Imorgon åker vi till Peace and Love. Allt är packat. Kommer nog vara ungefär lika aktiv som vanligt här. Alltså typ inte skriva på ungefär två veckor. Men nu börjar jag tycka att livet är kul igen!

Jag vet inte vad som har hänt. Men jag mår inte bra. Jag är bara bitter och vill gå och gömma mig. Idag, midsommar, vill jag gå och gömma mig, ligga och titta på film hela dagen och kvällen. Inte umgås med folk, dansa runt en töntig midsommarstång m.m.

Bitter och sur. Vill knappt ens till Borlänge nu. Och dit har jag längtat i ett år. Idag är det förresten ett år sedan Michael Jackson dog. Jag minns den morgonen. Mikaela hade vaknat och lagt sig utanför tältet, jag vaknade av hennes mobil. Det var hennes pappa som ringde, pratade lite allmänt och berättade att han var död. En artist som jag aldrig brytt mig speciellt mycket om, men det lät konstigt att han skulle vara död. Han är ju som Gud, Madonna och Foppa, de har alltid funnits och kommer alltid göra. Tydligen inte. Men jag tror inte att Madonna någonsin kommer dö, eller fundera på att lägga ner sin karriär.

Nu ska jag gå och hjälpa till med förberedelserna till idag. Inte för att jag vill men för att jag är vaken och det är dumt att sitta vid datorn när andra sliter.

Ibland tar livet de mest hänsynslösa vändningarna, river sönder människors liv som är värda så mycket mer. Livet är orättvist, belönar fel människor. Kanske är det också så att livet prövar vissa människor för att det vet att jobbiga motgångar gör en starkare. Men det är alltid lika jobbigt att se på från sidan när någon som står en nära drabbas av hemskheter. Utan att känna att man kan göra något. Det gör ont, men långt ifrån hur ont det gör för den som drabbas.

När livet är som värst får man försöka leta efter ljuset. För ljuset finns där, ibland långt borta, ibland svagt. Men det finns alltid ett ljus, hos alla människor. Det är bara svårt att hitta ibland. 

Livet vänds upp och ner, ändras för att aldrig bli detsamma igen. Även om det för tillfället är hemskt kan det ändå komma något positivt ur det. Jag tror att det är bra att vända upp och ner på livet ibland, för att hitta nya sidor, nya vinklar och gammalt bortglömt. 

Anledningen till det här inlägget är att min sötnos Ida ringde och berättade inte så roliga nyheter. Som tur var gick det bra den här gången. Det känns så långt borta, hemskheter händer inte dem man känner. Och jag blev så ledsen, för jag hörde på min fina pingvin att hon grät. Det var jobbigt och jag ville bara krama henne. Men om några dagar träffas vi igen. Då kommer det bli kramkalas! Jag hoppas att vi kommer kunna njuta av tiden tillsammans och att allt går bra!

Nu, ikväll har jag börjat planeringen inför Peace and Love. Och fyllt resten av sommaren med planer också. Förutom de två sista veckorna. Egentligen är jag jättestressad över sommaren. Dels för att jag inte hunnit sätta mig ner och tänka igenom och planera, allt har bara varit tankar och prat, jag har inte hunnit skriva ner något. Men nu börjar det ordna upp sig i skallen. Och imorgon ska jag skriva packlista och annat som ska fixas. Känns skönt att ha planerat in en planeringsdag. Och att jag inte ska träffa någon. Första dagen på de två veckorna som gått av lovet som jag inte träffar någon. Undrar hur jag, som är så folkskygg har klarat av det. Men så är jag i upplösningstillstånd också. Paniken sitter i halsen, jag har hickat hela kvällen, tror att det är på väg upp.

Och hela den här veckan har jag varit jätte sur, tänder till direkt på småsaker. Stackars Andreé som fått stå ut med mig. På något konstigt sätt tror jag att det har varit en försvarsmekanism, vi kommer inte kunna träffas alls på tre veckor, och för att inte sakna honom så extremt som jag vet att jag kommer göra så börjar jag stöta bort honom redan nu. Det låter sjukt, men det är inget jag styr över. Jag vet bara att det kommer bli förjävligt.

En rad från Säkert!'s låt det kommer bara leda till något ont, snurrar i min hjärna. "jag är inte värd det här

Om man tappar i mobilen i sjön en gång så är det en sak. Det kan hända vem som helst. Men när man lyckas göra det på samma ställe ett år senare då är man äckligt klantig. Suck. Jag bara hoppas på att Pinky vill torka och funka igen sen. Men det är tveksamt. Kul när jag haft honom i snart fem månader och långt ifrån avbetald. Jag har suttit och torkat honom med hårtork.

Och ja, min mobil har ett namn och är en han. 

Annars har det varit förjävligt varmt idag. Som sagt så har jag badat, det var faktiskt skönt idag! Så har jag ätit majskolv. Ja, det är värt att nämna för det är himelskt gott. Och finally så har mitt rum blivit städat, ny påse i papperskorgen, nya lakan och flyttat sängen så jag kan använda sänghimlen. Jej, applåder till mig! Nu kanske jag borde vara lite duktig och börja läsa engelska boken som jag skulle läst klart innan sommarlovet... Höhö.

Nu är jag ensam. Eller mamma, pappa och min ena lillebror är hemma. Men Andreé är inte här längre. Ikväll åkte han hem. Efter att ha varit här sen i lördags. Och jag var hos honom torsdag-lördag. Så det är väldigt tomt. När jag umgås sådär med någon, flera dagar i sträck väldigt intensivt, längtar jag efter att få lite tid för mig själv. Men när jag väl är själv då är det bara tomt och träligt. Och ja, träligt är ett ord. Det betyder typ tråkigt om det är någon som inte förstår det riktigt.

Och förut såg jag på Grey's Anatomy, första avsnittet på länge som jag såg hela av. Och det var säsongsavslutningen. Massa folk blev skjutna, dog eller höll på att dö. Folk grät och det var massa kärleksförklaringar. Jag började inte gråta, jag höll det inne. Annars hade jag fått den där panikgråten. Då jag hulkar och skakar och tårarna sprutar nästan rakt ut.

Ikväll ska jag sitta uppe hela natten och göra ingenting bara för att jag kan.

Det absolut bästa som finns är nog när man kan göra en person lycklig. Det finaste man kan få höra är att man gör någon lycklig. När man ser ögonen glittra på den person man älskar. Det är iallafall något av det som gör mig lyckligast, när jag ser att jag gör någon skillnad, att jag kan göra någon lycklig.

Jag tror att det är lite därför som The Ark har fängslat mig så hårt. De pratar mycket om lycka och det är vad de förmedlar. En känsla av lycka, sprider lycka omkring sig och tittar man noga kan man nästan se den komma tillbaka till dem när de spelar. 

Det vackraste som finns är ett par ögon glittrandes av lycka.

Den här helgen har gått sjukt fort. Kan vara för att jag nästan har sovit bort hela helgen. Trevlig har den varit iallafall. I fredags sov jag hos Andreé och var där typ hela lördagen. På kvällen gick jag och Becka ut på krogen i Norrköping. Otten. Egentligen skulle vi till ett annat ställe där Martin och Sylle skulle vara dj's. Men det var så långt bort från stationen, särskilt när sista tåget går klockan ett... Och hade nog inte varit så kul för Becka, men hade varit kul om jag kunnat gå dit med Ida och Elise typ. Något som är positivt är att vi ska se The Ark tillsammans om mindre än en månad. När jag tänker på det får jag ett sug i magen, jag längtar verkligen dit. Det är så himla himla härligt att se dem live. Tror knappt att det finns något bättre. Särskilt inte när jag ska se dem tillsammans med Ida och Elise och kanske Rosa :) 

Nu ska jag packa upp från helgen och packa inför imorgon. Det ska visst bli regn så jag kan inte ha kjol. Fan också.