Nu, ikväll har jag börjat planeringen inför Peace and Love. Och fyllt resten av sommaren med planer också. Förutom de två sista veckorna. Egentligen är jag jättestressad över sommaren. Dels för att jag inte hunnit sätta mig ner och tänka igenom och planera, allt har bara varit tankar och prat, jag har inte hunnit skriva ner något. Men nu börjar det ordna upp sig i skallen. Och imorgon ska jag skriva packlista och annat som ska fixas. Känns skönt att ha planerat in en planeringsdag. Och att jag inte ska träffa någon. Första dagen på de två veckorna som gått av lovet som jag inte träffar någon. Undrar hur jag, som är så folkskygg har klarat av det. Men så är jag i upplösningstillstånd också. Paniken sitter i halsen, jag har hickat hela kvällen, tror att det är på väg upp.

Och hela den här veckan har jag varit jätte sur, tänder till direkt på småsaker. Stackars Andreé som fått stå ut med mig. På något konstigt sätt tror jag att det har varit en försvarsmekanism, vi kommer inte kunna träffas alls på tre veckor, och för att inte sakna honom så extremt som jag vet att jag kommer göra så börjar jag stöta bort honom redan nu. Det låter sjukt, men det är inget jag styr över. Jag vet bara att det kommer bli förjävligt.

En rad från Säkert!'s låt det kommer bara leda till något ont, snurrar i min hjärna. "jag är inte värd det här