Igår var det ett halvår sen vi träffade Ola Salo i Helsingborg. Det är en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag minns så väl när vi vandrade omkring i den där lilla presentbutiken inne i Dunkers kulturhus och när jag tittar ut genom en av glasväggarna står Ola Salo där. Han bara stod där. Mannen som jag drömt om att få träffa i flera år. Mannen som jag höjt till skyarna, prisat som en gud. Jag trodde nästan inte att han fanns på riktigt. Bara en illusion av något underbart.

Men han var på riktigt. Och jag mera kände det än såg det. Som ett sug i magen. Pulsen gick upp, hyperventilera, handsvett. Jag blev jättenervös. Stunden var inne. Vad skulle hända? Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Jag försöker säga till Elise och Ida att han faktiskt står där utanför. De tror mig inte. Sen ser de också. Och vi står bara och tittar. Fastklistrade vid varandra. Jag får ur mig "han har cheap monday jeans!". En väldigt töntig sak att lägga märke till. Men det gjorde honom verklig. Att han hade cheap monday jeans. På något konstigt sätt.

Vi stod där, på fel sida av glasväggen och försökte få Ola att se oss. Med tankeöverföring. Det lyckades inte. Tillslut gick vi ut och runt till där Ola stod. Nästan. Vi stannade vid några soffor. Satt där. Försökte få kontroll på andningen. Försöka få kroppen att sluta skaka. Sedan, precis innan han gick, drog Elise fram oss. "Olaaaaa, vi är några nördar som skulle vilja prata med dig." Kan hon ha sagt. Jag vet inte. Det kan vara en efterkonstruktion. Men sedan stod vi där. Pratade med självaste Ola Salo. Under det korta samtalet, den korta kramen, fick jag hela tiden påminna mig om att det faktiskt var Ola som stod där. Och pratade med oss!

Många gånger har jag gått tillbaka till den där stunden. Den där dagen. Fortfarande fattar jag det inte riktigt. Fortfarande kan jag känna den där känslan av att se Ola Salo stå där. Fortfarande skäms jag lite när jag tänker på hur patetisk jag blev när jag såg honom. Men han har hjälpt mig. Han är en av anledningarna till att jag lever. Det är inte konstigt att det är nervöst att träffa en så underbar person.

Egentligen skulle jag ha med en bild. Men bloggen vill tyvärr inte samarbeta. Ni har säkert redan sett bilden här på bloggen någon annan gång.