För stunden är jag i lyckorus och jag tänker ta tillvara på det och skriva ett positivt inlägg här. 

Idag har jag varit hos Hanna i Fetås, vi har plockat svamp och hallon, lagat tre rätters och badat. Bada var kallt. Men laga mat och plocka svamp och hallon var kul. Det var visserligen bada med. Trodde aldrig att jag skulle gå ut och plocka svamp, förr avskydde jag svamp, men jag hittade riktigt mycket.

Imorgon ska jag åka på snabbvisit till Riga. Kryssning med heldag i Riga. Underkläder var billigt där, det ska jag köpa. Familjen minus syster plus farmor. Jag tror att det kommer bli kul. 

På torsdag spelar Billie The Vision And The Dancers OCH Armand Mirpour i Norrköping. Dit ska jag gå med Andreé. Han kommer inte tycka om musiken jättemycket men det kommer jag. Min prins. 

På fredag kommer Ida hit. Min fina vän från Boden. Jag längtar så att jag nästan spricker. Min bästis (du med Elise, men fortsätt läs så skriver jag om dig snart), det kommer bli så bra! Och vi ska se Ark tillsammans, och jag ska försöka att inte gråta. Och vi ska tälta, det kommer bli lite festival stämning, right?

På söndagen är det dags för konsert tillsammans med Elise. Min andra fina bästis (du ser, aah?). The Ark konsert med två av de finaste människorna jag vet. Det kommer bli underbart och sorgligt. Jag vet att jag kommer gråta.

Inget stort intresse för min utläggning om Ark. Vi skippar den.

Bara för att jag ska se Billie The Vision And The Dancers och för att den här låten är bra får ni höra den.

Om ni vill.




Tack.

Jag har skrivit ännu en text om hur mycket The Ark betyder. Borde jag lägga upp den? Räcker det inte snart?

Dagens I-lands funderingar handlar om ifall jag ska köpa en ny mobil eller inte. Den fungerar fortfarande men jag vill byta abonnemang. Och är det inte onödigt med surf på mobilen? Jag har ju dator. Jag ska tänka en vecka sen får vi se om jag är för snål eller inte.

Ibland när jag är ute och går får jag för mig att jag vill kliva ut min framför en bil som kommer i full fart på vägen jag går på. Inte för att jag vill ta livet av mig, utan för att jag inte vet hur det känns. Jag kommer nog inte testa det heller. 

Jag tänkte att jag skulle ha något att skriva, men nej. Jag har inte det, egentligen. Upptäckte jag nu. Lever gör jag iallafall.

Det blir bara längre och längre mellan inläggen. Jag tror att jag börjar växa ifrån bloggandet. Åtminstone nu när jag inte har något att berätta om. Jag har hållt på och bloggat tillräckligt länge för att känna att jag inte behöver dela med mig av precis allting, vissa saker är bättre att hålla för sig själv. 

Imorgon är det midsommar, sen åker jag till Peace and Love för tredje gången. Det här har jag längtat efter, det är det bästa som finns. Jag älskar verkligen Peace and Love och Borlänge, åtminstone under festivalen. Allt är så himla underbart, sommar, trevliga människor, nya människor, bra musik, fish and chips. Där lever jag livet. 

Det som gör det jobbigt att åka är att Andreé skulle med men igår ändrades det. Inte så att jag inte klarar en vecka utan honom, bara det att jag ställt in mig på att han skulle vara med och då blir det så konstigt. Särskilt när inte Ida är med heller.

De senaste dagarna har jag varit så himla tjurig, jag vill verkligen inte ha med folk att göra. Bara hålla mig borta. Särskilt det här med att planera är jobbigt när jag slits mellan olika människor. Bäst är att sova, då slipper man allt. 

Ouwi.

Jag är så förbannat besviken. Riktigt åt helvete besviken och ledsen. Jag kom inte in i Kristianstad. Egentligen var det väntat, men jag har hoppats så mycket på att jag skulle komma in att jag nästan trodde på att jag hade kommit in. Så var inte fallet. Istället står jag framför en höst som sträcker ut sig som ett stort, mörkt, svart hål. Jag vet ingenting om vad som händer längre. Bara lösa idéer som funnits som reservtankar ifall jag inte skulle komma in men som jag inte trodde skulle behövas. Det jag har förstått idag iallafall är att jag kan inte bo kvar här, jag måste härifrån. Här kan jag inte skräpa hela hösten. Någonstans måste jag iväg.

Det är nog som mamma säger, jag är inte van vid att inte få som jag vill. Därför blir det extra jobbigt när det går fel. Jag som hade hoppats så mycket och det skulle bli så perfekt och fint. En alldeles för fin dröm för att bli sanning. För att glömma besvikelsen försöker jag fokusera på Peace and Love istället, det går inget vidare. Det är så mycket som måste organiseras och fixas, så jag är knappt pepp på att åka dit. Lite också för att Ida inte ska med heller. 

Det här är en kväll då jag tycker att allt är emot mig. Jag borde nog sova nu.

Förresten var tv-inspelningen jättebra igår, jag tror att det kommer bli ett superbra program. Det blev många skratt, lite nytt och mycket gammalt. Efteråt träffade vi Ola. Under den lilla stunden mindes jag varför de har varit så viktiga för mig under de senaste åren, och att få se hur mycket han verkligen bryr sig om alla fans. Han verkade väldigt glad över stämningen under inspelningen, ingen tvekan om att sjunga med i låtarna och hur många ofta blir lite förvånade över den självklarheten. Jag fick tacka för Hey Kwanongoama i Norrköping, antagligen mindes han inte, men det var något av det finaste.

Sååå... Nu är studenten över. Gymnasiet är slut. Dags att börja sitt vuxenliv. Det skrämmer mig. Och jag är så oerhört ledsen. Redan saknar jag alla enormt mycket, de som har varit min värld under tre år, fina människor som jag tycker så mycket om. Från och med nu kommer vi bara vara avlägsna vänner som träffas någon gång då och då, vi kommer inte vara samma värld längre, vi kommer inte längre mötas varje dag. Det är ett under att jag inte grät någonting under dagen, det sista året har jag gråtit väldigt mycket, kanske för att ta igen den gråten jag inte gråtit under många år. 

Det är tre år sedan vi alla började på Livsmedelsprogrammet. Jag antar att alla var nervösa och nyfikna på vad som skulle hända. Tre år fulla av förändring, tre år fyllda med skola. Den jag var när jag började, det är inte den jag är idag. Tillsammans med LP3 har jag blivit mer självsäker och mått mycket bättre än vad jag gjorde innan. Så mycket värme jag har fått ifrån er. Det finaste har alltid varit att alla har blivit accepterade från början, att man senare märker att man inte passar ihop är en annan sak. Jag har alltid kännt mig välkommen och kännt mig hemma bland er. 

Tack till alla i LP3, tack för de här tre underbara åren och jag önskar er all lycka ni kan få!

Bilder på hur fina alla var i fredags kommer senare.

Studenten är snart här. Jag vill inte, det är bara ont i magen. Tanken på att säga hej då till alla, att vi inte längre kommer träffas dagligen, vissa kanske inte träffa alls. Den senaste tiden har jag omedvetet dragit mig undan, försvunnit lite grann. Jag har varit självisk och krupit in i min värld, inte släppt in andra, inte försökt komma nära andra. Därför känner jag mig nu ganska utanför, alla pratar om saker som är självklara, interna skämt, "hemlisar" och annat som jag inte vet om eller förstår. Det är jag som dragit mig undan och när jag märker vad jag missat håller jag mig ännu mer på min kant, vill inte störa. Nu finns det inte längre plats för mig, jag får klara mig själv. 

Jag hatar avsked, jag vet inte hur man gör. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid och sluta tycka är jobbigt. För hur mycket vi än lovar varandra att fortsätta träffas kommer vi inte göra det, någon eller några gånger i sommar kanske, sen kommer vi hålla kontakt på facebook ett tag. Efter det är vi ute ur varandras liv. Tyvärr.

Idag har jag en tjurig dag. Det blir ofta så när jag har fått för lite sömn och ätit dåligt under dagen, jag blir lättretlig. Minsta lilla småsak och jag tar det väldigt personligt, som att alla bara avskyr mig. När det egentligen är jag som halvt omedvetet tar avstånd. Jag borde nog sova och vakna på bättre humör imorgon. Ja, så gör jag.

Efter en förmiddag med bra tankar går dagen mot sitt slut och de bra tankarna har tagit slut de med, istället har en orolig känsla taigt fart i magen. Jag vet inte riktigt vad den vill säga, jag känner mig bara orolig och nervös. Ont i magen inför sista sommaren med The Ark, tanken på att ingen har hört av sig idag och undrat om jag har velat hitta på något, uppdraget jag har att bränna skivan till flaket, att inte veta exakta planerna inför nästa vecka, att inte riktigt vilja vara med nästa vecka, att jag tvivlar på att Kristianstad blir av, att jag inte pratat med Andreé idag. Det är helt enkelt inte lika bra längre. Jag är inte en självklar del längre, och det är mitt fel. Jag har dragit mig undan och tackat nej för länge, det är liksom ingen idé att fråga mig längre för jag säger ändå alltid nej. 

Jag behöver ett skype samtal med Ida och Elise, det är snart två veckor sedan. Det brukar inte gå mer än en vecka. Ofta har det varit väldigt oseriösa samtal och alla tre har mest pysslat med något annat, men jag har behövt dem. Då har det inte kännts som att det varit så långt ifrån. Jag saknar er båda och längtar halvt ihjäl mig efter att få träffa er.

Det är varmt, soligt, jag har tid att ligga och läsa i solen. Ensamheten idag har jag valt själv, nog för att delar av familjen är hemma. Om en vecka har jag slutat gymnasiet, jag har ett jobb för sommaren, planer inför ledigheten och planer inför hösten. En vän som jag saknat har kommit tillbaka, en vän som jag saknar är snart påväg hem, eller två. Jag går runt och funderar på hur vackert det är runt mig och hur mycket jag trivs och med allt det här i bakhuvudet tänker jag att nu, nu mår jag bra. 

Alltid finns det problem och jobbiga stunder, jag är dessutom en sån människa som lätt tar åt mig det dåliga. Nu har jag börjat märka att jag lika lätt kan ta åt mig det bra, om jag bara vill. Under de val jag gjort de senaste fem åren har jag haft ett budskap i bakhuvudet hela tiden, en grupp som hela tiden sa åt mig att jag är okej fast jag är annorlunda, och jag valde det jag själv ville. De valen jag gjort är mina och jag står för dem. De valen jag gjort har fört mig in på en väg mot en liv med mer lycka. Jag mår bra och nu trivs jag. Det här är min tid.

Idag var egentligen första gången vi umgicks på riktigt sen kryssningen. Det är nästan två månader sen. På de här två månaderna verkar du ha förändrats en del, du har försvunnit. Jag saknar den jag umgicks med för några månader sen. En kul person som alltid hade något att hitta på som man kunde prata med om i princip allt. Under det här året har vi jobbat mycket tillsammans, jag har upptäckt väldigt fina sidor hos dig. Sidor som jag inte trodde att jag skulle upptäcka hos dig. Jag förstod att du kommer kunna gå långt, du har den drivkraften, om du bara tittar så kommer du kunna se vad du vill i ditt liv och du kommer lyckas. När vi hittade dig där på kryssningen, det var hemskt. Paniken jag kände, rädslan, hur hjälplös du såg ut. Ett litet barn, påväg neråt. Nu är snart tiden på gymnasiet slut och alla vi kommer splittras, vi kommer tappa kontakten med många. Men du är en person som jag inte vill släppa helt. Du är en person som gjort stort intryck på mig så jag ber dig, ramla inte för långt ner för du kommer gå långt.

Den här bloggen är påväg att dö tror jag. Jag vet inte om jag behöver den längre. Det blir bara längre och längre mellan inläggen. Tiden får bestämma om den är kvar eller inte. Jag tror inte att den får ett lika bombastiskt avslut som The Ark, den kommer bara att tyna bort, långsamt och försiktigt. Vi får se.

Det här inlägget tog lite längre tid än jag trodde att skriva. Syster kom förbi och vi tittade på bilder. Jag hade väldigt roligt åt bilderna på våran peace and love bok, där vi skrev upp allt roligt, syster tyckte inte att de var lika underhållande.

Jag pratade med Ida om mycket. Elise var med en stund sen ville inte hennes internet mer. Ida och jag pratade om Peace and Love, hon bestämmde att det inte blev något. Tråkigt. Men det är bättre att satsa på det andra än att åka lite halvt på allt. Det kommer bli tomt utan fina Ida i Borlänge. 



Förra torsdagen hade vi "gesällprovet", det är bara på låtsas eftersom att vi inte får göra det än. Det gick iallafall väldigt bra, fast väldigt stressigt. När klockan var två och allt var uppdukat, efter många om och men, var alla helt slut, skakiga och hungriga. Dessutom såg konditoriet ut som ett helvete. Alla hade bara släppt sakerna och börjat med nytt utan att tänka på att plocka undan, det fanns det inte tid till. Jag hade missat tre veckor av förberedelser och övning, ändå hade jag hunnit med nästan allt som skulle förberedas och jag hann få klart allt på något underligt sätt. Efter klockan två var det bara att vänta på resultatet. 313 poäng, av 350. Tredje bäst i klassen. Jag är nöjd.

I lördags tittade jag på balen i Åtvid, alla var jättefina och det var kul att träffa alla, även om det bara var en kort stund.



Resten av veckan har jag jobbat och varit väldigt trött, snart borde jag gå och lägga mig för jag ska visst upp ganska tidigt imorgon, lillebror ska konfirmera sig.

Egentligen vill jag visa upp massa bilder. Från gesällen och balen. Men kameran ligger där uppe och jag är för lat för att hämta den. För det är sent. 

Det här har varit en full helg. Jag har jobbat 7-16 båda dagarna, igår tittade jag när Sara, Elsa och många andra dansade bal i åtvid. Idag följde jag med Andreé till hans bror, som precis har fått en liten son. En månad gammal och faktiskt söt. Jag var väldigt fascinerad av hans händer och fötter. Så små, så söta.

Veckan har också varit ganska fullt upp. Gesällen varje dag fram till torsdag och tro det eller ej, men jag klarade det. Jag hann allt och fick bra poäng. I fredags var jag ledig, Andreé var här och det var en slö dag. Mysigt det med. Något som var mysigt var kvällen igår. För en gångs skull var alla hemma och bara familjen faktiskt. Vi satt ute på altanen, åt nötter, frukt och annat och hade det trevligt. Länge sen. Vet inte när det var senast.

Nu ska jag sova. Tyvärr tror jag att jag måste åka tidigt till skolan för att plugga, så går det om man skjuter upp saker. Det tråkiga är att det är en uppgift som är totalt ointressant och jag förstår den inte riktigt. Jag hittar mest bara på lite. Men två timmar ska jag sitta imorgon på morgonen. Sen hela kvällen också. Den ska vara klar på tisdag.

För en vecka sen var jag på Ibiza. En ö utanför Spanien om ni inte hade koll på det. 

Det var fint, varmt och mysigt. Mycket sol och bad på dagarna och mysiga promenader i solnedgången. Jag brukar tycka att det är jobbigt att leva så nära människor under en längre tid, men den här gången gick det förvånansvärt bra. 



Fina, bästa pojken på gatan utanför hotellet



Mitt försök till panorama bild

Något av det bästa med ön var att det fanns Irn Bru! Läsken som jag i princip levde på i Skottland. Jag som annars inte brukar vara så mycket för läsk. Anledningen till att Irn Bru fanns var att ön var smockad med britter, antingen jobbade de eller var bara där på semester. Till en början var det trevligt, sen blev det lite enformigt. Men vi hittade en trevlig brittisk pub/nattklubb, Lineker's, där vi blev kompisar med inkastarna och "dörrvakten", de var väldigt trevliga och intresserade och bjöd på shottar. Visserligen är det deras jobb att vara trevliga, men ändå. Till och med dörrvakten var trevlig, här i Sverige brukar jag mest tycka att de är läskiga. Han på Lineker's hette Teddy, och var som en stor mysig teddybjörn. Dessutom älskade han också Irn Bru vilket gjorde honom ännu bättre. 

Egentligen gjorde vi inte så mycket mer, sista kvällen åt vi iförsig på en jättefin restaurang med mini portioner. Jag hade nog velat turista lite mera, åka runt och se på saker. Men det var jag tydligen ensam om, och ensam kostar det lite för mycket, så det blev en solsemester. Det är trevligt det med. Fast jag missade hippiemarknaden, det var tråkigt.

Resten av bilderna ligger på Flickr (jag har slutat tycka illa om Flickr bara för att, det är riktigt bra). Här är länken. http://www.flickr.com/photos/dagryn/sets/72157626619225751/ Den finns där, fast den är lila. Markera så ser du.

Öh, just ja. Jag är tillbaka i Sverige. Egentligen tänkte jag lägga ut massa bilder, men jag har haft saker för mig så de ligger bara på datorn som jag inte har tid att starta. Sen jag kom hem i torsdags har jag haft typ fullt upp och så kommer det fortsätta en vecka till. Nästa vecka är det dags för gesällprovet och jag kommer ha fullt upp lektionerna fram till torsdag. När veckan är slut kommer jag vara halvdöd tror jag. Men jag har bra känsla i magen, det kommer gå bra. 

Sista maj ska jag dessutom till Kristianstad på uttagningsprov till yh utbildningen. 14-15 juni ska jag förhoppningsvis på uttagningsprov i göteborg. Sen får vi se var jag hamnar, om jag hamnar. Och studenten också ja. Två riktiga veckor kvar av gymnasiet. Shit.

Jag lever, men är fortfarande sjuk. På onsdag åker jag tillIbiza, jag hoppas att det går bra. Kommer antagligen inte skriva förrän jag kommer hem igen. Men vem bryr sig, egentligen?

Ha ett vettigt liv, oui

Nu har jag legat halvdöd i soffan sen i tisdags. Febern har hållt sig mellan 39 och strax över 40. Men idag sitter jag upp med bara filt faktiskt. Kan vara för att jag har så satans ont i ryggen av att ligga hopknycklad tre dagar. Det är konstigt hur lycklig man kan bli av att sova nästan en hel natt, jag vaknade bara en gång. De två nätterna innan har jag varit vaken mer än jag sovit. Första natten var jag tillochmed tvungen att ta en tablett för att få sova någonting. 

I tisdags ringde de från Ica Maxi, då trodde jag fortfarande att jag skulle bli frisk, så jag tackade ja till att provjobba i helgen. Nu är det mer tveksamt, men jag avvaktar ett litet tag till med att ringa. Febern har faktiskt sjunkit lite nu.

Jag har inte haft någon ork att skriva, det kan höra ihop med att det inte finns något att skriva om. Mitt ointresse av att skriva nu känns ju jättebra med tanke på att jag ska skriva och hålla ett tal i början av nästa vecka.

Jag har inte haft någon motivation till att skriva, jag har försökt men det har aldrig blivit mer än två meningar. 

Nu gör jag ett nytt försök. I några veckor har jag letat efter alla mina utklipp med The Ark, tidningar och planscher, Nu har jag hittat dem. Jag har letat som en galning i hela mitt rum och massa garderober. Idag upptäckte jag byrån som jag ställde ner och lade massa saker i och kom på att självklart lade jag dem ju där, det fanns ju inget annat vettigt ställe de kunde ligga på. Så nu sitter jag med en fullproppad kasse och en skolåda full med saker som ska in i albumet, jag får se hur det går.

Egentligen skulle jag vara i skolan idag, men jag har feber och är yschlig och därför kändes det inte lönt att gå. Vi skulle ändå bara på en utställning. Imorse tog jag en tablett, något jag sällan gör när jag är sjuk men jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Nu har den börjat ta slut och yschlet börjar komma tillbaka. Jag ska iallafall öppna albumet och sätta in någonting iallafall.

Och ju längre jag satt uppe igår, desto sämre mådde jag. Jag gick och lade mig med dunkande huvud, krampande mage och en aning till feber. Idag mår jag bättre, eller jag har bara ont i näsan än så länge. Påväg ner i halsen. Det här hade jag inte räknat med. Jag ska ju vara hundvakt i helgen. Fina underbara grannhundarna. Mina älsklingar.

Morgonen har jag tillbringat med att titta på bilder på The Ark, som Jasmin Wikström tagit. Riktigt fina. Och jag känner hur mycket jag älskar bandet. Kärleken finns i alla bilderna. Det är vackert. Och en bild från Norrköping där jag och Ida syns i publiken. Jag blir glad av att se det, ett tecken på att vi var där, vi var faktiskt där. 

Jag ska nog låta dagen gå här i soffan, inte göra så mycket. Jag ska titta igenom Ark dvd:n som jag gjorde för några dagar sedan. Gå bort med alla kartonger är dagens måste förresten.

Det var inte många bilder som gick att använda, och det här är några få av dem. Fast det blev så få bra bilder är jag ganska nöjd med dem ändå. Konserten är jag nöjd med också. Nu ska jag sova, för jag börjar nog bli förkyld. God natt. Klickar ni på den här länken får ni se resten av bilderna. http://www.flickr.com/photos/dagryn/sets/72157626541535956/with/5638917312/ Den finns, fast den inte syns. Jag ska fixa det, snart.