Jag är så förbannat besviken. Riktigt åt helvete besviken och ledsen. Jag kom inte in i Kristianstad. Egentligen var det väntat, men jag har hoppats så mycket på att jag skulle komma in att jag nästan trodde på att jag hade kommit in. Så var inte fallet. Istället står jag framför en höst som sträcker ut sig som ett stort, mörkt, svart hål. Jag vet ingenting om vad som händer längre. Bara lösa idéer som funnits som reservtankar ifall jag inte skulle komma in men som jag inte trodde skulle behövas. Det jag har förstått idag iallafall är att jag kan inte bo kvar här, jag måste härifrån. Här kan jag inte skräpa hela hösten. Någonstans måste jag iväg.

Det är nog som mamma säger, jag är inte van vid att inte få som jag vill. Därför blir det extra jobbigt när det går fel. Jag som hade hoppats så mycket och det skulle bli så perfekt och fint. En alldeles för fin dröm för att bli sanning. För att glömma besvikelsen försöker jag fokusera på Peace and Love istället, det går inget vidare. Det är så mycket som måste organiseras och fixas, så jag är knappt pepp på att åka dit. Lite också för att Ida inte ska med heller. 

Det här är en kväll då jag tycker att allt är emot mig. Jag borde nog sova nu.

Förresten var tv-inspelningen jättebra igår, jag tror att det kommer bli ett superbra program. Det blev många skratt, lite nytt och mycket gammalt. Efteråt träffade vi Ola. Under den lilla stunden mindes jag varför de har varit så viktiga för mig under de senaste åren, och att få se hur mycket han verkligen bryr sig om alla fans. Han verkade väldigt glad över stämningen under inspelningen, ingen tvekan om att sjunga med i låtarna och hur många ofta blir lite förvånade över den självklarheten. Jag fick tacka för Hey Kwanongoama i Norrköping, antagligen mindes han inte, men det var något av det finaste.