När jag var liten var min favoritlek att gå runt med min lilla spegel och låtsas att jag gick på taket. Jag hade alltså spegeln vänd upp mot taket och gick och tittade. Det var fascinerande, se lamporna hänga rakt upp, inte ner, bjälkarna man var tvungen att kliva över, mönstren som aldrig fanns på golvet, väggen ovanför dörrarna som alltid var så mycket högre än trösklarna vid golvet. Jag kunde gå runt så länge, länge. Och ofta. Det var en annan värld. Där man fick ta stora kliv genom dörröppningarna, akta sig för bjälkarna och gå omvägar runt lamporna. Häftig var det.