Idag kom syster hem med det finaste jag har sett, typ. Den sista skivan signerad. Till Grynet hade Jepson skrivit. Och så allas namn. Det var så fint, och jag höll på att börja gråta och hyperventilera. Pappa tröck ner mig på marken igen. Annars hade jag flugit iväg. På det stället jag fick den ska jag vara lycklig/ledsen med massa Änglaskallar om en månad och en dag, efter den spelning som antagligen kommer bli min andra och absolut sista klubbspelning med The Ark.

Det har varit många sura och irriterade ord från Angelheads vad jag förstått. Jag är riktigt ledsen över det. Men jag förstår det lite. För jag känner antagligen lite samma sak, bara att jag inte har haft tid att skriva det på internet. Jag har panik över att det bara är en konsert, jag är avundssjuk på alla som ska åka Sverige runt för att se dem. Det vill jag också göra. Men jag kan fortfarande känna glädje över att några andra har vunnit biljetter till en spelning jag väldigt gärna till. Jag blev glad, för jag visste hur gärna Ni ville ha de biljetterna. 

Jag ska försöka att inte vara präktig. Jag vill bara att vi ska hålla ihop. Som jag skrev i mitt tal. Vi är som en stor härlig familj, och vi tar hand om varandra. Vi är lika, men vi måste lära oss andras olikheter.

Nu har jag varit hos Andreé sen i söndags, förutom ett par timmar i måndags. Och hur trevligt det än är så längtar jag hem. Borta bra men hemma bäst. Jag tror att jag behöver vara ensam ett tag också, jag trivs inte riktigt med att vara nära folk hela tiden och jag hatar att bo i en väska. Det är hemskt.

Syster åkte till Ark's signering och köpte skiva till mig, Elise och Ida. Snälla snälla syster. Jag blev glad av det. Visserligen kunde jag inte vara där och se, men att veta att syster har träffat dem och fixat autograf åt mig där är tillräckligt. Att en av mina Ark skivor är köpt på en signering. Det har aldrig hänt förut.

Jag har inte kunnat lyssna på låtarna än. Eller breaking up with god har jag lyssnat på mycket, men inte resten. Det ska bli intressant. Höra andra verisioner. Förresten har jag inte lyssnat på Calleth singeln som jag köpte på tradera. Det borde jag göra.

Det har gått bra att jobba också. Jag ska jobba lite nästa vecka med. Det är bra, jag behöver pengar. Och det är trevligt, inte ett dugg farligt.

Om tio minuter ska jag iväg till mitt första jobb. Jag ska hjälpa till i ett bageri, för han som jobbar där har brutit foten. Det är läskigt, för idag ska han visa lite, och från och med imorgon ska jag jobba nästan själv. Jag har ont i magen. Men det kommer gå bra, det vet jag ju.

Nu är talet färdigskrivet, det är bara att lära sig kvar. Jag vet att färgen på länkarna är samma som bakgrunden, men så blir det ibland. Jag ändrade iallafall lite i talet och nu känns det som något som jag vågar ha inför människor. Jag läger ut det på andra bloggen. Den kan ni hitta här.hääär.

Den här veckan har jag sovit hos Andreé och tränat. Därför har bloggen varit lite död. Jennifer frågade om den var död. Det är den inte, den har bara lite vintervila. Eller så är det så att mitt liv inte är lika intressant längre. 

Efter den meningen tog det lite stopp i skrivandet. Jag kom inte på något mer intressant. Eller så var det för att jag hittade en mysig låt som jag har lyssnat på tio gånger i sträck nu. Och bara för det så vill inte datorn samarbeta med att lägga in klippet här. Ni får söka på youtube själva. I am a volcano med Armand Mirpour. Mysig.

På engelskan ska jag hålla ett tal, jag tänker hålla ett tal om fans, och varför musik är så viktigt för vissa. Så här kommer ett av många utkast. Och när jag försökte hitta passande bilder hittade jag två av Rosas bilder. Jag tänkte att jag är fräck och lånar en av dom. Tack Rosa. Den första bilden har dock jag tagit. Tack till alla "statister". Höhö.

To be a fan

Next week my favourite band will release their greatest hits album, witch will be the last thing they do. I am a big fan to them; to The Ark. 8 of December last year announce that they are going to break up. This year they will do their last tour.
Today I am going to tell you about what it’s like to be a fan and why music is so important to some people.

All of you know about The Beatles. During the sixties they were what everyone talked about, and they had obsessed fans all over the world. They couldn’t even go out of a car without a lot of screaming fans were around. Still some bands have fans that follow them all around the world. And we can ask us why, why do so many people get that interested in music? I think that we will find many answers to this question. The first is that they like the music, of course, but that’s not just it. They feel an affinity that they are a part of something, and it can be like a world that they can run away to, where no one can reach you.

As I said before I am a big fan to The Ark, and have been so for five years. Except that I as many others love their music, it’s like a big great family. We call our selves Angelheads and we got it from one of the songs on the first CD with the name Angelheads. It’s hard to explain what makes The Ark so special for me. It’s just music, there are a lot of music in the world, why just this band? Because that they can put words in what I feel and think, and because that their fans are just like me. The Ark and their Angelheads fight for the right to be you. Their music have given me so much, happiness, courage, friends and so many memories that I can’t even count.
When The Ark announced that they were going to break up I didn’t know what to do. I couldn’t believe it. It was like a nightmare. But I and other Angelheads came through it, and now we are trying to find something good in it. We have one last year together, and the cohesion was better. Everyone was sad about it, and we tried to comfort each other.

If you are a fan to a band you have to deal with the haters. Haters are those who really hate the music and want to tell you that the whole time. And to this I really can’t find an answer to, why it is so important to tell why you don’t like it. It just hurts people. Music affects everyone. Some people are affected in a way that they can travel around the world just to see their band live in their hometown, while others are affected in a way that they must tell you that the music are crap.

Såå.. Vad tycker ni? Jag är inte direkt nöjd med det.. Lite ändringar kvar gissar jag

Hela förmiddagen har jag pluggat. Eller det beror på hur man ser det. Jag har gjort moussetårta, maränger och håller på att göra vaniljhjärtan. Kul att jag går en sådan utbildning att jag kan säga att det är plugg. Funderar på att baka bröd också. 

Efter maten ska jag nog plugga lite teori också. Skriva engelska tal kanske.

Och ikväll kommer Lina och Emelie hit, gamla kompisar som vi inte träffar så ofta längre tyvärr. Men det kommer nog bli riktigt trevligt hoppas jag. Det brukar bli det.

Meningslöst blaj. Ouwi.

Den här veckan har varit väldigt lugn, jag har varit hemma mycket och Andreé har varit här istället för att jag har varit där. Och det har varit bra, jag har varit så mycket uppe i varv längre och mer än vad jag har märkt. Idag har jag varit väldigt trött, oftast märks det på det sättet att jag blir sur och irriterad och hatar världen. Istället har jag varit glad och tyckt att dagen har varit ganska bra. Jag behövde väl ta det lugnt. För i måndags var det hemskt, idag är det bra, eller bättre.

Självkänslan har kommit tillbaka och idag har jag varit lycklig och upprymd. Jag har märkt att jag faktiskt är bra på det jag gör och faktiskt kan någonting. Det tar ett tag att upptäcka ibland. Fast det är jobbigt så gläds jag åt dalarna, för skulle jag inte haft den där dalen tidigare i veckan skulle jag inte heller ha kunnat ha en sådan här topp idag.

Imorgon ska vi ha gäster, jag ska göra moussetårta. Synd bara att jag glömde receptet i skolan. Men det är en värdslig sak.

Lyssnar fortfarande på Stiko, han är fortfarande bra.

En dag ska jag har vunnit över mina spöken. En dag ska jag komma överrens med mina spöken. Jag kommer aldrig bli av med dem, men de ska inte vara lika närvarande hela tiden. Idag är min självkänsla låg och jag ser allt som motgångar. Det är ofta så, det är en spiral, oftast snurrar det inte så här fort. Oftast går det långsamt, som tur är.

Idag var det tänkt att Andreé skulle komma hit, men han halkade och har ont och kan inte komma hit. När han sa det rasade allt. Jag grät och skrek. När jag hade lagt på såklart. Aldrig visa utåt hur sårad man är. Jag hade ju planerat, jag hade längtat. Och jag vill inte sova ensam, VILL INTE. Jag klarar inte det längre. Jag behöver dig ju här...


Klarar inte, orkar inte, vill inte, kan inte. Det går inte.

Idag tog jag pendeln in till Stockholm för att köpa Irn Bru och leta efter nya jeans. Först hittade jag inte English Shop, men hade trevligt ändå, sen hade de bara burkar och inga flaskor. Efter det skulle jag hitta jeans, först var allt trevligt, gå runt för mig själv, titta på fina kläder. Sen hittade jag jeans för 60 kronor. Allt var för litet. Och för varje par jag provade sjönk min självkänsla mer och mer. Mamma ringde när jag fortfarande gick runt och var glad över billiga byxor. Pappa ringde när jag stod och provade och inte kom i några byxor alls. Så mamma fick ett trevligt samtal. Pappa var jag bara arg på. Och den irritationen sitter fortfarande i. Allt känns bara blä. Och nu tänker jag ta tag i mitt liv på riktigt, sluta äta onyttigt och börja träna ordentligt. För sen jag slutade med fotbollen har jag bara blivit större och större. Det är pinsamt. Och jag hatar det, jag hatar det så in i helvete mycket. Jag är livrädd för att bli extrem fet, det är min värsta mardröm. Alltså måste jag göra något nu.

Jag kan inte äta godis eller något sånt utan att må dåligt över det längre heller. Jag känner mig skyldig hela tiden.

På vägen hem lyssnade vi på en dokumentär om ett fartyg som började brinna. Jag kommer inte kunna sova inatt.

För ett år sedan satt jag hos Elise i Göteborg. Sist jag var hos Elise och skulle åka hem sa hennes mamma något om att det är nog sista gången du hälsar på oss här, nästa gång får du hälsa på oss i Östersund! Då ville jag nästan åka tillbaka till deras radhus och gå omkring så jag verkligen skulle minnas allt. Det gjorde jag inte, men det kändes fortfarande sorgligt. 

Nu sitter jag i systers nya lägenhet. Den är mysig. Jag gillar den. Och det är nära till English Shop och Irn Bru. 

Igår var det ett år sedan jag och Andreé blev tillsammans, det har gått fort. Det är lustigt. Men på ett positivt sätt. Jag tänkte skriva något långt, vackert och romantiskt. Men jag tror att jag låter bli det. Det är fint iallafall, Andreé är fin. 

Måndag och tisdag är jag ledig, det är skönt.

Nu har tårarna precis torkat. Jag har sagt god natt till Elise och Andreé. Kroppen har slutat skaka av all gråt som ville ut. Det var länge sen nu, egentligen var tårarna ganska väntade. Jag grät för att jag vill räcka till åt alla, jag vill hjälpa alla men jag kan inte. Jag vill att alla ska må bra men jag lyckas inte hjälpa alla. Jag grät över alla som jag har förlorat och håller på att förlora. Just nu vill jag inte mer, nu är det för mycket. 

Jag har ingen aning om vart jag vill komma. Bäst att jag slutar. Ha tålamod med mig, snälla.