Tänker tillbaka på Arken i Parken. Förstår inte att jag har varit där. Det är inte jag, den personen jag tänker tillbaka till. Mest är det en dröm. En fin dröm om något som borde vara. Som inte är. Dansbanan, Hammered Satin, tamburin, Ajajaj, jag kommer, eld. Bilder som flyger förbi. Galna människor som klättrar på en ostabil stolpe. Jepson med sin alldeles för söta dotter. 'Blädinges fetaste burgare', hatt. Ida. Elise. Det var fint.



Flyttpaniken som fanns har börjat försvinna. Det börjar bli bra. Men jag längtar fortfarande hem. Jag saknar hem. Undrar när jag kommer se Nyköping som hem. Kanske när jag får mitt namn på en dörr.



Ser på rockbjörnen med Jennifer nu. Mysigt. Nervös över ifall Ark kommer få någon Rockbjörn. De borde. De är värda det. Oj vad de är värda det.

Jag kom hem med en klump i magen, med hjärtat i en knut. Från staden jag älskar så. Från bandet som jag inte längre orkar tänka på hur mycket de betyder. 

Jag var så glad när jag kom ner. Träffa alla fina människor, se mitt band, Göteborg. Men efter åskan och dikten vände det. Jag stod bara och grät under Absolutley No Decorum. Det var jobbigt. Jag var inte med som jag brukar. Jag tittade lite från sidan. Nästan påväg att gå, jag orkade inte. Bättre att gömma sig än att ta tag i det jobbiga. Jag stod kvar och det blev bättre. Tillslut kunde jag le, men det var inte det vanliga leendet. Det var inte min konsert igår. Det var alla andras. Jag tittade bara på. Jag hade behövt träffa pojkarna efter, berätta hur mycket de betyder, visa dem mina tårar. Trodde att jag var stark och att jag kunde gå direkt efter. Det kunde jag inte tydligen. Jag ser bara Olas ansikte under slutet av Apocalypse, ledsen. Sylles ögonkontakt under Disease. Hör hur jag fick alla att sjunga One of Us. Kramen efteråt, våra tårar. Det var jobbigt. Allt var bara jobbigt. Hur kommer det då bli på Grönalund?

Lite att jag önskar att Arken i Parken var min näst sista. Jag hade velat ha kvar känslan därifrån. Då var jag lycklig. Då var konserten min. Jag ångrar (varför skrev jag orkar?) inte att jag åkte till Liseberg, men jag hade velat ha kvar känslan från AiP. Förresten skymtade vi Hammered Satin. Hoppades på förband, eller åtminstone att de skulle komma ut under Calleth. Det blev inget.

Jag tror att jag fick någon typ av flyttångest igår. Allting kändes så långt borta och jag var ensam. Ibland är det långt bort och den här flytten känns meningslös. Men allt kan inte kännas bra från början, det kommer komma med tiden. Igårkväll kändes allt bara hopplöst och långt bort, inte ens Olas första sommarprat nådde mig som det brukar. Vanligtvis när jag har svårt att sova brukar det vara botemedlet, jag blir trygg och somnar direkt (efter att ha lyssnat på det några hundra gånger kan jag det utantill och det är inte för att det är tråkigt som jag somnar utan för att Olas röst har en lugnande effekt på mig). Inte igår. Min fina Ark kändes så långt borta och jag blev nästan arg på Ola. Fråga mig inte varför. Någon form av övergivenhet kanske. 

Det är jobbigt, eftersom jag inte riktigt kan kalla den här lägenheten hem, men jobbet funkar bra och jag ska lära mig staden. Imorgon ska jag till fina Göteborg, se min Ark och träffa vänner. Det kommer bli bra. Ett välbehövligt lyckopiller.

Lyssnar på Christer och hörde en låt som fick mig att tänka att det var en låt som jag skulle kunna ha lyssnat på i högstadiet. Det var åt hårdrockshållet. När jag tänker på högstadiet tänker jag på studierummet i D-huset en vintermorgon när jag och Bianca sitter på de höga borden och lyssnar på musik. Det är mysigt. Sen minns jag allt jobbigt och tänker att det är så skönt att jag inte behöver sätta min fot där igen.  Jag tänker på svarta tajta byxor och mycket kajal runt ögonen. Det var kämpigt. Men det är det nog för alla.

När jag var liten var min favoritlek att gå runt med min lilla spegel och låtsas att jag gick på taket. Jag hade alltså spegeln vänd upp mot taket och gick och tittade. Det var fascinerande, se lamporna hänga rakt upp, inte ner, bjälkarna man var tvungen att kliva över, mönstren som aldrig fanns på golvet, väggen ovanför dörrarna som alltid var så mycket högre än trösklarna vid golvet. Jag kunde gå runt så länge, länge. Och ofta. Det var en annan värld. Där man fick ta stora kliv genom dörröppningarna, akta sig för bjälkarna och gå omvägar runt lamporna. Häftig var det.

Jag förnekar det. Jag trycker hela tiden iväg tanken på att det snart är slut. Tittar på en video där de spelar No End för offren under tsunamikatastrofen. Jag vet att jag har fått rysningar av den och att jag borde gråta när jag hör den. Men jag känner inget. Bara att Lasse är söt när han går runt med sin bas.



Vad gör The Ark om tio år? Sylle: Förmodligen är det jag som åker runt med ett gäng studiemusiker och kallar mig The Ark. För att tjäna pengar bara. Och de andra stämmer mig. Intervju från Hultsfred 2003. Om de visste då att de skulle ha lagt ner inom tio år.



Jag kan inte riktigt ta in att de lägger ner om en månad. För jag vet inte riktigt vad det betyder för mig. Det var ganska länge sen nu som jag lyssnade mycket på dem, jag har inte haft någon intensiv turné med dem, jag klarar mig bra utan deras musik nuförtiden. Men å andra sidan har jag hittat nya vänner, jag blir lycklig så jag inte vet vart jag ska ta vägen på konserterna och de är fortfarande mina hjältar. Att många har det så jobbigt gör ont i mig. För jag vet precis hur de känner. Hade det varit för tre år sedan hade jag haft det lika jobbigt. Då fanns bara Ark i min värld, nu är de en del av mitt liv och jag tror att jag har accepterat att de kan vara den delen fast de lägger ner. Antagligen kommer allt då, den dagen. Tårarna, paniken, ångesten. Det jag håller bort nu.

Minnena från helgen snurrar i mitt huvud och bara ibland lyckas jag fånga ett för en liten stund. Tittar på det, känner på det, ler och tänker att jag hade så himla roligt.



Som att bli väckt mitt i natten och yrvaket leta sig in genom ett hål till backstageområdet efter Sylles anvisningar. Värma sig vid elden, prata och dansa.
Som att sitta tillsammans med vackra Angelheads och bli glittrig, få lite för mycket glitter på armen och se ut som en fisk.
Som att alla var jättefina i sitt glitter och jag var överlycklig över att vara en del i allt glitter.


Som att prata lite med Jepson i kön till "Blädinges fetaste burgare". Hans dotter är det sötaste jag någonsin sett.
Som att se hela Ark gå omkring, minus Ola. Synd att han inte fick gå omkring och se allt fint.
Som att se Skilla och bli riktigt imponerad.



Som att se Jojje och känna mig som ett barn igen, fast ett väldigt glittrigt barn.
Eller Kaka som var mysig och söt, fast han var förkyld.
Och att vänta på The Ark, vara hungrig fast inte kunna gå därifrån.
Stå med mina bästa innan ännu en Ark konsert tillsammans.
Göra "rabbitdans" tillsammans med Ida och Patricia.
Som att nästan vilja lyssna på I Love Europe bara för att man hör den i huvudet hela tiden, tills man kommer på vad man håller på med.



Mitt leende under första delen av konserten, bara lycka. Tårarna under Stay With Me, höll på att gå sönder, ville bara att den skulle ta slut. Att Disease kom då slet sönder mig ännu mera.
Se Kite lite på avstånd för att det var kallt. Vänta på EGLO. Höra Sylle försöka få alla mikrofoner att fungera. Dance the night away. Allt släppte och vi dansade, dansade, dansade. Blev imponerad. Lasse kom ut, fick en tamburin och sprang runt i sin jacka och verkade glad. Jag blev glad. Hela Ark var på plats, Ola bakom skynket. Fick allas namn på tröjorna. Dansa med Jepson, bugga med Jepson. 
Mitt och Jepson moment under en av alla dessa "svenneklappar". Hans blick, min blick, uttråkade miner. Sedan skratt. 



Dans tlls det var tomt, värma sig vid elden och sen krypa in i tältet. Idas sovsäck var blöt, bara hon kan svara på varför. Hon fick låna min filt. Ida pratade, jag sov och försökte lyssna samtidigt.
Dagen efter var fin den med, sitta med alla vackra, mindre glittriga, angelheads och diskutera dagen innan och slutet var närvarande. 
Mest av allt kommer jag komma ihåg hur himla mysig Tyrolen var med sin 60-tals stil och stämningen bland alla som var där, lugn, trevlig, mysig och 60-tal. Tack Hectors för att ni ordnade det här för oss!



(Måste säga att jag är glad att jag börjat prata med fler och fler nu, ni är alla så underbara och en del av Ark (we are The Ark), ärligt talat så har jag varit lite rädd för att prata med alla. Men det är ingen som är farlig, bara snälla och älskar samma band som jag. Vi är av samma sort. Tack för eran gemenskap.)



Förresten är jag sur på flickr. Man kan ju bara lägga upp 200 bilder. Funderar på att gå tillbaka till bilddagboken.

Nu ligger jag i min säng, med min dator bland mina sängkläder. Men det är inte mitt hem. Kanske kommer det att bli hemma, men det kommer ta tid. Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Mitt första riktiga jobb. Vuxenlivet börjar. Jag tror att det kommer bli bra, så småningom. 

Den här helgen har varit den sjukaste och underbaraste helgen jag varit med om. Bilderna ligger fortfarande kvar på kameran och sladden är nedpackad fortfarande. Det kommer senare. Nu blir det bara en sammanfattning för att minnas. 

Vi kom till Alvesta i tid, utan problem. Väntade på bussen och hittade andra Angelheads som vi åkte buss med ut till Blädinge. Slog upp tält, kikade på Tyrolen och väntade in resten av folket. Kvällen spenderades åt att äta, sjunga födelsedagssång och kasta tårta i Elise ansikte. För oss i vårat tält blev det en tidig kväll, vi var trötta och somnade ganska tidigt. Runt klockan två på natten blir vi väckta av att Sylle bjuder in oss till elden inne på backstage området. Alla går dit och vi sitter vid elden, pratar om lustiga saker och dansar till bra musik. Att bli väckt sådär mitt i natten gör mig aningen förvirrad, jag glömde tänka på skor och drog bara sovsäcken om mig och huvudet snurrade som om jag var full. Vi hade trevligt iallafall och slutade frysa för ett tag iallafall. 

Dagen inne på festivalen var helt underbar. Parken var jättemysig med massor av små detaljer. Musiken var bra och jag blev positivt överraskad av det mesta. Nycirkusen var dock för läskig för mig, de gled ned på en stång med huvudet mot marken och jag trodde att de skulle dö. Det enda som var en besvikelse var Peter Wahlbeck. Gubbe. Konserten med The Ark var superbra, hela första delen var jag bara lycklig och kunde inte sluta le. Under Stay with me kom tårarna. Men egentligen var inte konserten något jättespeciellt. EGLO var en riktig överraskning, jag fattade ju att det skulle vara bra. Men inte så bra. Och det hände så många konstiga saker under spelningen. Det var inte många som inte blev uppbjudna att hjälpa till i en låt. Dansa till en barnlåt om ett sår. Lustigt. Efter att de hade spelat färdigt dansade vi till bra musik med Jepson. Han buggade med mig och Elise. Och med Rosa själv. Höjdpunkt. Våra tröjor fick de signaturer de har väntat på. Dansgolvet blev mer och mer tomt och tillslut var det dags för oss att gå tillbaka till tältet efter att ha värmt oss vid elden.

Den här morgonen flög förbi när vi pratade om allt möjligt Arkigt. Jag vill tacka alla Angelheads för den här helgen, ni är alla så speciella och fina människor. Tillsammans med er har jag upplevt några av de bästa dagarna i mitt liv. "It's such a perfect day"

Väskan till Arken i Parken känns oroväckande lätt. Men så kommer jag ju hela tiden på nya saker som ska packas ner. Den kommer säkert bli lika tjock som väskor brukar bli för mig. Aldrig åka med en väska som dragkedjan går igen enkelt på. Tältet blev iallafall fint hoprullat. 

Att åka på festival känns bra nu. Att träffa Ida och Elise är alltid bra. Att sova i tält känns bra. Jag tror att det kommer bli bra, just nu laddar jag upp med att lyssna på inspelning från Roskilde med fina Arken. New Polution när Jens och Sylle sjunger varsina verser. Det är fint. Jag saknar den. Tänk att få höra den på lördag. Jag ska be för den. Ha med hårspray kanske? Ja, ingen dum idé.

Flytten till Nyköping på söndag är rörig. Mycket som är nedpackat som inte ska med längre, mycket som inte är nedpackat som ska med nu. Att jag inte kommer hem innan är jobbigt. Att börja nytt jobb är läskigt, att allt verkar så konstigt är jobbigt. Jag hoppas att jag får en lägenhet snart.

Roskilde inspelningen är underbar. Jag har glömt hur The Ark var 2007. Jag har glömt hur mycket jag behövde dem då. Hur mycket jag älskade dem, och att de var mina. Bara mina. Men jag är glad över att få dela dem nu, slutet blir så mycket lättare när det finns så många att dela det med. Bära den sorgen själv skulle jag inte orka, orkar ingen.

(Älskar förresten hur mycket jag börjar skriva varje gång jag säger att jag inte har mer att skriva)

Återigen gör jag annat än att göra det jag ska göra. Jag läser bloggar, laddar hem musikguiden i P3 och lyssnar på Jesus Christ Superstar. Det är så pinsamt länge sen att jag inte vill tänka på när det var sist. Men den är bra. Och jag skrattade som vanligt och tänkte på Ida när Ola sjöng "tanken den är vacker, men orealistisk. Ja, till och med ganska dum." 

Som vanligt när man borde göra annat så hittar man väldigt mycket intressanta saker, det som aldrig finns när man vill fördriva tiden.

För första gången det här året, tyvärr, så riktigt längtar jag efter att få se Ark. Jag riktigt längtar för första gången. Att det är sista gången innan sista vill jag inte tänka på. Bara att skriva det gjorde att tårana började kännas bakom ögonen. Jag ska få se Ark tillsammans med de två finaste. Tillsammans ska vi vara, tillsammans mot slutet och FOREVER. Tillsammans med er kommer jag klara alla tårar, alla motgångar. Tillsammans med er är jag stark. Jag har skrivit en packlista och tagit med varenda liten småsak i listan, 32 saker. Ändå tycker jag fortfarande att det är en väldigt lätt packning. 

Nej nu ska jag lägga kläder i tvätten, dammsuga och packa kläder till flytten. Det har jag också en lista på. Jag ska inte ha med mig mycket, ändå blir den packningen inte lätt.

Förresten drömde jag att The Ark skulle spela gratis i Linköping imorgon, önsketänkande.

Förresten tror jag att Absolutley No Decorum är viktigare för mig än vad jag förstår.

Kom på att jag inte har lagt in bilderna från helgen. Det får jag göra imorgon. Kanske att någon duger att lägga upp här. Vem vet.

Ikväll blev det som det brukar bli, jag tröttnade på internet och spelade Harpan istället för att göra något vettigt. Jag förlorade mest. Förresten har jag nog hittat några av de sötaste bilder jag sett, mina skrivbordsbakgrunder. Fanns med datorn. Väldigt flummiga och söta. Den här är min bästa.



Jag försökte börja packa lite idag. Det jag gjort är att ha rensat ur brudkistan (en gammal tradition att bruden har med sig en kista med saker, därav namnet. Annars är det bara en kista.) från gamla prydnadssaker och gamla slöjdgrejer som jag helst vill glömma att jag har gjort. När den var tömd och urtorkad lade jag ner massa muggar och så var den nästan full. Sen var det mycket trevligare att se på film, inrullad i min stora pläd. Jag pratade lite med de finaste när jag packade porslin också. Det blev inget vettigt, som vanligt. Men fint ändå, som vanligt.

Klockan är strax efter tolv och huset sover. Semestern har tagit slut för vissa. Kanske dags för mig också så jag hinner göra något vettigt innan pojken kommer. Städa iallafall. Skitigt och äckligt nu. Geggigt är fortfarande mitt favorituttryck, vad det än gäller.

"I can do anything, cause I got a new set of wings". Kristoffer skrev den som en pepp låt när han hade varit vädigt nere ett bra tag. Det berättade han igår. Och när de spelade den var enda gången jag hade nära till tårarna. Det var så fint, att han erkände, på en scen, att han hade varit nere och att låten hade fått honom att må bättre. Kanske för att det inte är riktigt accepterat att erkänna sådant i min värld. Eller jag har fått för mig det. Kanske för att jag är från en småstad. Det var inte accepterat då. Men iallafall, efter en dag som hade varit långt ifrån bra och med tårarna nära till hands så upptäckte jag att jag faktiskt blev peppad av den. Och upptäckte att jag hade blivit det redan innan, de två tre gånger jag har hört den. Under låten tänkte jag också att Ola borde ge sina nya stora vingar till Kristoffer. Det skulle vara tufft att se honom i dem faktiskt.

Det är alltid lustigt att se andra band än The Ark. The Ark spelningar vet man alltid hur de går till, fast de är väldigt olika. När jag ser andra band tycker jag ofta att det är väldigt läskigt att inte veta, att det inte är sig likt. Oftast brukar det lösa sig och jag lugnar ner mig efter någon låt.

Melody Club är ett bra band och de är väldigt bra live. Tyvärr har publiken aldrig varit något speciellt på de Melody Club spelningar som jag har sett. Det är tråkigt, för så många skulle kunna ha så roligt. De verkade iallafall vara på topp idag, särskilt Kristoffer. Han hoppade omkring väldigt mycket och sa massa lustiga saker. De är ett så snyggt band, snyggt förpackad pop. Kanske har de inga låtar som har betytt sådär jättemycket för mig, men musik behöver inte alltid vara gravallvarlig och djup. Så länge musiken förmedlar en känsla är det bra. Och Melody Club förmedlar en jäkla massa glädje med sin musik. Man blir peppad. Med det inte sagt att det inte finns något djup i deras texter, för det finns det också. Inte lika synligt bara.

Det som förstörde en stor del av konserten var tre personer till höger om mig som stod och rökte både innan och under konserten. Att de försvann innan extra numret gjorde inte mig någonting. Jag brukar inte vara speciellt rädd för att ta risker med mig själv, men då vill jag bestämma det själv. Jag vill inte att andra står och blåser rök i ansiktet på mig. Förutom att det luktar äckligt och jag hostar av skiten så vill jag inte vara någon passiv rökare. Men var finns respekten? Jag accepterar att folk röker, men inte på mig. Kan inte rökare då acceptera att jag inte vill ha röken i ansiktet och gå iväg en bit istället? Speciellt mitt under en konsert är det drygt. Var finns respekten bland rökarna?

Jag grät inte i Västervik, det är jag glad för. Det var nog på grund av avbrottet i introt. Hur det blir på arken i parken vet jag inte. Kanske gråter jag, kanske inte.

Igår blev det klart att jag har fått jobb i Nyköping, jag börjar direkt efter Arken i Parken. Så fort jag stiger av tåget åker jag upp med mina saker och mig. Jag tror att det blir bra, fast det känns jobbigt nu. Allt känns ganska jobbigt nu. Att jag kanske inte kan köa lika länge som planerat till sista konserten är jobbigt, att jag inte har något schema är jobbigt, att allt bara är kaos är jobbigt. Att sitta ensam i en nästan okänd stad är jobbigt.

Det kommer ske stora förändringar i mitt liv nu, det är tre år sedan sist det blev några större ändringar. Det skrämmer mig, jag gillar ju inte förändring. Att allt inte är klart för flytten stressar mig, särskilt när det är en vecka kvar.

Om en och en halv timme ska jag ska Melody Club. Förhoppningsvis blir det ett bra avbrot.

Jag hatar att jag inte skriver längre, jag gillar det ju, egentligen. 

De senaste dagarna har familjen varit iväg på semester och lämnat mig ensam med grannens hundar. Andreé är här också och hjälper mig. Jag tror att det är bra för mig att vara tvingad att ta det lugnt. Bara dra runt hemma och slöa, gå med hundarna, gosa med kaninen, äta, sova, bada. 

Imorgon ska jag se Erik Hassle i Norrköping. Det ska bli jättekul, jag har väntat i ungefär två år för en chans att se honom, nu är det äntligen dags! På fredag ska jag upp till Nyköping, jobbintervju och träffa Jennifer. För på lördag ska vi se Melody Club! Det ska bli så himla kul, jag längtar verkligen efter att få se dem, söta pojkarna! Tyvärr har jag inte lyssnat på nya skivan så mycket, det har varit lite annat som stått i centrum, tyvärr. Men det jag hört hitills är bra. Väldigt bra.

I söndags köpte jag en laptop. Äntligen. Pappa har tjatat på mig väldigt länge att jag ska skaffa en. Jag tror att jag behöver en, särskilt eftersom den stationära har sagt adjö och att jag förhoppningsvis ska flytta snart.

Det är väldigt mycket att se fram emot nu, det jag skrivit om nu, Erik Hassle och Melody Club, den här veckan. Nästa vecka är det Arken i Parken. Veckan efter är det mycket på gång i både Linköping och Norrköping, visserligen spelar det ingen som jag är jättesugen på att se men antagligen ska jag dit iallafall. Och efter det spelar The Ark i Eksjö, jag har inte köpt någon biljett, men jag ska nog dit om allt funkar. Ibland gillar jag mitt liv faktiskt.