Jag har varit hemma ett tag nu. Men inte haft tid att skriva. I söndags eftermiddag kom jag hem, jag hann inte vara hemma länge innan min saknade Andreé kom hit och då ville jag inte skriva. Igår jobbade jag och satt inte vid datorn.





Veckan i Borlänge var en natt längre i år och festivalen en dag kortare. Det var annorlunda mot de två tidigare åren.  Visserligen skiljer sig de två första åren sig åt också. Det är sig aldrig likt. I år har jag och alla andra varit väldigt trötta, jag längtade hem väldigt mycket, hatade trängsel, men trivdes oerhört bra ändå. Nu i efterhand saknar jag vårat camp väldigt mycket, inte ens min läckande madrass var farlig i minnet.



Nu ligger jag och lyssnar på skivan med Stikos autograf. Stiko Per Larsson. Han var en av de artisterna jag länge längtat efter att få se. Och han levde mer än väl upp till förväntningarna, båda gångerna. Jag såg inte så många konserter i år, men de jag såg var fina. 

Peace and Love kommer alltid vara bäst i de små detaljerna. Som att äta pizza och titta på när Motoboy dj'ar mitt på dagen. Som att skratta och brottas utanför Ben and Jerry's husvagn med Teddybears i bakgrunden. Som att vara den som ska hålla koll på när Håkan börjar sjunga Två steg från Paradise. Som att bli tillsagda att dämpa oss klockan fyra på morgonen. Som att stå längst fram med Elise och se The Ark (visserligen ingen liten detalj, men det innehåller så många detaljer som kräver ett eget inlägg som kommer sen). Som att "eskortera" Kings of Leon. Som att höra Oskar Hanska. Som att måla en "Niggercorn". Som att krama random människor för att de har en skylt. Som att fylla på vattenflaskan när Love Antell står precis bredvid. Som vattenkrig för att det är för varmt. Som att radion kunde spela Für Elise dygnet runt. Som att sakna Ida för att Peace and Love inte är helt utan henne där.

Jag sa att jag nog inte kommer tillbaka. Men jag var nog mest trött. Jag vet inte än om det blir ett fjärde år, det får bero. Men när jag tittar tillbaka är det fint.