Västervik var.. annorlunda. Men så himla bra! För en gångs skull grät jag inte, jag var bara lycklig hela konserten igenom. Lite vått i ögonen under vissa delar, men aldrig några riktiga tårar. Det var ganska skönt. Särskilt eftersom jag grät på riktigt på Peace and Love.



Jag är så glad att jag fick se konserten med både Ida och Elise, det har jag saknat. Det blir så mycket bättre. 



Hela dagen med köande var jätterolig, en orm kom och ville köa, men vi råkade skrämma iväg den. Prata med människor som man egentligen bara läst om på facebook, läsa, knapra på gurka, möta Elise, halvsova i gräset, upptäcka att det är svårt att kissa på en för hög toalett och mycket annat. 
Konserten var olik mot vad jag är van vid när det gäller The Ark konsert. Det började med att ljudet strulade, det var väl bara vi på första raden som faktiskt hörde att Ola inte bara mimade. Jag blev förvånad när de kom upp på scenen när introt strulade så mycket, åtminstone Martin såg också väldigt förvånad ut. Efter första låten gick de av och allt fixades. Ola verkade på bus humör och det tog ett tag innan han släppte de mikrofoner som ingen hörde något från och gick av han med. När de kom tillbaka funkade allt och vi började om från början. Allt var bara lycka, de spelade Tell me, Disease, Deliver och en liten bit på Trust Is Shareware och jag var bara glad. Jag var så glad att tårarna inte ens kom ordentligt när jag hörde raden "we went from town to town" som annars brukar vara väldigt tårframkallande. Alla verkade vara på väldigt bra humör och höll på med konstiga saker på scenen, mycket skratt och fånerier som gör allt så mycket bättre. Det verkade vara väldigt många interna skratt mellan dem.



Efter konserten var det väldigt blandade känslor. Det började bra med ett möte med Jepson, Linn lämnade över en docka i present och Elise ett kort. Jepson gillade dockan väldigt mycket och lekte med den, sen blev Jepson dockan trött och han lade den i "kängurupungen". Så nu är alltså känguru historien sann, om ni har funderat på det. Att träffa de andra var bara panik. Det var så mycket människor, Ola satt redan i en bil och ville nog egentligen åka direkt. Jag gick inte fram. Martin var också väldigt omringad, jag gick inte dit heller. Sylle och Lasse var det mer tomt hos, jag och Elise drog fram Ida så vi fick våra tröjor signerade av de två iallafall. (var tvungen att fråga pappa om det skulle vara de eller dem, inte ofta det händer att jag tvekar, det låter bra när jag säger det nu men jag vill ändå lite sätta dit ett m. Baah.)





Förresten fyllde Jepson 37 år den här dagen också. Vi hurrade för honom och han fick blommor också.



Nästa konsert bir på Arken i Parken, det blir nog bra det också.

För stunden är jag i lyckorus och jag tänker ta tillvara på det och skriva ett positivt inlägg här. 

Idag har jag varit hos Hanna i Fetås, vi har plockat svamp och hallon, lagat tre rätters och badat. Bada var kallt. Men laga mat och plocka svamp och hallon var kul. Det var visserligen bada med. Trodde aldrig att jag skulle gå ut och plocka svamp, förr avskydde jag svamp, men jag hittade riktigt mycket.

Imorgon ska jag åka på snabbvisit till Riga. Kryssning med heldag i Riga. Underkläder var billigt där, det ska jag köpa. Familjen minus syster plus farmor. Jag tror att det kommer bli kul. 

På torsdag spelar Billie The Vision And The Dancers OCH Armand Mirpour i Norrköping. Dit ska jag gå med Andreé. Han kommer inte tycka om musiken jättemycket men det kommer jag. Min prins. 

På fredag kommer Ida hit. Min fina vän från Boden. Jag längtar så att jag nästan spricker. Min bästis (du med Elise, men fortsätt läs så skriver jag om dig snart), det kommer bli så bra! Och vi ska se Ark tillsammans, och jag ska försöka att inte gråta. Och vi ska tälta, det kommer bli lite festival stämning, right?

På söndagen är det dags för konsert tillsammans med Elise. Min andra fina bästis (du ser, aah?). The Ark konsert med två av de finaste människorna jag vet. Det kommer bli underbart och sorgligt. Jag vet att jag kommer gråta.

Inget stort intresse för min utläggning om Ark. Vi skippar den.

Bara för att jag ska se Billie The Vision And The Dancers och för att den här låten är bra får ni höra den.

Om ni vill.




Tack.

Jag har skrivit ännu en text om hur mycket The Ark betyder. Borde jag lägga upp den? Räcker det inte snart?

Ida sa att hon ville läsa, en ganska snurrig text om, ja, vad är den om?

"Har du hört The Ark? De är lite bra tycker jag. Vi har fyra låtar här". 
"Nej, det tror jag inte att jag har"

Sen började det. Med tre av fyra låtar. One of us blev soundtracket, tillsammans med American Idiot, till Lübeck resan, hösten i sjuan. I mars året efter skulle jag på min första konsert någonsin. The Darkness på Annexet. Men det jag kommer ihåg från den konserten var förbandet. The Ark. Suddiga bilder av Ola med svarta änglavingar med suddiga minnen av Let your body, avbrottet i One of us och Ola som viftar med mössan. De gjorde starkt intryck på mig då, de gör starkt intryck på mig idag.

Den här tiden gick jag i sjuan, högstadiet var i full gång. Jag hade en väldigt jobbig period, vänner kom och försvann, bråk hit och dit, nya känslor som jag inte visste fanns, gå från barn till tonåring. Det var jobbigt. Konserten och att jag upptäckte The Ark på riktigt kom precis i rätt tid. Ganska snart vändes mitt liv upp och ner. En vän som jag hade betraktat som en av mina bästa försvann och allt blev fel. Musiken som jag precis börjat hitta blev viktigare för mig. Jag hittade en ny vän, min mp3 spelare, The Ark. 

Under hela högstadiet var The Ark viktiga för mig. The Arks musik blev min tillflykt när jag ville försvinna. Jag mådde dåligt, men deras musik höll mig över ytan. När jag senare det året fick höra att de skulle vara med i melodifestivalen blev jag glad, nu skulle hela Sverige få lära känna MITT band. För ja, i min värld var de bara mina. Jag hade inte upptäckt världen med Angelheads och det fanns ingen i min närhet som kunde förstå att de var viktiga för mig. 2007 fick jag utstå många pikar. Nästan hat från mina vänner. Som tur var lyckades de inte trycka ner mig, The Arks musik var starkare än grupptryck som sa att de var dåliga. 

Och lyckan av at höra en Ark låt på Liseberg, innan man ska åka Balder. Lyckan av att upptäcka att det finns fler som jag ute i landet som älskar dem precis lika mycket som jag gör. Avundssjukan på dem som träffat bandet. Lyckan i de vänner jag fann bland Angelheadsen. Lyckan av att få en egen pratstund med Ola, jättelänge, i Helsingborg. Lyckan av att för första gången se en The Ark konsert tillsammans med mina allra bästa vänner. Lyckan och styrkan The Ark har gett mig under de här åren går inte att ersätta. Jag är så otroligt glad och tacksam över allt de gett mig. Deras musik var min räddning i högstadiet. De gav mig hopp om att jag var bra, de sa allt det jag inte fck höra i verkliga livet och någonstans såg jag att det skulle ljusna. 

Under den tiden som gått sedan de lämnade beskedet om att sluta har det hetsats. Hetsats om att gå på alla spelningar, hetsats om att vara bäst kompis med bandet, hetsats om att träffa dem efteråt, hetsen om att uppleva allt i år. Det verkar som att ingen minns i all hets. Som att ingen minns allt det vackra och all den styrka de har gett oss. Stanna upp, känn efter och ta tillbaka de minnena. Minnena från varför vi började lyssna. Vi har alla våran historia och den är värd att berätta. Jag har också hetsat i år, på mitt sätt, samtidigt som jag har börjat ta avstånd. Kanske för att jag har förstått att det är ett avslutat kapitel. Jag måste vända blad för att bli av med mina demoner. Istället ska jag bara ha kvar allt det vackra de gav mig. 

Det här skulle bli ett utkast till The Ark egentligen. En tårdrypande förklaring till varför de är så underbara, till varför jag blir så skakis av dem, till varför jag stått i den stora klungan utan att säga något. Jag är inte bra på att prata, därför vill jag skriva och berätta. Men jag kommer nog inte göra det, för jag kommer mosas under alla mina tankar om att de ändå inte skulle bry sig.

Dagens I-lands funderingar handlar om ifall jag ska köpa en ny mobil eller inte. Den fungerar fortfarande men jag vill byta abonnemang. Och är det inte onödigt med surf på mobilen? Jag har ju dator. Jag ska tänka en vecka sen får vi se om jag är för snål eller inte.

Ibland när jag är ute och går får jag för mig att jag vill kliva ut min framför en bil som kommer i full fart på vägen jag går på. Inte för att jag vill ta livet av mig, utan för att jag inte vet hur det känns. Jag kommer nog inte testa det heller. 

Jag tänkte att jag skulle ha något att skriva, men nej. Jag har inte det, egentligen. Upptäckte jag nu. Lever gör jag iallafall.

Jag har varit hemma ett tag nu. Men inte haft tid att skriva. I söndags eftermiddag kom jag hem, jag hann inte vara hemma länge innan min saknade Andreé kom hit och då ville jag inte skriva. Igår jobbade jag och satt inte vid datorn.





Veckan i Borlänge var en natt längre i år och festivalen en dag kortare. Det var annorlunda mot de två tidigare åren.  Visserligen skiljer sig de två första åren sig åt också. Det är sig aldrig likt. I år har jag och alla andra varit väldigt trötta, jag längtade hem väldigt mycket, hatade trängsel, men trivdes oerhört bra ändå. Nu i efterhand saknar jag vårat camp väldigt mycket, inte ens min läckande madrass var farlig i minnet.



Nu ligger jag och lyssnar på skivan med Stikos autograf. Stiko Per Larsson. Han var en av de artisterna jag länge längtat efter att få se. Och han levde mer än väl upp till förväntningarna, båda gångerna. Jag såg inte så många konserter i år, men de jag såg var fina. 

Peace and Love kommer alltid vara bäst i de små detaljerna. Som att äta pizza och titta på när Motoboy dj'ar mitt på dagen. Som att skratta och brottas utanför Ben and Jerry's husvagn med Teddybears i bakgrunden. Som att vara den som ska hålla koll på när Håkan börjar sjunga Två steg från Paradise. Som att bli tillsagda att dämpa oss klockan fyra på morgonen. Som att stå längst fram med Elise och se The Ark (visserligen ingen liten detalj, men det innehåller så många detaljer som kräver ett eget inlägg som kommer sen). Som att "eskortera" Kings of Leon. Som att höra Oskar Hanska. Som att måla en "Niggercorn". Som att krama random människor för att de har en skylt. Som att fylla på vattenflaskan när Love Antell står precis bredvid. Som vattenkrig för att det är för varmt. Som att radion kunde spela Für Elise dygnet runt. Som att sakna Ida för att Peace and Love inte är helt utan henne där.

Jag sa att jag nog inte kommer tillbaka. Men jag var nog mest trött. Jag vet inte än om det blir ett fjärde år, det får bero. Men när jag tittar tillbaka är det fint.

Vi ville stå längst fram och det gjorde vi. Priset för den platsen var en Volbeat konsert. Så vi smög in i publikhagen och satte oss längst bak. Efter ett tag kom de självklart och föste upp oss men vi kunde snart sätta oss lugnt ner igen. Vi halvsov och väntade. När det var en kvart kvar började vi ta oss framåt i publiken och när det var slut lyckades vi oss pressa oss fram så att vi stod vid staketet nära mitten.



Det var trångt, men vi hade våra platser. Jag gillar verkligen inte den scenen egentligen. Den är alldeles för hög när man är nära. så att fota var ju bara att glömma. Jag minns inte så mycket av konserten egentligen, mer än att jag grät så tårarna sprutade. Och våran söta säkerhetsfunk frågade om jag ville ha vatten för att jag grät. Jag gillade verkligen backdropet, egentligen är det nog snyggare än med allt ljus de brukar ha. Och med Dalasinfoniettan blev låtarna nästan läskigt fina. Jag bröt ihop under Let Your Body Decide. Tårarna rann och jag sjöng så mycket jag kunde. Stay With Me var jobbig, men fin. Appocalypse var lika jobbig som väntat. Som vanligt kom tårarna vid "we went from town to town". 



I slutet lyckades jag få tag på Martins plektrum. Det ligger fortfarande i säkert förvar hos mina öronproppar. Olas nya vingar var häftiga och jag var glad att han inte plockade av sig allt som i våras. Det var så jobbigt.



Den senaste tiden har jag bara tyckt att allt som handlat om Ark har varit jobbigt. Jag har skjutit bort tanken på att det är sista sommaren. Samtidigt som jag försöker lyckas med att stå på egna ben. Att kombinera att ta farväl av ark samtidigt som man försöker klara sig utan dem det är svårt och jag lyckas inte med det.

En av anledningarna med årets festival var Stiko, Stiko Per Larsson. I vintras/våras lyssnade jag mycket på honom och missade honom när han gick förbi här. Så jag var riktigt glad att få se honom i Borlänge. Dessutom spelade han TVÅ gånger.