Nu har tårarna precis torkat. Jag har sagt god natt till Elise och Andreé. Kroppen har slutat skaka av all gråt som ville ut. Det var länge sen nu, egentligen var tårarna ganska väntade. Jag grät för att jag vill räcka till åt alla, jag vill hjälpa alla men jag kan inte. Jag vill att alla ska må bra men jag lyckas inte hjälpa alla. Jag grät över alla som jag har förlorat och håller på att förlora. Just nu vill jag inte mer, nu är det för mycket. 

Jag har ingen aning om vart jag vill komma. Bäst att jag slutar. Ha tålamod med mig, snälla.