8 augusti ska Ola Salo och Per Tengstrand ha en konsert på Helsingborgs pianofestival. Och jag ska dit, tillsammans med Ida och Elise. Ida kommer ner till mig ett par dagar innan, Elise träffar vi där nere och hon följer med upp hit sen. Det ska verkligen bli kul, för varje gång jag berättar att jag ska dit känns det som att jag börjar lysa lite till. Det ska verkligen bli kul. Ingen The Ark konsert, men det är Ola ialalfall, och det ska bli intressant att se honom på det här sättet. men det bästa med att vi ska dit är nog att nu äntligen börjar jag komma tillbaka lite mer till The Ark. Ett tag kändes det som att jag höll på att glömma bort dem. Men som tur var har jag inte gjort det.

I lördags var Ola Salo i pingskyrkan i Jönköping, och på bilddagboken läste jag om några som hade träffat Ola efter. Hon försökte beskriva känslan när hon träffade honom och fick krama honom. Jag har aldrig träffat honom eller någon annan ur The Ark. Men jag vet att när jag väl gör det så kommer jag ramla ihop och dö på stört. Bara jag tänker på att träffa någon av dem blir jag helt snurrig typ. Nä kanske inte. men iallafall, nästan.

Idag är det dags för ännu ett klipp med The Ark. Jag skulle vilja lägga ut musikvideon. Men jag hittar den inte? Om någon har länk till den så ge den till mig! Istället blir det ett klipp från Oxelösund 2007. En konsert som jag tyckte var väldigt fin. Tyvärr hade inte jag med kameran dit.

Idag, och ett par dagar till, har jag lyssnat mycket på Tell Me This Night Is Over. Den är så fin. Så underbar. Jag älskar den. Det är nog en av The Arks bästa. Särskilt andra versen. Maybe you all will consider it's a joke if I say that I hate myself, but every now and then when I look into the mirror all I see is a big misstake. And wouldn't you? Well, I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile. Am I the only one around here? Who's not gonna live my life ini fear? Jag får alltid en gråtklump i halsen när jag lyssnar på den låten, särskilt den biten. Dels för att den är så sorglig och dels för att jag får så mycket minnen när jag hör den låten.

Idag visade A klassen upp sitt projekt i Esteten för oss. Våra vänner pojkarna dansade till The Final Countdown. Varsågod to enjoy!

Jag saknar att sitta och verkligen nörda The Ark. Sitta och söka på internet och läsa allt om dem, intressant som ointressant. Lyssna på bara The Ark under flera veckor. Leta runt efter klipp med The Ark på youtube och titta på dem trehundraåttielva gånger var. Disskutera nödiga som onödiga saker som handlar om The Ark med andra Angelheads på internet. Titta på bilder från konserter, läsa om alla artiklar man har sparat med The Ark.

Visst lyssnar jag fortfarande på dem någon gång ibland. Och det är alltid de som är bäst enligt mig. Men det är inte samma sak längre. Det går flera månader mellan varje gång jag tittar på de där dokumentärerna jag har på datorn. Jag lägger inte längre upp en bild på The Ark på bdb nästan varje dag. Jag saknar att ha dem i mitt liv på riktigt. Jag saknar att vara på konsert med dem. Jag saknar att bara ha The Ark på hjärnan. Ha riktig Ark feber. Känna alla konstiga blickar när det enda jag kan prata om är The Ark. Det känns som att det hela tiden fattas något när de inte tar upp nästan all min tid. Jag kan inte ens argumentera för varför de är det bästa bandet och att de har förändrat hela mig. Det funkar inte när de börjat ta mindre plats i mitt liv...

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om en väldigt konstig artikel i Aftonbladet men så kom jag att tänka på det här istället. Så artikeln får vänta ett tag.