I lördags var jag i Helsingborg för att se Ola och Per Tengstrand. Det blev nog en av de bästa dagarna i mitt liv. När jag och Ida kom fram låg vi och väntade på Elise i en rondell full med nyckelpigor en timme. Efter att hon kommit och vi hade ätit gick vi mot Dunkers eftersom att vi inte hade så mycket att göra. Då var klockan runt fyra och första konserten skulle börja snart. När vi gick omkring i affären där inne ser vi Ola stå utanför, ett tag stod vi bara och stirrade och hyperventilerade. Jag har alltid bara suckat när jag har sett hur vissa beter sig när det handlar om deras idoler, men när jag väl stod där själv och såg Ola var jag inte mycket bättre själv. Iallafall så lyckades vi gå fram till Ola och började prata med honom. Han var hur underbar som helst, vi pratade nog ungefär tio minuter. Jag har funderat på hur det skulle vara att träffa honom sen jag började lyssna på The Ark, och har varit rädd att han inte skulle vara som jag trodde. Men det var så mycket bättre!

Efter ett tag var han tvungen att springa iväg för att han skulle in på den första konserten. Och vi gick ut och satte oss på trappan och var helt saliga. Jag har nog aldrig varit så glad tror jag. Timmarna fram till våran konsert gick väldigt snabbt och snart satt vi på första raden och tittade på Ola. Och Per. Vi satt snett bakom pianot, så vi såg väldigt bra när Per spelade, och det var magiskt! När Ola började sjunga Cygnet to Cygnet kände jag hur tårarna började komma. Jag är annars en sån person som nästan aldrig gråter. Hela konserten var magisk, allt var så vackert och både Ola och Per var väldigt roliga.

När konserten var slut väntade vi med de andra arkfansen och några till på att få träffa Ola. Han var fortfarande lika underbar då. Han fick en gosedjursbanan av oss med ett litet brev. När vi hade fått autografer sjöng vi en sång för Ola. "Glory, glory halleluja, glory, glory halleluja, glory, glory halleluja, THE ARK WILL LIVE FOREVER". Någon som känner igen den? ;)

Så lördagen blev väldigt lyckad, på bussen hem tror jag at många blev lite irriterade på oss eftersom att vi inte kunde hålla tyst. Då klockan var runt två på natten. När vi gick från Dunkers blev vi nog också idiotförklarade. Vi skuttade runt och sjöng och skrek. Men jag har nog aldrig varit så lycklig.

Ända sen i lördags har frasen: Men det gör inget, för vi har träffat Ola Salo. Varit välanvänd, tror att många har tröttnat på det, men inte vi!