid mig för att han ville stå bredvid mig. Att han försökte ändra på elementen för att han alltid är för varm, det har jag fått lära mig senare. 

Det här var ett ögonblick, innan det började. Strax efter började vi prata, tillslut träffades vi ensamma och det blev vi. Han och jag. Världens finaste kille. Jag älskar honom. Bästa.