Västervik var.. annorlunda. Men så himla bra! För en gångs skull grät jag inte, jag var bara lycklig hela konserten igenom. Lite vått i ögonen under vissa delar, men aldrig några riktiga tårar. Det var ganska skönt. Särskilt eftersom jag grät på riktigt på Peace and Love.



Jag är så glad att jag fick se konserten med både Ida och Elise, det har jag saknat. Det blir så mycket bättre. 



Hela dagen med köande var jätterolig, en orm kom och ville köa, men vi råkade skrämma iväg den. Prata med människor som man egentligen bara läst om på facebook, läsa, knapra på gurka, möta Elise, halvsova i gräset, upptäcka att det är svårt att kissa på en för hög toalett och mycket annat. 
Konserten var olik mot vad jag är van vid när det gäller The Ark konsert. Det började med att ljudet strulade, det var väl bara vi på första raden som faktiskt hörde att Ola inte bara mimade. Jag blev förvånad när de kom upp på scenen när introt strulade så mycket, åtminstone Martin såg också väldigt förvånad ut. Efter första låten gick de av och allt fixades. Ola verkade på bus humör och det tog ett tag innan han släppte de mikrofoner som ingen hörde något från och gick av han med. När de kom tillbaka funkade allt och vi började om från början. Allt var bara lycka, de spelade Tell me, Disease, Deliver och en liten bit på Trust Is Shareware och jag var bara glad. Jag var så glad att tårarna inte ens kom ordentligt när jag hörde raden "we went from town to town" som annars brukar vara väldigt tårframkallande. Alla verkade vara på väldigt bra humör och höll på med konstiga saker på scenen, mycket skratt och fånerier som gör allt så mycket bättre. Det verkade vara väldigt många interna skratt mellan dem.



Efter konserten var det väldigt blandade känslor. Det började bra med ett möte med Jepson, Linn lämnade över en docka i present och Elise ett kort. Jepson gillade dockan väldigt mycket och lekte med den, sen blev Jepson dockan trött och han lade den i "kängurupungen". Så nu är alltså känguru historien sann, om ni har funderat på det. Att träffa de andra var bara panik. Det var så mycket människor, Ola satt redan i en bil och ville nog egentligen åka direkt. Jag gick inte fram. Martin var också väldigt omringad, jag gick inte dit heller. Sylle och Lasse var det mer tomt hos, jag och Elise drog fram Ida så vi fick våra tröjor signerade av de två iallafall. (var tvungen att fråga pappa om det skulle vara de eller dem, inte ofta det händer att jag tvekar, det låter bra när jag säger det nu men jag vill ändå lite sätta dit ett m. Baah.)





Förresten fyllde Jepson 37 år den här dagen också. Vi hurrade för honom och han fick blommor också.



Nästa konsert bir på Arken i Parken, det blir nog bra det också.