Interlude har gjort mig besatt på riktigt. Hjälp mig! Jälva Ola och resten av Ark. Vad jag vet har ingen fått något svar på vad de viskar. Jag vill veta! Någon som har Interlude baklänges, eller vet något program som kan spela upp baklänges, som inte kostar något?

Jälva Ola och The Ark..

Nu tror jag att jag är så färdig med fotoboken jag kan bli. Att börja med den var väldigt jobbigt, det var väldigt svårt att komma på hur den skulle se ut och hur jag skulle göra och att lära sig programmet också. Men det sista småplocket har varit roligt. Idag har jag lagt dit lite citat här och var i boken.

Vad tycker ni om framsidan?

Jag tänkte lyssna på Fel på hjärnan med Markus Krunegård men självklart fastnade jag vid massa The Ark klipp. De är underbara de pojkarna. Hittade ett litet klipp med när Motoboy sjunger en bit av Disease. En av de finaste kärlekslåtarna <3

När jag ändå pratar om The Ark, inatt drömde jag och Leari och Sylle. Jag tror att jag jobbade på Matex (minns ni den affären?), jag tror iallafall att det var den, den var väldigt gul iallafall. Helt plötsligt ser jag Leari i en hatt med stort brätte på, lite senare ser jag att han går tillsammans med Sylle som går runt med en kundvagn. Men jag vågade inte gå fram till dem, eller gjorde jag det? Minns inte. Tror inte det iallafall. Känns som att jag drömmer ganska mycket om The Ark egentligen. Men jag gillar om det (som Hanna brukar säga) och kan gärna drömma lite fler drömmar om de pojkarna.

Jag tittade på dokumentären om The Ark från svt igår. Den från 2001. Då hade The Ark precis slagit igenom och var ute på sin första stora turné. Den här tiden, runt 2000 var jag fortfarande liten och lyssnade inte mer på musik än mammas och pappas och skivor för barn, så jag vet inte riktigt hur musikindustrin funkade då. Men som det ser ut nu är det inget band som får en dokumentär (eller tillochmed två) om sig efter första skivan. Var det så att det var annorlunda då och det inte var något jättestort då? 

Jag vet inte, men det känns ändå som att The Ark var större när de slog igenom än vad jag trott. För mig har de varit ett fantastiskt band ända sen jag upptäckte dem. Men jag har aldrig riktigt förstått hur stora de var innan. Men när man ser på dokumentärerna och ser publiken så är ju det ganska stora publiker för att vara ett band som precis slagit igenom.

Hur länge har Du lyssnat på The Ark? Minns du första tiden, då runt 2000? Var de mycket större än andra band som också precis hade slagit igenom? Tell me :)

Jag sitter och lyssnar på lite The Ark och letar små citat att sno ur texterna och använda i min fotobok. När jag lyssnade på Death to the Martyrs fastnade jag för en rad som jag inte lagt märke till förut: Who stuck needles in his arm while you and I still stuck to smarties. Jag började skratta högt. Började fundera på låten lite också. Kan det vara så att den beskriver att The Ark förändrats och de inte längre är de där provokativa unga killarna, utan att de har börjat bli vuxna. Ola pratade i sitt sommarprat om att han aldrig gillat att passa tider och ha rutiner men att han började förstå det bra med rutiner när han var i Indien. Det låter det lite också som att han försöker förklara i den låten. Visserligen var han i Indien efter att han skrev den låten men iallafall.






Jag tycker att Death to the Martyrs förklarar motsatsen till The Ark. Death to the Martyrs förklarar en martyr som höll fast i sitt och körde sitt rejs, men det blev uttjatat och pinsamt. Det kan se coolt ut till en början och tufft att gå emot samhället. Men efter ett tag när man själv vuxit upp ser man att det inte är lika coolt längre. Kanske kan det vara bra att ha en tid då man går emot samhället och ifrågasätter allt. Men någon gång måste man växa upp och förstå att världen inte alltid kan anpassa sig efter en, ibland får man försöka anpassa sig efter världen också.

Det fantastiska klippet har cenniahdra lagt upp på youtube. Jag älskar allsångs fenomenet som uppstår i nästan varje låt på The Ark konserter

Hittade ett quiz om The Ark, självklart var jag tvungen att göra det. Och självklart fick jag alla rätt. ^^ Hade jag inte fått det hade jag inte lagt ut denna, det hade varit pinsamt om jag inte hade kunnat alla. Det var dessutom väldigt lätta frågor. Vill du också göra testet? Gör det Här.

Det var två frågor som jag inte var riktigt överrens med. En var om vilka som hade barn, nu är det ju alla utom Ola. Där fanns det bara med Jepson och Sylle. Men det är väl inte helt nytt gissar jag. Sen var en fråga vad kallar The Ark sina fans. Vad jag vet är det vi fans som kallar oss så, inte att de kallar oss för det. Eller?

Vi fick sluta tidigt idag så jag hann med tidiga bussen hem. Var himla skönt att komma hem tre timmar tidigare än väntat. När jag kom hem åt jag smörgåstårta (som jag köpte i skolan, mums var den, tack så mycket :) ) och tittade på Girls just wanna have fun, som jag lånade av en kompis för typ tre veckor sedan ^^ Den var lite söt. Inte lika sorglig som The Green Mile som tur var. Tips: Titta inte på slutet på The Green Mile preics innan ni ska sova. Man blir ledsen och får konstiga drömmar.

Såhär ser min The Ark tavla ut. Det mesta är bilder från konserter som jag tagit (Elsa har tagit ett par stycken åt mig också), och ett par bilder från tidningar. I mitten sitter kortet som jag köpte när de spelade på Grönalund (Jepsons autograf fattas :O ), över och under sitter biljetter från konserter, på sidorna är bandet från oxelösunds hamnfestival där de spelade och åkbandet från när de spelade på grönan. Det översta The Ark har jag klippt från en påse. De röda lapparna är bitar ur The Ark låtar. En liten bild är på Ida när hon håller upp en plansch på Ola med vingar, som jag vill sno.

Det var riktigt roligt att göra den, men väldigt svårt. Även om ramen är stor tog platsen slut fort och jag fick rensa ganska ordentligt för att få plats. Funderar på Rosas tips att göra en liten tavla med ett litet citat och sätta upp någonstans i mitt rum. Har dock ingen plats kvar typ ^^

Egentligen ska jag sova nu, men jag råkade fastna vid datorn lite, och youtube. Det här klippet fick mig att börja skratta. De är så söta dessa pojkar. Titta och skratta lika mycket ni :)

Idag kunde man läsa på alliwantistheark.blogg.se att Martins son ska heta Truls. Det är gulligt tycker jag :)

Större delen av den här dagen har jag suttit och klurat med min fotobok. Det blev ungefär som en biografi om The Ark. Och lite minnen från konserterna jag har varit på. Kom på nu att jag inte hade med JCS :O Får skriva med det senare.

Näh, jag vet inte vad jag ska skriva längre. Det är anledningen till den dåliga uppdateringen. Och att jag somnade väldigt tidigt i fredags och inte var hemma hela dagen igår. Men om man säger väldigt tråkiga inlägg istället då.

För två år sedan spelade The Ark i Lejongropen. Sista konserten på deras nästintill ändlösa sommarturné. Jag var på fyra konserter med The Ark 2007, det här var nog den konserten jag tyckte var sämst av dem. Inte sagt att den var dålig, men den var inte bäst. Men det var den konserten där publiken var som bäst. Det var nästan publiken som gjorde konserten.

Den här konserten hade de två förband, Lamont och Florence Valentin. Jag blev överraskad när Lamont kom ut, hade bara hört att Florence Valentin skulle vara förband. Det possitiva var att Lamont var bra, det negativa var att det tog ännu längre tid tills jag fick se The Ark.

När de väl kom ut var det till introt av Absolutley No Decorum som sedan blev till Clamour for Glamour. Jag minns inte riktigt ordningen på låtarna, eller vilka låtar som spelades. Bara vissa låtar har etsat sig fast.

Efter ett par låtar, tror det var ganska tidigt gick alla i bandet förutom Ola ut och Ola stod kvar själv med en röd gitarr. Han skulle spela Uriel. Men innan han började stod han och pratade om att hans silverhandske hade gått sönder och att han hade sprejat ena fingret med silverfärg för att det inte skulle synas.



En annan låt som etsade sig fast var Echo Chamber. Men när jag tittat på youtube hann de inte spela den mer än introt, typ. För i början när Martin sjunger ett par echon så slutade publiken aldrig att echoa. Ola står på scenen helt paff ett tag, men låter sedan oss skrika echo ett bra tag, "High and low, fast and slow". Började sedan på gimme love istället.



Ett annat klipp jag har liggandes på datorn är mellan All I Want Is You och The Worrying Kind är väldigt underhållande. Sjungs allt från Sommarnatt till Any Operator Will Do och sen lite prat om att "det går ju inte att tävla i musik" under tiden medan Ola bytte om bakom scenen. Sedan spelade de The Worrying Kind.

Till extra numret bytte pojkarna kläder, Ola kom ut i en gulddräkt (som är anledningen till att vi gav Ola en banan i Helsingborg) med något svart över sig. Han hade också med sig en staty som han pratade om. Vad det var för staty och vad det handlade om minns jag inte.

Sista låten var såklart Calleth You Cometh I. Det var lika fantastiskt som vanligt. Jag stod där och var hel lycklig och önskade att det inte skulle ta slut. Stå i en publik och sjunga Calleth bland en massa Angelheads är nog något av det underbaraste.

Självklart spelade de It takes a fool to remain sane, father of a son, one of us is gonna die young och en massa andra låtar också.

På tåget mot Linköping var det några mindre nyktra som ville köra allsång med The Ark låtar, tyvärr fick de inte det för vakterna som var med på tåget.

Tack för en underbar konsert då, de andra konserterna det året, hoppas på lika underbara konserter nästa år! <3

Ida skickade ett klipp till mig igår från grammisgalan 2000 när The Ark vann pris för bästa band och årets låt. Även att det är snart tio år sen blir jag så oerhört glad och stolt när jag ser det. Hela jag lyste upp. Det är helt rätt att de ska vinna det. Varje år egentligen. Men så bra koll har inte juryn.

Att försöka beskriva känslan man får när man hör en The Ark låt på radion, i en affär eller på ett tv program, den går inte att beskriva. Det är så underbart att höra The Ark där alla inte är Angelheads. Bland folk som inte finns i Ark världen. Oftast jag hör The Ark någon annanstans än i mitt rum eller på datorn är det It Takes A Fool jag hör. Jag får som en varm känsla i magen när jag hör den. Det går inte att beskriva, men ni kanske förstår vad jag menar? Ni kanske kännt det själva?

Nu har jag (äntligen) lagt ut iallafall ett videoklipp från Helsingborg på youtube. En bit av Calleth You Cometh I. När vi hade kommit hem och tittade igenom bilderna och videoklippen upptäckte vi att det ser ut som att Ola tittar rakt mot oss i det här klippet. Inte så konstigt om han gör det, vi såg nog ganska roliga ut. Vi satt hoptryckta och fastklistrade vid varandra alla tre och var påväg att börja gråta samtidigt som Elise och Ida satt med kamerorna uppe. Det var iallafall underbart. Och 20 september ska jag få se det igen, jippie!



Det där med att jag ska se det igen i Uppsala är lite roligt egentligen. För först var det tänkt att bara syster skulle gå, så vi bokade en biljett, med avbeställningsskydd. är hon hämtade ut biljetten var avbeställningsskyddet en biljett för sig. Men hon trodde att det var en riktig biljett. Så jag skulle få den i julklapp/present. Och jag bokade tåg förra veckan. Men när vi tittade på biljetterna igår upptäckte vi att syster bara hade en biljett. Men eftersom att min syster är typ världens bästa så bokade vi en ny biljett till mig, visserligen sitter vi tio platser ifrån varandra. Men iallafall. :)

Jag kom precis på varför jag älskar att höra Olas röst. Oftast när jag mår dåligt eller är ledsen är det The Ark jag lyssnar på. Jag sitter i min värld tänker och funderar samtidigt som The Ark spelar i bakgrunden. Det är de som får mig på bättre humör, de som får mig att bli starkare. Antagligen är det därför jag somnar så bra till Olas sommarprat. För jag kopplar ihop hans röst med att bli tröstad. För jag har aldrig hört hans röst vara arg på mig, eller skrika på mig. Jag har bara hört hans röst säga kloka saker, tröstande saker, intressanta saker. Jag kollade nyss in på Alliwantistheark bloggen, det var ett klipp från kobra där Ola och massor andra sjöng en låt. Så fort jag hörde Olas röst blev jag helt lugn. Jag tror att jag var lite småledsen precis innan, det kändes som att några osynliga tårar hade blivit borttorkade från mina kinder. Ja, jag låter jätte naiv och barnslig, men det är ungefär så.

Förresten tror jag att min syster är bäst, hon bokade en biljett till att se Ola och Per i Uppsala 20 september. men det råkade bli två. Så nu kanske jag ska få det i julklapp av henne att få se Ola plus tåg upp. Så just nu tror jag att min syster är bäst! Puss på henne

Det var svårt att sova inatt, det var alldeles för mycket plats.

Idag har jag faktiskt varit duktig och sprunigt. Jag hade ont i benhinnorna i början men jag sket det. Jag skiter i det fullständigt. Det kommer inte bli bra på flera år iallafall. Jag kan lika gärna fortsätta springa. Jag har ju ändå ont iallafall så. Men  nog tjatat om det. När jag kom tillbaka hem igen ringde jag Elise, vi pratade nästan en timme. Hade blivit längre om inte hennes mormor hade kommit. Det är konstigt hur snabbt tiden går när man pratar i telefon.

Nu känner jag att det bara trillar ner ord från min hjärna, jag behöver skriva av mig. Om vad vet jag inte riktigt, men jag gissar att bloggen kommer vara ganska uppdaterad ett par dagar. Jag tror att det är det där lyckoruset som gör att jag måste få ut lite energi, skriv energi. Det är skönt att skriva.

Jag tänkte göra en ny header, men bilden som blev resultatet blir nog ingen header. Men den blev fin. Tycker jag iallafall. Som en sammanfattning av lördagen. Det jag inte fick med, som jag inte har någon bild på (går inte ens ha någon bild på det), var när vi hade kommit hem och låg i min säng alla tre. Vi lyssnade på We Are The Ark. Och sjöng med i Bottleneck Barbiturate. Det lät säkert för jävligt. Men just där, och just då var det vackert.

I lördags var jag i Helsingborg för att se Ola och Per Tengstrand. Det blev nog en av de bästa dagarna i mitt liv. När jag och Ida kom fram låg vi och väntade på Elise i en rondell full med nyckelpigor en timme. Efter att hon kommit och vi hade ätit gick vi mot Dunkers eftersom att vi inte hade så mycket att göra. Då var klockan runt fyra och första konserten skulle börja snart. När vi gick omkring i affären där inne ser vi Ola stå utanför, ett tag stod vi bara och stirrade och hyperventilerade. Jag har alltid bara suckat när jag har sett hur vissa beter sig när det handlar om deras idoler, men när jag väl stod där själv och såg Ola var jag inte mycket bättre själv. Iallafall så lyckades vi gå fram till Ola och började prata med honom. Han var hur underbar som helst, vi pratade nog ungefär tio minuter. Jag har funderat på hur det skulle vara att träffa honom sen jag började lyssna på The Ark, och har varit rädd att han inte skulle vara som jag trodde. Men det var så mycket bättre!

Efter ett tag var han tvungen att springa iväg för att han skulle in på den första konserten. Och vi gick ut och satte oss på trappan och var helt saliga. Jag har nog aldrig varit så glad tror jag. Timmarna fram till våran konsert gick väldigt snabbt och snart satt vi på första raden och tittade på Ola. Och Per. Vi satt snett bakom pianot, så vi såg väldigt bra när Per spelade, och det var magiskt! När Ola började sjunga Cygnet to Cygnet kände jag hur tårarna började komma. Jag är annars en sån person som nästan aldrig gråter. Hela konserten var magisk, allt var så vackert och både Ola och Per var väldigt roliga.

När konserten var slut väntade vi med de andra arkfansen och några till på att få träffa Ola. Han var fortfarande lika underbar då. Han fick en gosedjursbanan av oss med ett litet brev. När vi hade fått autografer sjöng vi en sång för Ola. "Glory, glory halleluja, glory, glory halleluja, glory, glory halleluja, THE ARK WILL LIVE FOREVER". Någon som känner igen den? ;)

Så lördagen blev väldigt lyckad, på bussen hem tror jag at många blev lite irriterade på oss eftersom att vi inte kunde hålla tyst. Då klockan var runt två på natten. När vi gick från Dunkers blev vi nog också idiotförklarade. Vi skuttade runt och sjöng och skrek. Men jag har nog aldrig varit så lycklig.

Ända sen i lördags har frasen: Men det gör inget, för vi har träffat Ola Salo. Varit välanvänd, tror att många har tröttnat på det, men inte vi!

De senaste dagarna har jag varit ganska depp. Det och att jag pratat lite med ett Angelhead har fått mig att börja tänka på The Ark lite igen. Nej jag hade självklart inte glömt bort dem. Men den senaste tiden har de inte tagit upp lika stor del av mitt liv. Jag har lärt mig att stå på egna ben mera. Men det är på grund av The Ark som jag orkar räta på ryggen och se in i andras ögon. Första gången jag hörde dem (som jag minns) spelade min syster upp One Of Us, Clamour och This Piece för mig. Jag tyckte att de var bra och de låtarna fick följa med i min mp3 under weekend resan till Lübeck. Efter vi kom hem från Lübeck glömde jag bort The Ark lite, tre låtar tjatar man ut rätt snabbt. Men jag och en kompis bestämde oss för att gå och se The Darkness i Stockholm, med The Ark som förband. Det var nog det häftigaste jag har varit med om. Inte för att konserten kanske var den bästa, men det var min första, och förbandet var helt fantastiskt.

Efter Stockholmsresan blev jag och min bästa vän osams. Nu vet jag inte riktigt vad det rörde sig om, någon skitsak. Den tiden mådde jag väldigt dåligt och det var under den tiden jag upptäckte The Ark på riktigt. De blev mitt skydd mot världen. De som gjorde att jag orkade ta mig till skolan. Visst hade jag andra vänner, riktiga vänner. Men ingen jag kunde prata med riktigt. Musiken hjälpte mig att överleva. The Ark visade vägen in till en värld som verkade så mycket roligare. En värld där jag fick vara konstig, där jag fick vara mig själv, och speciellt en värld där jag inte behövde vara på topp och må bra jämt.
För jag fick nästan inte vara ledsen och nedstämd en dag. Då var det vissa som inte klarade av det och höll på och dummade sig istället för att fråga vad det var. I världen The Ark skapade åt mig fick jag vara ledsen. När jag var glad gick det också bra.

Anledningen till att jag älskar The Ark är egentligen inte på grund av musiken. Det där kan missuppfattas, deras musik är helt fantastisk och underbar. Men det är världen runt omkring som gör att jag verkligen älskar dem och inte kan sluta. Jag kan lyssna på band som gör bra musik, men inget band kan skapa den där känslan som The Ark kan. Sedan jag började lyssna på dem har jag blivit en annan människa. Jag har vuxit, blivit säkrare.

Tack The Ark för att ni finns och räddar mig från att falla. Ni kommer alltid ha en speciell plats hos mig. Det ni gjort för mig är helt otroligt, utan er vet jag inte om jag skulle finnas längre. I vart fall skulle jag inte vara i närheten av att tycka om mig själv utan er.

Inatt drömde jag om The Ark, igen. Jag gör det rätt ofta, eller kanske inte men jag har gjort det runt fem gånger tror jag. De drömmarna är så mysiga. Oftast är de konstiga konserter, som slutar med att jag är uppe på scenen eller bakom scenen och träffar hela bandet så. Den här drömmen började med en konsert, och slutade med att alla som ville fick prata med dem, så hela bandet satte sig ner vid ett långt bord. Men det var här det blev konstigt, ingen brydde sig riktigt. Iallafall sa de att de skulle spela i Linköping under nästa turné. Får väl hoppas att den delen av drömmen är sann ;) Efter ett tag började alla resa sig, några skulle sova där tror jag, när jag bestämde mig för att gå fick jag en kram av Ola, sen tyckte han att vi skulle sätta oss ner och prata. Det gjorde vi, men sen vaknade jag. Tur var väl det egentligen, för jag lät inte så värst smart.

Annars vaknade jag med ont i nacken. Men det försvinner nog snart. Idag ska jag bara vara hemma och pyssla lite, städa lite, kanske plocka blåbär.

 

Jag fick ett stort behov av att lyssna på Absolutley no decorum nyss. Den är nog en av The Arks bästa egentligen. Det är inte en låt jag har lyssnat på väldigt mycket, men varje gång jag hör den blir det som ett sug i magen. Den är så häftig. Vet inte riktigt hur jag ska förklara den, men jag får en speciell känsla av den varje gång jag hör den. Det kan nog ha att göra lite med att de började sina konserter med den låten 2007 och att jag har så starka minnen till den för det. Men det är en mäktig låt i sig också.