Jag kom hem med en klump i magen, med hjärtat i en knut. Från staden jag älskar så. Från bandet som jag inte längre orkar tänka på hur mycket de betyder. 

Jag var så glad när jag kom ner. Träffa alla fina människor, se mitt band, Göteborg. Men efter åskan och dikten vände det. Jag stod bara och grät under Absolutley No Decorum. Det var jobbigt. Jag var inte med som jag brukar. Jag tittade lite från sidan. Nästan påväg att gå, jag orkade inte. Bättre att gömma sig än att ta tag i det jobbiga. Jag stod kvar och det blev bättre. Tillslut kunde jag le, men det var inte det vanliga leendet. Det var inte min konsert igår. Det var alla andras. Jag tittade bara på. Jag hade behövt träffa pojkarna efter, berätta hur mycket de betyder, visa dem mina tårar. Trodde att jag var stark och att jag kunde gå direkt efter. Det kunde jag inte tydligen. Jag ser bara Olas ansikte under slutet av Apocalypse, ledsen. Sylles ögonkontakt under Disease. Hör hur jag fick alla att sjunga One of Us. Kramen efteråt, våra tårar. Det var jobbigt. Allt var bara jobbigt. Hur kommer det då bli på Grönalund?

Lite att jag önskar att Arken i Parken var min näst sista. Jag hade velat ha kvar känslan därifrån. Då var jag lycklig. Då var konserten min. Jag ångrar (varför skrev jag orkar?) inte att jag åkte till Liseberg, men jag hade velat ha kvar känslan från AiP. Förresten skymtade vi Hammered Satin. Hoppades på förband, eller åtminstone att de skulle komma ut under Calleth. Det blev inget.