Imorgon, klockan tio, kommer de sista The Ark konserterna släppas. Mitt under Svenska nationella uppsatsen. Kommer den gå bra för mig? Svar nej. Jag kommer bara tänka på vad jag måste få reda på efteråt. 

All energi den här dagen har bara gått åt att hålla masken, nu gick det inte mer. Tittar på klipp från Norrköping. Ola såg så ledsen ut. Jag hoppas att det inte var jag och Ida som påverkade honom. Jag kommer aldrig någonsin tycka att det är normalt att träffa Ark, inte ens efter en konsert. Jag kommer aldrig bli igenkänd av dem hur mycket jag kanske än skulle vilja det. Men jag tror att jag egentligen trivs bäst med att inte träffa dem. De är mina hjältar, de har fått mig att överleva, men att träffa dem känns bara onaturligt och jobbigt. Kanske för att jag är så blyg och svårpratad. De få gånger jag har träffat dem har jag inte kunnat komma på något att säga. Jag står bara där och ser fånig ut och känner mig väldigt dum. 



Ida och Elise, ni är de finaste. Ni lyser upp mina mörka dagar och jag saknar er så mycket att det gör ont. Jag längtar efter att få vara tillsammans med er igen. Tillsammans är vi starka och tillsammans med er klarar jag tillochmed av att leva utan en aktiv Ark. 



Jag skriver inte något fult namn som förstör på mina bilder. Använd dem om ni har samvete till det, men minns var ni såg dem först.

Jag, Ida och Elise åkte iväg till Helsingborg för att gå på konsert. Det speciella ögonblicket var precis innan första konserten, som vi inte skulle se.

Vi går runt i den lilla butiken med glasväggar inne på Dunkers Kulturhus i Helsingborg, vi går lite för oss själva och tittar på sakerna. Helt plötsligt knyter det sig i min mage, jag har tittat upp och sett en man i svart, långt hår, skägg, svarta Cheap Monday jeans och svart väst (nej, inga svarta änglavingar), han tittar på något genom glasväggen, på andra sidan hyllan. Jag kunde inte andas normalt och visste inte vart jag skulle ta vägen. I ett försök att vara diskret viskropade jag till Ida och Elise att han står där. Att Ola Salo står där, på andra sidan väggen. Jag tror inte att jag var speciellt diskret. Men han såg oss inte iallafall. Ida och Elise trodde mig inte, men kom fram till mig och då såg de honom också, vi stod tätt tillsammans, klamrade oss fast vid varandra. Andningen fungerade inte och vi var på väg att börja gråta. Jag visste inte vad som hände med mig, aldrig att jag trodde att jag skulle reagera sådär. Stå och nästan börja böla för att jag ser Ola Salo stå ungefär tio meter ifrån mig. Hela jag skakade, jag kunde nästan inte röra mig. Vi stod bara och tittade ut genom väggen och såg honom röra sig där utanför, läsa på sina papper, försöka koncentrera sig. Många tankar rörde sig snabbt genom huvudet, vill jag minnas. Eller så var det så att vi bara kunde få fram att "han har Cheap Monday jeans!". Så nervös som jag var där och då har jag aldrig varit förut, jag bara skakade. Och då hade jag bara sett honom. Vi hade inte ens pratat med honom. 

Det var ett ögonblick som jag hade drömt om, ett ögonblick som jag hade längtat efter. Men inget som jag egentligen trodde skulle bli verklighet. Att han sen stod där, mitt framför näsan på mig det gjorde mig så oerhört lycklig, samtidigt som jag blev så oerhört rädd. Den mannen är min förebild, och han står mycket högre än vad en människa egentligen skulle kunna göra. Närapå en gud. Tänk om han inte var sådär trevlig och bra när jag väl träffade honom, det gjorde mig rädd. Men jag kunde inte missa det här ögonblicket. Till slut gick vi fram, Elise gick först. Vi fick varsin kram, darrade, svamlade, log. Att han klarade av oss utan att himla med ögonen, det var starkt gjort av honom. Att han lyckades få igång ett samtal med oss var nästan ännu starkare gjort av honom. 

Att beskriva hur det kändes att se honom, än mindre prata med honom, det är svårt. Jag var högt uppe i det blå, skakade av rädsla, jag visste inte vad som skulle hända. Men jag fick tacka honom, för allt han hjälpt mig att bygga upp. Utan The Ark skulle mitt liv se väldigt annorlunda ut, jag vet att jag tjatar om det. 

Den här dagen har varit svår för många, för mig också. Men vi måste tänka på allt fint de har gett oss, inte på att vi mister något fint. Vi mister dem inte, för de har en speciell plats i allas våra hjärtan där de kommer finnas kvar för alltid. Och deras musik försvinner ju inte, och minnena försvinner inte. Vi delar minnena med så många att de inte går att glömmas bort. Tack.

Jag hittade en artikel från Aftonbladet, om nya skivan och formatet. Låtlistan står med. En fastnade hos mig, Publicity seeking rockers. Den kommer nog bli som All I Want Is You, den fastnade jag också för innan jag hörde den. Okej, det där lät lustigt men sak samma.

1. Take a shine to me.

2. Superstar.

3. Stay with me.

4. Singing ’bout the city.

5. Have you ever heard a song.

6. Publicity seeking rockers.

7. I’ll have my way with you, Frankie.

8. All those days.

9. Hygiene squad.

10. The red cap.

Och så Superstar

The Ark har varit en stor del i mitt liv i snart fyra år. Väldigt stor del. De har varit väldigt viktiga under hela de här fyra åren. De har hjälpt mig upp, de har varit en del av min glädje, de har tröstat mig, de har varit mina bästa vänner i perioder. The Ark har inte varit bara underbar musik. Att lyssna på The Ark har för mig inneburit en helt ny värld. Ett helt nytt sätt att se världen på. De här hjälpt mig så otroligt mycket. Men nu känns det som att jag är tillräckligt stark att stå på egna ben. Jag har börjat ta kontrollen över mitt liv.

Det är läskigt och jag är livrädd att det verkligen är så att jag inte längre behöver dem som jag gjorde förut. Kanske är det inte så farligt egentligen. Jag ska se filmen ikväll igen. Och jag kommer nog komma tillbaka till The Ark när albumet väl släppts. Hur eller hur så är det nog så att, en gång angelhead, alltid angelhead.

Tack The Ark, ni är bäst!

Igår var det ett halvår sen vi träffade Ola Salo i Helsingborg. Det är en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag minns så väl när vi vandrade omkring i den där lilla presentbutiken inne i Dunkers kulturhus och när jag tittar ut genom en av glasväggarna står Ola Salo där. Han bara stod där. Mannen som jag drömt om att få träffa i flera år. Mannen som jag höjt till skyarna, prisat som en gud. Jag trodde nästan inte att han fanns på riktigt. Bara en illusion av något underbart.

Men han var på riktigt. Och jag mera kände det än såg det. Som ett sug i magen. Pulsen gick upp, hyperventilera, handsvett. Jag blev jättenervös. Stunden var inne. Vad skulle hända? Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Jag försöker säga till Elise och Ida att han faktiskt står där utanför. De tror mig inte. Sen ser de också. Och vi står bara och tittar. Fastklistrade vid varandra. Jag får ur mig "han har cheap monday jeans!". En väldigt töntig sak att lägga märke till. Men det gjorde honom verklig. Att han hade cheap monday jeans. På något konstigt sätt.

Vi stod där, på fel sida av glasväggen och försökte få Ola att se oss. Med tankeöverföring. Det lyckades inte. Tillslut gick vi ut och runt till där Ola stod. Nästan. Vi stannade vid några soffor. Satt där. Försökte få kontroll på andningen. Försöka få kroppen att sluta skaka. Sedan, precis innan han gick, drog Elise fram oss. "Olaaaaa, vi är några nördar som skulle vilja prata med dig." Kan hon ha sagt. Jag vet inte. Det kan vara en efterkonstruktion. Men sedan stod vi där. Pratade med självaste Ola Salo. Under det korta samtalet, den korta kramen, fick jag hela tiden påminna mig om att det faktiskt var Ola som stod där. Och pratade med oss!

Många gånger har jag gått tillbaka till den där stunden. Den där dagen. Fortfarande fattar jag det inte riktigt. Fortfarande kan jag känna den där känslan av att se Ola Salo stå där. Fortfarande skäms jag lite när jag tänker på hur patetisk jag blev när jag såg honom. Men han har hjälpt mig. Han är en av anledningarna till att jag lever. Det är inte konstigt att det är nervöst att träffa en så underbar person.

Egentligen skulle jag ha med en bild. Men bloggen vill tyvärr inte samarbeta. Ni har säkert redan sett bilden här på bloggen någon annan gång.

Jag vill sjunka in i The Ark världen igen. Det är så underbart. Fast antagligen inte som förra gången, då behövde jag dem verkligen. Nu kan jag stå utan deras stöd, men de är fortfarande de mest fantastiska människorna. Och jag älskar dem, deras musik och världen som de har skapat. Jag är ett angelhead rakt igenom. Och jag älskar det.