Jag har ingen bild på vad jag har ätit, men det är nog inte nödvändigt. 

Till frukost åt jag två frallor med färskost, tomat, salt och peppar
Till lunch åt jag två mackor istället för fiskpanetter och stuvad spenat. För det är äckligt tycker jag.
Till middag åt jag gnocchi och broccoli. Med massa vitlök och svartpeppar. Jag gillar svartpeppar.

Plus en pepparkaka, en halv lussekatt och annat som jag fick tag på i bageriet. Kanske därför som jag inte var så hungrig, jag gick och åt hela tiden. Typ. Eller nä. Men nästan.

Wooho. Det här var ju jättekul att skriva om...

Det här var en svår uppgift. Men jag ska försöka.

Mina föräldrar, är två av de viktigaste personerna i mitt liv. Självklart. Som den tonåring jag är så kommer jag inte alltid överens med dem. Och jag kan nog klaga ganska ordentligt ibland. Men något som jag har funderat på, det är att visst att jag klagar och jag kanske menar det för stunden, men det går över. För de är mina föräldrar, och jag älskar mina föräldrar. När man hör någon annan säga något dåligt om sina föräldrar, då hugger man direkt. Ingen ska klaga på mina föräldrar. För de är världens bästa.

Mamma är från småland, jobbar på dagis, kommer hem och tar hand om dagiset hemma. Eller nä, men nästan. Hon brukar säga så iallafall. Det är ofta vi tycker olika, men egentligen tror jag att vi är ganska lika. Bara att jag inte riktigt vill erkänna det. När jag var liten var det många som sa att jag var lik mamma.

Pappa är från Sörrmland (södermannaland), jobbar med hissar och har varit bagare. Det är på grund av honom som jag går den linjen jag går. Pappa och jag har ungefär samma humor, ibland kan det bli lite väl larvigt tycker mamma. Men vi har kul.

Det här var riktigt svårt, eftersom jag vet att de inte kommer att läsa det här, och inte vet att jag skriver det här så har jag svårt för att göra någon större utläggning. Dessutom tillhör mina föräldrar mitt privataste privatliv och därför ingenting som jag gärna skriver om. Jag kan vara utlämnande om mig och mina tankar, men att totalt utelämna någon på en blogg som jag vet inte kommer läsa det, det är fel.

Egentligen finns det nog mycket som folk inte vet om mig. Men jag har svårt att komma på något konkret. Och det som få vet, det vet jag inte om det är något som jag vill berätta.

Men jag kan ta en sak. På vägen till skolan är det ett stycke med stenplattor. När jag var liten brukade jag som en lek försöka att inte gå på strecken mellan plattorna. Och det sitter fortfarande i. Men inte som en lek. Utan som ett tvång, att jag Får inte gå på strecken. Det är inte för att jag tror att något hemskt kommer att hända, och ibland går det bra att gå på strecken för att jag har annat att tänka på. Men har jag inte tankarna upptagna så kommer tvånget. Även om avstånden mellan plattorna är helt fel så måste jag gå så, anpassa stegen för att komma rätt. Ibland kan det nog se ganska lustigt ut.

Och jag hatar lax.

Jag heter Linnéa, är 18 år, försöker bli bagare, bor på landet och har världens finaste pojkvän. När jag blir stor vill jag flytta till Göteborg, men först ska jag plugga i Kristianstad. Efter det är jag stor.

I mitt liv har jag några förebilder, människor som inspirerar mig. En av dem är Grynet, en tv profil från SVT. Hon älskar rosa, är galen, blir imponerad av små saker och kämpar för homosexuellas rättigheter. Visserligen är hon en karaktär, spelad utav Elin Ek, men Grynet är en bild av hur jag skulle vilja vara. Fast inte lika mycket rosa.

Några andra är självklart The Ark. De har fått mig upp på fötter. Deras musik, och alla intervjuer inspirerar mig till att våga tro på mig själv och våga lita på andra människor. Det finns hemskheter överallt, men det finns något gott hos alla. De motiverar mig till att gå min egen väg, och hade jag inte lyssnat så mycket på The Ark hade jag nog inte valt utbildningen jag går nu.




Det där kanske inte handlade om mig riktigt, men det är något man måste veta om mig. Jag har två vänner, som bor alldeles för långt ifrån mig. Vi tre är utspridda över hela landet. Och jag tycker att det är förvånande, jag är väldigt asocial och har väldigt svårt att prata med folk, särskilt när det är över Internet eller telefon. Men det är de två personer som jag pratar mest med. Nästan.

Egentligen är jag väldigt blyg, jag tycker att det är jobbigt att ta kontakt. Och jag har väldigt dåligt självförtroende. Jag har svårt för att göra saker halvfärdiga. Ska jag göra något så ska jag göra det ordentligt. Jag kan inte bara skita i saker och jag måste planera. Planering är viktigt för mig. Jag har länge drömt om att bli mer spontan, men jag kan inte det. Då stöter jag bara på problem. Spontanitet för mig innebär bara en väldigt stor och tung väska som jag släpar runt på.

"Tänk på vad du skriver, någon kan bli sårad!" Skiter väl jag i.. Eller?

Egentligen borde jag gå ut, för jag tycker att det är fint ute. Och jag gillar snön, än så länge. Det är så tyst. De gånger jag har sovit hos Andreé och det är snö ute, hela staden är så tyst, när den i vanliga fall är full av liv och ljud från bilar, cyklar och människor. Det känns lite som att jag har vaknat för tidigt och att staden inte har kommit igång än. Men så är det inte. 

Och varför cyklar man nu för? Idioter.

Igår var jag med på Scouternas bakhajk. Det var tio års jubileum kom jag och far fram till. Det var jag och pappa som skötte bakandet, med hjälp av mest de små, men också de stora kom och hjälpte till. Jag tror att det är ett eller två år som jag inte har varit med, men då har jag gått upp och kikat, bara lite. För det är så mysigt. Vi bakade cirka 1000 lussekatter. Som vanligt. Sen är det massa annat pyssel också, som makaronänglar, tvålar m.m. Ibland har det varit knäck och kola och annat julgodis, men barnen bara bränner sig. Därför har pysslandet sjunkit lite. Det är tradition att det blir minst en brännskada. I år var det bara en liten, på ett finger. Jag brände mig inte. Wow. 



Hittade en bild på Scoutkårens hemsida. På mig. Wow.

Jag borde nog skriva något längre egentligen. Men jag har inte orken till det. Det skulle bara bli töntigt.

Jag vill ha sommar, sitta ute i gräset i tunna kläder, prata, flamsa och svettas. Ligga i gräset och svettas. Mmmmm. Mysigt. Nä, men bättre än att frysa iallafall

Klockan är halv tolv, och jag borde sova. Men jag ska inte gå upp förrän sju imorgon så än är det några timmar. Egentligen har jag inget att skriva, men min blogg är fin nu, och det är därför jag skriver.

Idag har jag haft prov om islam, jag skrev en roman ungefär. Sen gick jag runt på stan och visade upp den för folk som inte är beredda. Eller, det där var nog inte mina ord. Henrik Elmér har nog förhäxat mig.

Jag är bara irriterad på allt och jag har väldigt kort stubin när det gäller allt. Men om tre veckor ska jag till Stockholm och titta på jästfabrik. Spännande.

Ja, jag vet att ni är förvånade! Jag är det också. Men nu är den uppe. Riktigt mycket tid nedlagt på den. Host host. Lite småfix kvar, men det finns alltid massa småfix. Upptäckte nyss att färgen på texten på kommentarerna är fel. Och färgen när man skriver kommentar är visst vit mot bakgrund. Får fixa det.

Till något helt annat. Igår tittade jag och Andreé på The Last Kiss, det var mitt förslag, inte hans. Jag tyckte den var sorglig, kanske mycket på grund av att jag var ledsen hela dagen igår. Den handlade om misslyckade par, ett par som precis fått barn och killen orkade inte mer och lämnade, ett par som var "det perfekta paret", killen kände att det började bli lite väl tråkigt och planerat och var otrogen men kom fram till att han inte ville ha någon annan än sin flickvän. Flickvännens mamma hade varit otrogen, och hon såg sina föräldrar som det perfekta paret. 

Filmen slutade med att mamman och pappan kom fram till att de behövde varandra, "det perfekta paret" blev sams men paret med barnet separerade. Den var så deprimerande, och jag blev rädd. Är det sådär jag och Andreé kommer bli om några år? Uttråkade av varandra och glida isär. Jag vill inte det. Jag är rädd för att vi någon gång kanske kommer tröttna på varandra. Att han kommer tröttna. Rädd för att han kommer hitta någon annan att kalla för bejbis. Rädd för att han kommer älska någon annan. Det värsta med att älska någon är rädslan.

Den här veckan skulle bli så bra. Hela slutet har jag bara varit deppig. Jag gillar inte den biten av hösten, att alltid vara lite deppig och ha svårt att se det fina med livet.

Jag hatar hösten och vinterns mörker. Nu har jag för jävla tråkigt och tycker synd om mig själv. Men livet är som det är, jag hade inte tid för vissa och vissa hade inte tid för mig. Så nu sitter jag här själv. Jag hatar när allt inte passar. 

Imorse måste jag ha vaknat på fel sida. Eller i början var det bra, jag sov hos Becka, men när vi satte oss på bussen blev allt bara bajs, och det har fortsatt resten av dagen. Jag blir bitter och elak när jag vaknar på fel sida. Jag har blivit väldigt bra på att vara bitter. Hela världen suger. Just nu. Och snön är inte heller rolig, för jag måste nästan köra bil in till staden imorgon och det vågar jag inte nu när det är snö.

Bitter. Nu ska jag testa Ugglas bitterhets test på sr:s hemsida.

Nu har foldern skickats till tryck, och vi har börjat få ordning på vårat UF- företag och skickade in affärsplanen idag. Jag känner att en sten har släppt och det är väldigt skönt. Speciellt med tanke på hur mycket jobb som jag har lagt ner på foldern. Men jag har faktiskt fått rätt mycket beröm för den, och det känns bra. Det gör det värt de timmar som jag lade ner på den. 
Vi har fått undan det jobbiga kalkylräknandet (kalkylräknandet felmärks och förslaget abortframkallande kommer upp?), vi måste bara renskriva dem. Hela fredagseftermiddagen satt vi och försökte få ihop dem, slet hår, skrek och ville dö. Eller jag gjorde iallafall. Det var inte kul. Då ville jag inte mer, idag när det är över är det kul igen.

Den här veckan verkar bli bra, lite lugnare än förra. Jag är väldigt långt borta från "bita ihop känslan" som har varit väldigt närvarande senaste tiden. Nu ska jag skriva rent en sak till engelskan, sen ska jag sitta i tv-soffan och dricka te med mammi hela kvällen. 


Mina "kompanjoner" och jag i Tårtlyckan UF

Idag var vi äntligen tillbaka i bageriet i skolan. Det var riktigt roligt. Så skönt att vara i skolan och få göra något roligt i skolan utan en massa måsten. Ganska flamsigt var det egentligen och jag kände mig rätt borta. 

Bitterheten från igår har försvunnit lite, det var bättre idag men det sitter fortfarande i. Just nu är jag inne i en sån tid då allt bara känns jobbigt och jag biter bara ihop och hoppas på att tiden går lite fortare.

Det som gjorde dagen var att träffa Andreé. Det var jättemysigt. Och jag lyckades skjuta bort tankarna på allt jag måste göra ett tag.

Och rubriken, det är namnet på en typ bulle som vi gjorde av smördeg idag.

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök

(Du är snart där - Håkan Hellström)

Det är höst, och orden börjar komma till mig igen. Många höstar har orden dragit ner mig totalt i mörkret, lagt
locket på och vägrat öppna innan det börjat ljusna igen. Jag har varit där nere och vänt ett par gånger. 
Nuförtiden inte lika långt ner som det har varit. Men jag ska ändå ner så att locket kan stängas. 

Den här hösten tror jag inte blir lika farlig. Än så länge ser jag fortfarande ljuset, och jag känner att jag är
tillräckligt stark för att orka klamra mig fast vid den lilla springan med ljus. Jag är starkare nu, jag orkar nu.
För det är jag verkligen. Nu känns det fint att va' vid liv, en dag till, för att citera Håkan Hellström. Den här 
hösten kommer orden blänka av gult och rött, de kommer inte bara ha den tråkiga svarta färgen.
Den här hösten har jag Andreé också. Han är mitt ljus den här hösten.

Snart är det här lovet över. Eller halva har nog gått. Det har varit ungefär som alla andra veckolov. Jag planerar in varenda liten dag. Jag tänker alltid att jag kommer hinna så mycket, men jag glömmer alltid bort vad loven är till för, vila. Särskilt nu borde jag vila. Jag har fortfarande inte fått tillbaka energin från Skottland. Istället för att vara hemma och vila upp mig någon dag och bara vara ensam förlitar jag mig på de sju timmarna jag ska sitta på buss i helgen. Eller nästan åtta. Och då ska jag plugga. Jag vill ha vardag, tråkig grå vardag! I vardagen kan jag överblicka och se vad jag behöver göra för att hinna.

Jag har förresten bestämt mig för att sluta med tyskan. För jag är sur på min lärare. Och jag hinner inte. Eller det gör jag, men jag tror att jag behöver tiden som tyskan tar till annat. Till exempel träna. Som jag inte känner att jag har tid för nu. Men när det blir vardag igen kommer jag kunna planera in det. Jag måste bli bättre på att planera utanför vardagen. Planering är min säkerhet



En bild på min pojke, bara för att han är så söt. Han försöker se farlig ut.

Rubriken kommer från Håkan Hellströms låt Vid Protesfabrikens Stängsel. En av de mest deprimerande textrader jag har hört. 

Mitt liv är upp och ner nu. Jag har inte riktigt tid för någonting, jag är trött på människor och överreagerar alldeles för mycket. Inget blir riktigt som jag har tänkt och jag blir arg. Det stör mig. Men det är anledningen till att jag valde att vara hemma istället för att vara med och festa ikväll. Jag skulle bara vara arg och trött.

Jag är bra på att glömma bort att jag behöver min tid för mig själv för att klara av människor.

Jag känner att jag är påväg utför. Jag behöver min tid för mig själv, men det finns ingen tid. Jag måste hitta lite tid, annars kommer jag gå sönder. Det är illa, jag känner igen mig såväl. Just nu verkar ingenting speciellt kul, jag biter bara ihop och längtar tills det är över.

Jag råkade impulshandla idag. Ett par svarta jeans, strumpbyxor och ansiktsrengöring. 

Måste säga att jag är besviken på dig idag.

Helt plötsligt, efter att ha fått en kommentar på typ fyra inlägg så får jag tre kommentarer på ett inlägg. Av helt random människor som jag inte har en aning om vilka de är. Trevligt det. Så som svar på era kommentarer, om ni nu kikar in igen någon gång. Jag ska till Skottland och göra praktik på ett bageri (va, kan de baka i Skottland!? Ja, det undrar jag också).

Jag har tagit en paus från packandet. Ska fortsätta snart, men det känns som att jag har med mig för mycket. Eller för lite, men det tar för mycket plats...

Jag undrar förresten hur det här kommer gå, när jag skulle gå från Andreé började jag gråta massor. Jag vet inte riktigt varför. Men helt plötsligt blev det jättehemskt att lämna honom. Men när det väl gått ett par dagar tror jag att det kommer gå bra. Men jag kommer sakna honom mycket. Alla andra också.

Hm, hade för mig att jag hade skrivit ett inlägg för ett par dagar sedan. Tydligen inte. Visste ni att man är som tröttast mellan 02.00-06.00 och mellan 14.00 och 16.00? Jag har tyska mellan 13.40 och 16.35. Med den informationen så kommer det gå mycket lättare att orka med tyskan.

Idag ska jag iallafall åka hem. Det har varit supermysigt att bo hos Jennifer. Laga mat, träna och tvätta. Lite som ett gift par, höhö. Delar säng också. Höhö.

Nu har jag packat ihop min väska, och väntar på att klockan ska bli ett. Då ska jag åka till tyskan. Sen ska jag åka tillbaka hit, hämta väskan och åka hem. Nödvändig information. I helgen ska jag försöka börja packa, jag har ingen aning om vad jag ska ha med mig. Får väl börja skriva lista.

SD kom in i riksdagen. Det gör mig ledsen. Det är synd att vi svenskar inte har mera vett än att vi röstar in ett sådant parti till våran riksdag. 

Jag hade dessutom hoppats på en rödgrön seger. Men man kan inte få allt, vissa gånger får man ingenting.

Egentligen borde jag sitta och läsa Robinson Crusoe. Det gör jag inte. 

Från imorgon till på fredag ska jag bo hos Jennifer. Jag tror att det kommer att bli mysigt. Och nära till min praktik plats också, bara upp för en backe. Jag vet inte riktigt hur, men jag har lyckats fylla en stor bag. Och jag ska vara borta i fyra dagar. 

Att ha praktik har påverkat mig rätt ordentligt, jag går och lägger mig runt halv tio, plus att jag råkar somna någon gång på eftermiddagen. Rätt skönt egentligen. Det som är mindre skönt är att gå upp vid fyra. Jag får hoppas att jag lyckas somna innan Jennifer den här veckan. 

Hoppas att det inte blir jobbigt för dig att ha mig hos dig hela veckan :)

En sak till bara, jag gillar inte när man svär i olika medier, det låter så illa. Att centerpartiet svär i reklamen de delar ut eller att Oskar Linnros svär i en text om varför han inte gillar SD. Det ser så illa ut. 

Hej, jag är förvirrad.