Jag tror att jag fick någon typ av flyttångest igår. Allting kändes så långt borta och jag var ensam. Ibland är det långt bort och den här flytten känns meningslös. Men allt kan inte kännas bra från början, det kommer komma med tiden. Igårkväll kändes allt bara hopplöst och långt bort, inte ens Olas första sommarprat nådde mig som det brukar. Vanligtvis när jag har svårt att sova brukar det vara botemedlet, jag blir trygg och somnar direkt (efter att ha lyssnat på det några hundra gånger kan jag det utantill och det är inte för att det är tråkigt som jag somnar utan för att Olas röst har en lugnande effekt på mig). Inte igår. Min fina Ark kändes så långt borta och jag blev nästan arg på Ola. Fråga mig inte varför. Någon form av övergivenhet kanske. 

Det är jobbigt, eftersom jag inte riktigt kan kalla den här lägenheten hem, men jobbet funkar bra och jag ska lära mig staden. Imorgon ska jag till fina Göteborg, se min Ark och träffa vänner. Det kommer bli bra. Ett välbehövligt lyckopiller.