Något som jag tycker är obehagligt är att hälsa på personer. Jag vet inte riktigt när man ska börja hälsa eller hur man ska hälsa. Om jag har träffat en person en gång, genom en kompis eller vad som, då vet jag inte riktigt om jag borde hälsa, för vi känner ju inte varandra, men jag kanske borde hälsa ändå, för vi har ju trots allt träffats. Istället stirrar jag bara på personen och sen vänder bort blicken. Låtsas som att jag inte känner igen människan. 

Sen om det är någon som jag ska hälsa på så vet jag inte om det bara är hälsa och gå vidare eller om jag måste stanna, kanske kramas också. Att krama okända eller halvokända människor är också läskigt. Eller det där med pussa kinden. Det inkräktar på mitt revir otroligt mycket. 

Det är ett mysterium hur man ska hälsa och hur mycket man ska hälsa. Jag tycker det är obehagligt och uppfattas antagligen som ganska tjurig, men det är bara för att jag inte vet och inte vill inkräkta på någons revir.

Hej rörigt inlägg med mycket tankar.

Idag har jag tränat och imorgon börjar jag sent. Anledningen till att jag sitter här alldeles för sent. Jag har redigerat några bilder. Det var nästan kul igen. Kanske blir så när det inte finns riktigt lika mycket tid till det längre.

Sak samma. 

jag redigerade en bild på mig, fast jag hatar att göra det egentligen. Tycker att det blev ett skapligt resultat iallafall.






Turen kom också till ett träd. Väldigt svårt att göra något. Jag gjorde det iallafall till ett disko träd sen. Sånna kan säkert vara roliga.





Jag sökte ett extra jobb idag. Jag kommer antagligen inte få det, men ändå.

Rubriken är ett citat från en kille som vi träffade på Peace and Love. Längtar <3

Jag fick en kommentar av min äldsta och bästa vän. Vi hörs inte så ofta, men jag älskar fortfarande de gånger vi ses och jag ler åt nästan varenda minne vi har tillsammans. Jag tror att vi båda är dåliga på kontakt, vilket är synd. Men jag glädjer mig åt att vi iallafall har Peace and Love varje sommar. Det är återkommande och vi älskar det, right?

Jag älskar dig och kommer alltid ställa upp för dig, för mig är du inte bara en vän, du är en del av min familj. En syster. Nästa helg ska jag till Stockholm och då ska vi ses igen, så du vet det :)

Stiko Per Larsson är grymt bra. Jag älskar hans röst, hans texter, musiken. Det är jättemysigt. 

Jag har tänkt mycket senaste tiden på att bli irriterad och arg. Man kan alltid välja om man vill bli irriterad eller låta det vara. Ofta väljer jag utan att tänka att bli irriterad. På senare tid har jag upptäckt att jag kan välja att låta bli. Är det verkligen värt att slösa energi på det? Oftast inte. Oftast är det bara skitsaker. Väljer man bort irritationen sparar man energin till något bättre, att glädjas och må bra. För man mår inte bra av att vara arg hela tiden. 

Det är mycket på Internet som jag har stört mig på på sistone, blivit arg och irriterad. Vissa bloggar och så. Därför har jag kommit fram till att jag inte ska läsa de bloggarna och vad de skriver på andra ställen, för att inte lockas att bli arg. Det är inte värt det.

Jag börjar förresten tro att jag kanske börjar bli glutenintollerant. Hjälp, det får inte hända. Jag har redan tillräckligt som talar emot mig för att bli bagare.

Jag gick och funderade på hur jag var för fyra-fem år sedan, och började nästan skratta. 14 år, hel seriös och trodde att jag visste allt. Jag hade världens alla demoner hängandes över mig.

När jag var 14 gick jag i sjuan, börjat i en ny skola, åkte buss varje dag och hade funderingar över vem jag var, var jag hörde hemma, vem jag skulle vara och vilka som var mina vänner. Jag kom från en liten by in till samhället och lärde känna massor med nytt folk, folk jag inte hade en aning om vilka de var fanns i mängder runt mig. Högstadiet var skrämmande. Många nya vänner, jag slets åt många håll, visste inte riktigt vem jag skulle ty mig till. Jag blev kär flera gånger om. Jag försökte anpassa mig, vara alla till lags, samtidigt som jag försökte vara mig själv till lags. Det gick inte riktigt ihop sig. Internet blev en del i mitt liv. Jag blev medlem på många sidor, började prata med okända människor på Internet. Försökte att hitta likasinnade. Jag hittade en kille som jag pratade mycket med. Han var äldre, minns inte hur mycket äldre men han gick nog på gymnasiet iallafall. Han måste ha tyckt att jag var jättetöntig, men han var mysig att prata med. Genom honom hittade jag till Sockerdricka, en sida där man kan lägga upp dikter m.m. som man har skrivit själv. Man var tvungen att vara 15, jag var 14, så jag skrev att jag var född 91. Busigt. Där skrev jag mörka, mörka dikter. Livet var väl inte så mörkt egentligen, men att överdriva det gjorde det lite lättare att stå ut med allt. 

Jag gick på min första konsert, det blev början på ett tungt musik beroende. Jag hittade The Ark, de räckte mig en hand och hjälpte mig upp. Jag började bråka med en som jag för tillfället kallade för "bästis". Det var tungt. The Ark höll mig uppe. När sjuan var slut lugnade jag ner mig och accepterade att ligga lågt. Det passade mig bäst.

När det var dags att söka till gymnasiet sökte jag mig bortåt. För att bli kvitt mitt förflutna. Nu med en knapp termin kvar på gymnasiet, har jag lyckats? Jag vet inte riktigt, kanske. Eller det har jag nog till viss del. Jag lämnade i ilska. Ilskan har svalnat. Nu kan jag titta tillbaka och le åt det. Lite. Fortfarande gör det lite ont, det kommer det nog alltid att göra. Men jag är stolt över var jag har lyckats med hitills. 

En låt med Markus Krunegård passar här. Se på mig nu, vad tycker du?

För tillfället lyssnar jag på Stiko Per Larsson och längtar mig bort till sommaren, till Peace and Love. Jag vill planera, ha något att längta speciellt till, drömma om, börja bygga fina minnen. Idag släpptes Håkan, Säkert och Stiko till P&L, tre artister som det ska bli grymt kul att se. Stiko är en ny upptäckt, väldigt mysig. Hans röst är väldigt lik sångaren i Sunrise Avenue. Det är en bra röst, jag blir lugn av den rösten. Oron försvinner lite.

Jag har varit ganska duktig idag, pluggat lite. Resten av planerna är att städa och fixa iordning mitt rum och kanske cykla lite. Jag förstår inte hur mitt rum kan bli så stökigt, jag är ju aldrig hemma! Eller det kanske är just det, kläder ligger slängda, halvt urpackade, i väntan på att kastas i tvättkorgen, det ligger också kläder halvt ipackat, saker som hamnat på golvet, som slängts där i stress, tar hand om det sen. Sen kommer sällan, det finns alltid något som är viktigare. Vad skönt att åka till P&L.

Jag är prickig. Vita prickar. Bara för att jag är torr. Det torra är borta och kvar är bara vita fläckar. Fint.

Nu tänkte jag skriva om Arkmaniacs, angelheads, sista tiden med Ark. Men det får vänta tills jag har fått sortera i mitt huvud, annars kommer det bli fel och missuppfattas. Jag är less iallafall. And that's how it is

Vid protesfabrikens stängsel - Håkan Hellström

Vid protesfabrikens stängsel
La du din hand på min axel
Och sa att livet var något enkelt
Men jag kunde inte hålla med dig

På en betonglagd äng stod vi
Du bad mig ta kärlek lätt som en vind
Men jag var så ung och dumdristig
Och tårarna rann ner för min kind

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar
Och vem vet hur länge vi har varandra
I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet
Mötte jag min kärlek


En av de absolut vackraste låtarna. För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar?

Något av det töntigaste jag vet är alla som ska vara överseriösa på sina bloggar som säkert bara blir lästa av deras vänner. "Copyright på både bilder och text! Inget får användas utan min tillåtelse!" Herregud, hur höra tankar har vissa om sig själva? Och hur låga tankar har de om sina vänner? Det ser bara töntigt ut. Moderskeppet är en sida om photoshop som jag rekommenderar starkt, i en video där pratar Matthias om hur illa han tycker om folk som skriver copyright stort och tydligt över bilden. "Det är ungefär som i lågstadiet när man hade gjort en fin ljusstake och sen ristar man in sitt namn med brännpenna och så är hela den fina ljusstaken förstörd." Typ. Jag tycker att han har helt rätt. Fast vi skrev våra namn under sakerna vi gjorde för att det inte skulle synas.

Annars har jag en tråkig fredagkväll. Ont i magen och fryser, väntar på att få sova så att det blir imorgon. Ändå gillar jag det här lite. Dessutom måste jag skriva planering till skolan. The Ark har lagt ut en spellista på sin hemsida, den är mysig.

Jennifer - självklart menar jag alla treor på LP, inte bara bageri klassen :)

Nu är jag ensam hemma. Det är tyst, jag har inte ens på musik. Det är så skönt, bara få vara själv ett tag. Jag njuter av min ensamhet. Egentligen finns det massor jag borde göra, men det får vänta. Det är skönt att bara sitta och inte göra någonting speciellt. 

Igår började förresten Bageri C, eller gesällkursen som den kallas ibland. Det kommer bli som ett gesällprov utan gesällbrev typ. Jag tror att det kommer bli bra, mycket jobb, men bra som sagt. Vi hade bara teori och gick igenom massa saker igår, och jag gillar min klass. Verkligen. Det kommer bli tråkigt att sluta. Här hör jag hemma. Skojar, flamsar, skrattar, är seriösa. Jag bara älskar det. Det är nog enda gången jag känt mig riktigt hemma i en klass.

Imorgon börjar vårterminen, den sista terminen i gymnasiet. Efter den här terminen är det dags att klara sig själv. Kan jag det? Vet inte. Imorgon börjar jag kvart över tolv. En ny kurs, bageri c. Man ska jobba självständigt. Hjälp? Hur kommer det gå?

Ikväll ska jag träna boxercise i Åtvid med Anca, lett av Elsa. Jag har fortfarande träningsvärk sen i onsdags. Men det kommer bli kul, jag behöver träna. Och imorgon vill jag ut och springa. Och på fredag vill jag simma. Får se om det blir så. Förhoppningsvis får jag mindre träningsvärk idag.

Nu ska jag baka bröd.

Breaking up with God på repeat. Igen och igen. Det gör så ont, ont, ont att lyssna på den. Allt med The Ark gör ont. Youtube klipp på en minut gör ont. Jag vill inte. Hjälper det om jag blundar tillräckligt hårt, håller för öronen och skriker?

Men det är sån jag är gissar jag. Gör det ont måste jag testa igen och igen för att se om det fortfarande gör ont. Var gör det ondast? Gör det ont på samma sätt?

I hurt myself today,
to see if I still feel
I focuse on the pain,
the only thing that's real

Johnny Cash.

Just nu är tillvaron varken bra eller dålig. Inget är varken kul eller tråkigt. Allting bara är. Inga riktiga glädjetjut, men inte heller några speciella jobbigheter. Gråskala. Jag tror att jag gillar grått. En flashig grå nyans. Ibland är det skönt. Kanske därför jag inte hittar ord för tillfället också.


Det regnade på nyårsafton.

Har tänkt skriva typ tolv gånger idag. Men jag har inga ord. De är slut.

Igår var jag hemma hos en gammal kompis, tillsammans med sex andra. Det var väldigt roligt, roligare än jag trodde. Och då hade jag höga förväntningar på kvällen. 

Det var mycket prat om gamla minnen, många skratt, julklappslek m.m. Vi har inte träffats såhär på ett och ett halvt år tror jag att vi kom fram till. Hemskt. Men kanske att man inte behöver träffas oftare? Någon gång efter tolv åkte första personen hem, efter ett åkte nästa. Sen skulle jag, Elsa och Anca gå hem. Det tog två timmar från att vi sa första gången att vi skulle gå till att vi faktiskt gjorde det. Vi satt och pratade, diskuterade tatueringar, piercingar, framtiden och allt där emellan. 

På vägen hem pratade jag och Elsa om att åka till Norge att jobba. Får hoppas att det blir så.

Imorgon börjar skolan, vill inte, vill inte, vill inte.

Januari

Nyåret firade jag uppe hos Ida. Vi hade det mysigt, gjorde inte så mycket. Såg på film, gick runt, pratade m.m. Jag åkte snöskoter. 
Jag lyckades tappa min mobil i snön. Den återfanns under våren när snön försvann. 
Det var fest tillsammans med hela LP, eller de som ville vara med iallafall. Det var första gången jag och Andreé träffades på riktigt. 
Egentligen inte någon speciell händelserik månad, förutom att jag och Andreé började få allt bättre kontakt.

Februari

Jag och Andreé blev tillsammans. Början på något nytt och underbart. Jag älskar dig, älskar dig, älskar dig.
10 februari tävlade jag i deltävlingen i Mack-SM. Och vann. Mack-SM karusellen började snurra, saker som jag aldrig varit med om hände och jag började utvecklas. Det var början på något som jag aldrig trodde att jag skulle lyckas med.
Alla hjärtans dag, och Andreé var hemma hos mig för första gången. 
Jag hade praktik på ett väldigt mysigt litet bageri. Visserligen missade jag många dagar pga Mack-SM. Tiden färgades av Mack-SM, alltid var det något som behövde fixas eller göras.

Mars

Jag firade fyra år tillsammans med The Ark. Förberedelserna inför Mack-SM upptog stor del av tiden. Jag och min lärare var uppe på möte i Stockholm för att få information och lära oss hantera Media.
jag fick reda på att jag skulle vara funk på P&L
Jag började se förbättringar komma, jag vågade tex ringa utan att bli nervös.

April

Jag fyllde 18, och fick panik över det. 
Ida och Elise var här under påsklovet. Vi hade mys. Saknaden blev stor när de åkte hem igen.
Jag fick någon typ av sammanbrott, allt med Mack-SM blev lite för mycket. Men jag klarade av det. I slutet var det dags att tävla i Stockholm. Jag klarade av det, och kom tvåa. Det var något av det läskigaste men samtidigt det roligaste jag har gjort. 
The Arks sista album släpptes.

Maj

Jag, pappa och farbror åkte till Tyskland och hälsade på släkt. Det var trevligt. jag drack bananjuice. Äckligt.
Det började bli varmt, luktade vår och jag längtade mycket till sommaren.
Jag tog äntligen körkort. Bianca och Jennifer gjorde en tårta till mig och vi skulle fika i trädgårdsföreningen, det regnade men vi hade trevligt ändå.
I övrigt en ganska lugn månad.

Juni

Skolan slutade, Andreé tog studenten. Dagen innan var jag och många andra i trädgårdsföreningen, Kristian Antilla spelade men vi lyckades missa det. Lyckat.
Jag var på krogen för första gången. Inget som jag tyckte var något värt att heja för. 
Midsommarafton, jag var hemma som vanligt på dagen och åkte sen till Andreé. Vi åt pizza, bara för att det var öppet.
Vi åkte iväg till Peace and Love, en av de finaste veckorna under hela året

Juli

Peace and Love var underbart, Hultsfred ställdes in. Ida och Elise var här en vecka. Efter att de hade åkt hem åkte jag till Göteborg för att träffa Andreé. Jag, Jennifer och Bianca cyklade till min farfar. Lite över 10 mil. 
I slutet målade jag och Andreé om mitt rum, det blev lila.
Juli var en jobbig månad, jag hade mycket planerat, hade inte tid att vara för mig själv och vara spontan. Jag saknade Andreé, men hade egentligen inte ork att åka ner till Göteborg. Jag var en väldigt jobbig person under den här månaden gissar jag, grät, var sur och hade inte motivation till att göra något egentligen.

Augusti
Augusti fortsatte att vara jobbigt, men lite lugnare.
Skolan började igen, jag cyklade in till Linköping.
The Ark spelade i Linköping, Elise var här, vi träffade hela bandet och allt var underbart. Många nya människor, fina människor. Arkmaniacs slog upp portarna på nytt.
Förberedelserna inför Skottland började
Jag började läsa tyska

September

Det var val, och jag röstade för första gången.
Jag hade praktik igen. Lite jobbigare än förra gången.
Jag hade mycket att göra och mådde fortsatt inte speciellt bra. Ingenting var speciellt roligt.
Nervositeten inför Skottland började komma

Oktober

jag var i Skottland på praktik. Det var underbart och roligt. Men samtidigt jobbigt. Inte så jobbigt som jag trodde ändå. Jag lärde mig att jag faktiskt kan uttrycka mig på engelska, samlade på mig många nya upplevelser.
Innan vi åkte fick jag ett sammanbrott att jag inte skulle klara det. Jag klarade det. Det är värt att det är lite jobbigt.
jag och Andreé var på skivmässa, jag köpte lite för många skivor.

November

Jag var i Göteborg och såg Håkan Hellström tillsammans med Elise.
Veckan efter såg jag Johnossi i Linköping.
Våran klass sålde korv och saffransbullar på julmarknaden i trädgårdsföreningen.
Jag bakade lussekatter tillsammans med scouterna.
Det var höstlov

Jag kan inte komma på något bra ögonblick att skriva om. Istället får ni se ett klipp från en konsert med Melody Club. Visserligen förstörs det fina av att det var fullt med fjortisar som skrek för full hals. Men tänk bort dem så blir det ett fint ögonblick.




Det var det sista inlägget på den här listan. Har det varit intressant att läsa?

För första gången på ett bra tag nu är jag ensam. Utan några speciella planer för morgondagen. Ganska skönt ändå. Fast det var trevligt med Ida och Elise här, fast jag saknar Andreé, fast jag saknar resten av mina vänner.

Jag tänkte komma med en utvärdering av 2010 lite senare. Ett år som var väldigt händelserikt faktiskt. Många förändringar som varit till det bättre, och självklart vissa till det sämre.

Först vill jag be om ursäkt till alla jag känner. Jag har försummat många av de som första halvan av året stod mig nära. Jag vet inte vad jag ska skylla på, det finns nog mycket. Men jag vill säga förlåt. För jag har varit väldigt självisk och mest bara tänkt på mig. Jag har inte ägnat er den tid ni förtjänar. Senaste tiden har jag känt att jag glidit ifrån många av mina vänner. Det har känts lite som att ingen riktigt bryr sig om mig, men jag förstår det. För jag har dragit mig undan, inte velat vara med. Jag ska försöka komma tillbaka igen. Om ni vill ha mig?

Dag 29 fanns inte. Jag får skriva vad jag vill. Jeej.

Jag skriver om något som jag funderade på ikväll. För ungefär två timmar sedan sa jag och Ida hej då till Elise. Hon åkte hem, och snart ska hon till Barcelona. Nu kommer vi inte ses förrän till P&L, ett halvår. Det är jobbigt. Vi kommer antagligen inte kunna smsa som vanligt heller. 

På onsdag ska jag säga hej då till Ida. Också jobbigt. Visserligen har Ida redan bokat biljetter till nästa gång hon ska komma hit. Men ändå. Det är nästan tre månader tills dess. Och då stannar hon ändå bara en helg. Jag vill inte att Ida åker hem, jag ville inte att Elise skulle åka hem heller.

Ett annat avsked som var jobbigt var när jag skulle säga hej då till Andreé innan jag åkte till Skottland. Då satte jag mig ner och grät och ville inte åka. Jag ville vara med Andreé. Sen så gick det tre veckor och jag var hemma igen. Klart att jag ville åka egentligen, det var det bästa jag har gjort. Men det är fortfarande jobbigt att säga hej då.

Jag saknar peace and love. Det är varmt, trevligt, fint väder, bra musik, intressanta människor. Fullt med kärlek. Mellan personer och mellan personer och artister. Att vara funktionär på P&L är jättekul, dels få ta del av musiken och stämningen, och dessutom får man vara en del av att festivalen fungerar. Ännu fler möten med trevliga människor. 

Bara det här att gå hem till tältet efter sista konserten, sätta sig ner utanför och det droppar in okända människor som man sitter och pratar med tills det är ljust igen. Då går man och lägger sig och sover några timmar. Vaknar, jobbar kanske, och sen till festivalen, njuter av stämningen och går på oförglömliga konserter. Och så om igen. Det är så fint.

Ja, jag borde vara klar för länge sen. Men så blev det jul och så fick jag besök och så hann jag inte. 

Min favoritplats... Jag vet inte riktigt. Jag har nog inte någon speciell favoritplats. Jag har faktiskt gått och funderat ganska mycket på det ett tag. Och jag kan inte säga bara en plats. Ena stunden tänker jag att en Ark konstert är min favoritplats, andra stunden är det hos Andreé. Vissa gånger är min favoritplats ensam hemma i min säng där jag slipper människor. Jag gillar de flesta platser i mitt liv, men inte för länge. Jag har bråttom iväg över allt, kan inte sitta kvar på bara en plats. Det finns så mycket att uppleva, så mycket att göra att jag inte klarar av att bara ha en favoritplats. Möjligtvis om det är ett nattåg som är i tid. Jag får sitta för mig själv, påväg till eller från något roligt. Är det till har jag något att se fram emot, är det från har jag något att tänka tillbaka på och kan njuta av ensamheten. Jag trivs ensam, men klarar mig inte utan människor. 

Kanske flög jag iväg lite. Kanske.