Egentligen finns det nog mycket som folk inte vet om mig. Men jag har svårt att komma på något konkret. Och det som få vet, det vet jag inte om det är något som jag vill berätta.

Men jag kan ta en sak. På vägen till skolan är det ett stycke med stenplattor. När jag var liten brukade jag som en lek försöka att inte gå på strecken mellan plattorna. Och det sitter fortfarande i. Men inte som en lek. Utan som ett tvång, att jag Får inte gå på strecken. Det är inte för att jag tror att något hemskt kommer att hända, och ibland går det bra att gå på strecken för att jag har annat att tänka på. Men har jag inte tankarna upptagna så kommer tvånget. Även om avstånden mellan plattorna är helt fel så måste jag gå så, anpassa stegen för att komma rätt. Ibland kan det nog se ganska lustigt ut.

Och jag hatar lax.

Jag heter Linnéa, är 18 år, försöker bli bagare, bor på landet och har världens finaste pojkvän. När jag blir stor vill jag flytta till Göteborg, men först ska jag plugga i Kristianstad. Efter det är jag stor.

I mitt liv har jag några förebilder, människor som inspirerar mig. En av dem är Grynet, en tv profil från SVT. Hon älskar rosa, är galen, blir imponerad av små saker och kämpar för homosexuellas rättigheter. Visserligen är hon en karaktär, spelad utav Elin Ek, men Grynet är en bild av hur jag skulle vilja vara. Fast inte lika mycket rosa.

Några andra är självklart The Ark. De har fått mig upp på fötter. Deras musik, och alla intervjuer inspirerar mig till att våga tro på mig själv och våga lita på andra människor. Det finns hemskheter överallt, men det finns något gott hos alla. De motiverar mig till att gå min egen väg, och hade jag inte lyssnat så mycket på The Ark hade jag nog inte valt utbildningen jag går nu.




Det där kanske inte handlade om mig riktigt, men det är något man måste veta om mig. Jag har två vänner, som bor alldeles för långt ifrån mig. Vi tre är utspridda över hela landet. Och jag tycker att det är förvånande, jag är väldigt asocial och har väldigt svårt att prata med folk, särskilt när det är över Internet eller telefon. Men det är de två personer som jag pratar mest med. Nästan.

Egentligen är jag väldigt blyg, jag tycker att det är jobbigt att ta kontakt. Och jag har väldigt dåligt självförtroende. Jag har svårt för att göra saker halvfärdiga. Ska jag göra något så ska jag göra det ordentligt. Jag kan inte bara skita i saker och jag måste planera. Planering är viktigt för mig. Jag har länge drömt om att bli mer spontan, men jag kan inte det. Då stöter jag bara på problem. Spontanitet för mig innebär bara en väldigt stor och tung väska som jag släpar runt på.

"Tänk på vad du skriver, någon kan bli sårad!" Skiter väl jag i.. Eller?

Egentligen borde jag gå ut, för jag tycker att det är fint ute. Och jag gillar snön, än så länge. Det är så tyst. De gånger jag har sovit hos Andreé och det är snö ute, hela staden är så tyst, när den i vanliga fall är full av liv och ljud från bilar, cyklar och människor. Det känns lite som att jag har vaknat för tidigt och att staden inte har kommit igång än. Men så är det inte. 

Och varför cyklar man nu för? Idioter.

Igår var jag med på Scouternas bakhajk. Det var tio års jubileum kom jag och far fram till. Det var jag och pappa som skötte bakandet, med hjälp av mest de små, men också de stora kom och hjälpte till. Jag tror att det är ett eller två år som jag inte har varit med, men då har jag gått upp och kikat, bara lite. För det är så mysigt. Vi bakade cirka 1000 lussekatter. Som vanligt. Sen är det massa annat pyssel också, som makaronänglar, tvålar m.m. Ibland har det varit knäck och kola och annat julgodis, men barnen bara bränner sig. Därför har pysslandet sjunkit lite. Det är tradition att det blir minst en brännskada. I år var det bara en liten, på ett finger. Jag brände mig inte. Wow. 



Hittade en bild på Scoutkårens hemsida. På mig. Wow.

Jag borde nog skriva något längre egentligen. Men jag har inte orken till det. Det skulle bara bli töntigt.

Jag vill ha sommar, sitta ute i gräset i tunna kläder, prata, flamsa och svettas. Ligga i gräset och svettas. Mmmmm. Mysigt. Nä, men bättre än att frysa iallafall

Klockan är halv tolv, och jag borde sova. Men jag ska inte gå upp förrän sju imorgon så än är det några timmar. Egentligen har jag inget att skriva, men min blogg är fin nu, och det är därför jag skriver.

Idag har jag haft prov om islam, jag skrev en roman ungefär. Sen gick jag runt på stan och visade upp den för folk som inte är beredda. Eller, det där var nog inte mina ord. Henrik Elmér har nog förhäxat mig.

Jag är bara irriterad på allt och jag har väldigt kort stubin när det gäller allt. Men om tre veckor ska jag till Stockholm och titta på jästfabrik. Spännande.

Ja, jag vet att ni är förvånade! Jag är det också. Men nu är den uppe. Riktigt mycket tid nedlagt på den. Host host. Lite småfix kvar, men det finns alltid massa småfix. Upptäckte nyss att färgen på texten på kommentarerna är fel. Och färgen när man skriver kommentar är visst vit mot bakgrund. Får fixa det.

Till något helt annat. Igår tittade jag och Andreé på The Last Kiss, det var mitt förslag, inte hans. Jag tyckte den var sorglig, kanske mycket på grund av att jag var ledsen hela dagen igår. Den handlade om misslyckade par, ett par som precis fått barn och killen orkade inte mer och lämnade, ett par som var "det perfekta paret", killen kände att det började bli lite väl tråkigt och planerat och var otrogen men kom fram till att han inte ville ha någon annan än sin flickvän. Flickvännens mamma hade varit otrogen, och hon såg sina föräldrar som det perfekta paret. 

Filmen slutade med att mamman och pappan kom fram till att de behövde varandra, "det perfekta paret" blev sams men paret med barnet separerade. Den var så deprimerande, och jag blev rädd. Är det sådär jag och Andreé kommer bli om några år? Uttråkade av varandra och glida isär. Jag vill inte det. Jag är rädd för att vi någon gång kanske kommer tröttna på varandra. Att han kommer tröttna. Rädd för att han kommer hitta någon annan att kalla för bejbis. Rädd för att han kommer älska någon annan. Det värsta med att älska någon är rädslan.

Den här veckan skulle bli så bra. Hela slutet har jag bara varit deppig. Jag gillar inte den biten av hösten, att alltid vara lite deppig och ha svårt att se det fina med livet.

Jag hatar hösten och vinterns mörker. Nu har jag för jävla tråkigt och tycker synd om mig själv. Men livet är som det är, jag hade inte tid för vissa och vissa hade inte tid för mig. Så nu sitter jag här själv. Jag hatar när allt inte passar. 

Imorse måste jag ha vaknat på fel sida. Eller i början var det bra, jag sov hos Becka, men när vi satte oss på bussen blev allt bara bajs, och det har fortsatt resten av dagen. Jag blir bitter och elak när jag vaknar på fel sida. Jag har blivit väldigt bra på att vara bitter. Hela världen suger. Just nu. Och snön är inte heller rolig, för jag måste nästan köra bil in till staden imorgon och det vågar jag inte nu när det är snö.

Bitter. Nu ska jag testa Ugglas bitterhets test på sr:s hemsida.

Nu har foldern skickats till tryck, och vi har börjat få ordning på vårat UF- företag och skickade in affärsplanen idag. Jag känner att en sten har släppt och det är väldigt skönt. Speciellt med tanke på hur mycket jobb som jag har lagt ner på foldern. Men jag har faktiskt fått rätt mycket beröm för den, och det känns bra. Det gör det värt de timmar som jag lade ner på den. 
Vi har fått undan det jobbiga kalkylräknandet (kalkylräknandet felmärks och förslaget abortframkallande kommer upp?), vi måste bara renskriva dem. Hela fredagseftermiddagen satt vi och försökte få ihop dem, slet hår, skrek och ville dö. Eller jag gjorde iallafall. Det var inte kul. Då ville jag inte mer, idag när det är över är det kul igen.

Den här veckan verkar bli bra, lite lugnare än förra. Jag är väldigt långt borta från "bita ihop känslan" som har varit väldigt närvarande senaste tiden. Nu ska jag skriva rent en sak till engelskan, sen ska jag sitta i tv-soffan och dricka te med mammi hela kvällen. 


Mina "kompanjoner" och jag i Tårtlyckan UF

Idag var vi äntligen tillbaka i bageriet i skolan. Det var riktigt roligt. Så skönt att vara i skolan och få göra något roligt i skolan utan en massa måsten. Ganska flamsigt var det egentligen och jag kände mig rätt borta. 

Bitterheten från igår har försvunnit lite, det var bättre idag men det sitter fortfarande i. Just nu är jag inne i en sån tid då allt bara känns jobbigt och jag biter bara ihop och hoppas på att tiden går lite fortare.

Det som gjorde dagen var att träffa Andreé. Det var jättemysigt. Och jag lyckades skjuta bort tankarna på allt jag måste göra ett tag.

Och rubriken, det är namnet på en typ bulle som vi gjorde av smördeg idag.

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök

(Du är snart där - Håkan Hellström)

Det är höst, och orden börjar komma till mig igen. Många höstar har orden dragit ner mig totalt i mörkret, lagt
locket på och vägrat öppna innan det börjat ljusna igen. Jag har varit där nere och vänt ett par gånger. 
Nuförtiden inte lika långt ner som det har varit. Men jag ska ändå ner så att locket kan stängas. 

Den här hösten tror jag inte blir lika farlig. Än så länge ser jag fortfarande ljuset, och jag känner att jag är
tillräckligt stark för att orka klamra mig fast vid den lilla springan med ljus. Jag är starkare nu, jag orkar nu.
För det är jag verkligen. Nu känns det fint att va' vid liv, en dag till, för att citera Håkan Hellström. Den här 
hösten kommer orden blänka av gult och rött, de kommer inte bara ha den tråkiga svarta färgen.
Den här hösten har jag Andreé också. Han är mitt ljus den här hösten.

Snart är det här lovet över. Eller halva har nog gått. Det har varit ungefär som alla andra veckolov. Jag planerar in varenda liten dag. Jag tänker alltid att jag kommer hinna så mycket, men jag glömmer alltid bort vad loven är till för, vila. Särskilt nu borde jag vila. Jag har fortfarande inte fått tillbaka energin från Skottland. Istället för att vara hemma och vila upp mig någon dag och bara vara ensam förlitar jag mig på de sju timmarna jag ska sitta på buss i helgen. Eller nästan åtta. Och då ska jag plugga. Jag vill ha vardag, tråkig grå vardag! I vardagen kan jag överblicka och se vad jag behöver göra för att hinna.

Jag har förresten bestämt mig för att sluta med tyskan. För jag är sur på min lärare. Och jag hinner inte. Eller det gör jag, men jag tror att jag behöver tiden som tyskan tar till annat. Till exempel träna. Som jag inte känner att jag har tid för nu. Men när det blir vardag igen kommer jag kunna planera in det. Jag måste bli bättre på att planera utanför vardagen. Planering är min säkerhet



En bild på min pojke, bara för att han är så söt. Han försöker se farlig ut.