Egentligen finns det nog mycket som folk inte vet om mig. Men jag har svårt att komma på något konkret. Och det som få vet, det vet jag inte om det är något som jag vill berätta.

Men jag kan ta en sak. På vägen till skolan är det ett stycke med stenplattor. När jag var liten brukade jag som en lek försöka att inte gå på strecken mellan plattorna. Och det sitter fortfarande i. Men inte som en lek. Utan som ett tvång, att jag Får inte gå på strecken. Det är inte för att jag tror att något hemskt kommer att hända, och ibland går det bra att gå på strecken för att jag har annat att tänka på. Men har jag inte tankarna upptagna så kommer tvånget. Även om avstånden mellan plattorna är helt fel så måste jag gå så, anpassa stegen för att komma rätt. Ibland kan det nog se ganska lustigt ut.

Och jag hatar lax.