Idag var egentligen första gången vi umgicks på riktigt sen kryssningen. Det är nästan två månader sen. På de här två månaderna verkar du ha förändrats en del, du har försvunnit. Jag saknar den jag umgicks med för några månader sen. En kul person som alltid hade något att hitta på som man kunde prata med om i princip allt. Under det här året har vi jobbat mycket tillsammans, jag har upptäckt väldigt fina sidor hos dig. Sidor som jag inte trodde att jag skulle upptäcka hos dig. Jag förstod att du kommer kunna gå långt, du har den drivkraften, om du bara tittar så kommer du kunna se vad du vill i ditt liv och du kommer lyckas. När vi hittade dig där på kryssningen, det var hemskt. Paniken jag kände, rädslan, hur hjälplös du såg ut. Ett litet barn, påväg neråt. Nu är snart tiden på gymnasiet slut och alla vi kommer splittras, vi kommer tappa kontakten med många. Men du är en person som jag inte vill släppa helt. Du är en person som gjort stort intryck på mig så jag ber dig, ramla inte för långt ner för du kommer gå långt.