Se på mig nu, vad tycker du?
Jag gick och funderade på hur jag var för fyra-fem år sedan, och började nästan skratta. 14 år, hel seriös och trodde att jag visste allt. Jag hade världens alla demoner hängandes över mig.
När jag var 14 gick jag i sjuan, börjat i en ny skola, åkte buss varje dag och hade funderingar över vem jag var, var jag hörde hemma, vem jag skulle vara och vilka som var mina vänner. Jag kom från en liten by in till samhället och lärde känna massor med nytt folk, folk jag inte hade en aning om vilka de var fanns i mängder runt mig. Högstadiet var skrämmande. Många nya vänner, jag slets åt många håll, visste inte riktigt vem jag skulle ty mig till. Jag blev kär flera gånger om. Jag försökte anpassa mig, vara alla till lags, samtidigt som jag försökte vara mig själv till lags. Det gick inte riktigt ihop sig. Internet blev en del i mitt liv. Jag blev medlem på många sidor, började prata med okända människor på Internet. Försökte att hitta likasinnade. Jag hittade en kille som jag pratade mycket med. Han var äldre, minns inte hur mycket äldre men han gick nog på gymnasiet iallafall. Han måste ha tyckt att jag var jättetöntig, men han var mysig att prata med. Genom honom hittade jag till Sockerdricka, en sida där man kan lägga upp dikter m.m. som man har skrivit själv. Man var tvungen att vara 15, jag var 14, så jag skrev att jag var född 91. Busigt. Där skrev jag mörka, mörka dikter. Livet var väl inte så mörkt egentligen, men att överdriva det gjorde det lite lättare att stå ut med allt.
Jag gick på min första konsert, det blev början på ett tungt musik beroende. Jag hittade The Ark, de räckte mig en hand och hjälpte mig upp. Jag började bråka med en som jag för tillfället kallade för "bästis". Det var tungt. The Ark höll mig uppe. När sjuan var slut lugnade jag ner mig och accepterade att ligga lågt. Det passade mig bäst.
När det var dags att söka till gymnasiet sökte jag mig bortåt. För att bli kvitt mitt förflutna. Nu med en knapp termin kvar på gymnasiet, har jag lyckats? Jag vet inte riktigt, kanske. Eller det har jag nog till viss del. Jag lämnade i ilska. Ilskan har svalnat. Nu kan jag titta tillbaka och le åt det. Lite. Fortfarande gör det lite ont, det kommer det nog alltid att göra. Men jag är stolt över var jag har lyckats med hitills.
En låt med Markus Krunegård passar här. Se på mig nu, vad tycker du?
När jag var 14 gick jag i sjuan, börjat i en ny skola, åkte buss varje dag och hade funderingar över vem jag var, var jag hörde hemma, vem jag skulle vara och vilka som var mina vänner. Jag kom från en liten by in till samhället och lärde känna massor med nytt folk, folk jag inte hade en aning om vilka de var fanns i mängder runt mig. Högstadiet var skrämmande. Många nya vänner, jag slets åt många håll, visste inte riktigt vem jag skulle ty mig till. Jag blev kär flera gånger om. Jag försökte anpassa mig, vara alla till lags, samtidigt som jag försökte vara mig själv till lags. Det gick inte riktigt ihop sig. Internet blev en del i mitt liv. Jag blev medlem på många sidor, började prata med okända människor på Internet. Försökte att hitta likasinnade. Jag hittade en kille som jag pratade mycket med. Han var äldre, minns inte hur mycket äldre men han gick nog på gymnasiet iallafall. Han måste ha tyckt att jag var jättetöntig, men han var mysig att prata med. Genom honom hittade jag till Sockerdricka, en sida där man kan lägga upp dikter m.m. som man har skrivit själv. Man var tvungen att vara 15, jag var 14, så jag skrev att jag var född 91. Busigt. Där skrev jag mörka, mörka dikter. Livet var väl inte så mörkt egentligen, men att överdriva det gjorde det lite lättare att stå ut med allt.
Jag gick på min första konsert, det blev början på ett tungt musik beroende. Jag hittade The Ark, de räckte mig en hand och hjälpte mig upp. Jag började bråka med en som jag för tillfället kallade för "bästis". Det var tungt. The Ark höll mig uppe. När sjuan var slut lugnade jag ner mig och accepterade att ligga lågt. Det passade mig bäst.
När det var dags att söka till gymnasiet sökte jag mig bortåt. För att bli kvitt mitt förflutna. Nu med en knapp termin kvar på gymnasiet, har jag lyckats? Jag vet inte riktigt, kanske. Eller det har jag nog till viss del. Jag lämnade i ilska. Ilskan har svalnat. Nu kan jag titta tillbaka och le åt det. Lite. Fortfarande gör det lite ont, det kommer det nog alltid att göra. Men jag är stolt över var jag har lyckats med hitills.
En låt med Markus Krunegård passar här. Se på mig nu, vad tycker du?
Kommentarer
Trackback
