Ola Svensson Superstar

Nu har jag sett filmen. Eller i fredags. Jag fick en tom känsla i magen när den var slut. Inte alls som jag förväntade mig. Att jag skulle vara glad. Jag var inte alls glad. Besviken. Inte besviken på filmen, utan min reaktion. Det var lika underbart att höra Olas röst som vanligt. Att få se hela bandet. Höra en ny låt. Det var vid låten som allting vände. När de visade klipp från konserten saknade jag det något otroligt, men när de spelade den nya låten blev jag ledsen. Den var bra, jättebra. Men det var som om något försvann. Sa farväl.
The Ark har varit en stor del i mitt liv i snart fyra år. Väldigt stor del. De har varit väldigt viktiga under hela de här fyra åren. De har hjälpt mig upp, de har varit en del av min glädje, de har tröstat mig, de har varit mina bästa vänner i perioder. The Ark har inte varit bara underbar musik. Att lyssna på The Ark har för mig inneburit en helt ny värld. Ett helt nytt sätt att se världen på. De här hjälpt mig så otroligt mycket. Men nu känns det som att jag är tillräckligt stark att stå på egna ben. Jag har börjat ta kontrollen över mitt liv.
Det är läskigt och jag är livrädd att det verkligen är så att jag inte längre behöver dem som jag gjorde förut. Kanske är det inte så farligt egentligen. Jag ska se filmen ikväll igen. Och jag kommer nog komma tillbaka till The Ark när albumet väl släppts. Hur eller hur så är det nog så att, en gång angelhead, alltid angelhead.
Tack The Ark, ni är bäst!

Kommentarer

Skänk en kommentar till inlägget här:

Ditt namn?:
Kom ihåg mig?

Mailadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Den faktiska kommentaren:

Trackback
RSS 2.0