Studenten är snart här. Jag vill inte, det är bara ont i magen. Tanken på att säga hej då till alla, att vi inte längre kommer träffas dagligen, vissa kanske inte träffa alls. Den senaste tiden har jag omedvetet dragit mig undan, försvunnit lite grann. Jag har varit självisk och krupit in i min värld, inte släppt in andra, inte försökt komma nära andra. Därför känner jag mig nu ganska utanför, alla pratar om saker som är självklara, interna skämt, "hemlisar" och annat som jag inte vet om eller förstår. Det är jag som dragit mig undan och när jag märker vad jag missat håller jag mig ännu mer på min kant, vill inte störa. Nu finns det inte längre plats för mig, jag får klara mig själv. 

Jag hatar avsked, jag vet inte hur man gör. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid och sluta tycka är jobbigt. För hur mycket vi än lovar varandra att fortsätta träffas kommer vi inte göra det, någon eller några gånger i sommar kanske, sen kommer vi hålla kontakt på facebook ett tag. Efter det är vi ute ur varandras liv. Tyvärr.