Imorgon, klockan tio, kommer de sista The Ark konserterna släppas. Mitt under Svenska nationella uppsatsen. Kommer den gå bra för mig? Svar nej. Jag kommer bara tänka på vad jag måste få reda på efteråt. 

All energi den här dagen har bara gått åt att hålla masken, nu gick det inte mer. Tittar på klipp från Norrköping. Ola såg så ledsen ut. Jag hoppas att det inte var jag och Ida som påverkade honom. Jag kommer aldrig någonsin tycka att det är normalt att träffa Ark, inte ens efter en konsert. Jag kommer aldrig bli igenkänd av dem hur mycket jag kanske än skulle vilja det. Men jag tror att jag egentligen trivs bäst med att inte träffa dem. De är mina hjältar, de har fått mig att överleva, men att träffa dem känns bara onaturligt och jobbigt. Kanske för att jag är så blyg och svårpratad. De få gånger jag har träffat dem har jag inte kunnat komma på något att säga. Jag står bara där och ser fånig ut och känner mig väldigt dum. 



Ida och Elise, ni är de finaste. Ni lyser upp mina mörka dagar och jag saknar er så mycket att det gör ont. Jag längtar efter att få vara tillsammans med er igen. Tillsammans är vi starka och tillsammans med er klarar jag tillochmed av att leva utan en aktiv Ark. 



Jag skriver inte något fult namn som förstör på mina bilder. Använd dem om ni har samvete till det, men minns var ni såg dem först.