Ida sa att hon ville läsa, en ganska snurrig text om, ja, vad är den om?

"Har du hört The Ark? De är lite bra tycker jag. Vi har fyra låtar här". 
"Nej, det tror jag inte att jag har"

Sen började det. Med tre av fyra låtar. One of us blev soundtracket, tillsammans med American Idiot, till Lübeck resan, hösten i sjuan. I mars året efter skulle jag på min första konsert någonsin. The Darkness på Annexet. Men det jag kommer ihåg från den konserten var förbandet. The Ark. Suddiga bilder av Ola med svarta änglavingar med suddiga minnen av Let your body, avbrottet i One of us och Ola som viftar med mössan. De gjorde starkt intryck på mig då, de gör starkt intryck på mig idag.

Den här tiden gick jag i sjuan, högstadiet var i full gång. Jag hade en väldigt jobbig period, vänner kom och försvann, bråk hit och dit, nya känslor som jag inte visste fanns, gå från barn till tonåring. Det var jobbigt. Konserten och att jag upptäckte The Ark på riktigt kom precis i rätt tid. Ganska snart vändes mitt liv upp och ner. En vän som jag hade betraktat som en av mina bästa försvann och allt blev fel. Musiken som jag precis börjat hitta blev viktigare för mig. Jag hittade en ny vän, min mp3 spelare, The Ark. 

Under hela högstadiet var The Ark viktiga för mig. The Arks musik blev min tillflykt när jag ville försvinna. Jag mådde dåligt, men deras musik höll mig över ytan. När jag senare det året fick höra att de skulle vara med i melodifestivalen blev jag glad, nu skulle hela Sverige få lära känna MITT band. För ja, i min värld var de bara mina. Jag hade inte upptäckt världen med Angelheads och det fanns ingen i min närhet som kunde förstå att de var viktiga för mig. 2007 fick jag utstå många pikar. Nästan hat från mina vänner. Som tur var lyckades de inte trycka ner mig, The Arks musik var starkare än grupptryck som sa att de var dåliga. 

Och lyckan av at höra en Ark låt på Liseberg, innan man ska åka Balder. Lyckan av att upptäcka att det finns fler som jag ute i landet som älskar dem precis lika mycket som jag gör. Avundssjukan på dem som träffat bandet. Lyckan i de vänner jag fann bland Angelheadsen. Lyckan av att få en egen pratstund med Ola, jättelänge, i Helsingborg. Lyckan av att för första gången se en The Ark konsert tillsammans med mina allra bästa vänner. Lyckan och styrkan The Ark har gett mig under de här åren går inte att ersätta. Jag är så otroligt glad och tacksam över allt de gett mig. Deras musik var min räddning i högstadiet. De gav mig hopp om att jag var bra, de sa allt det jag inte fck höra i verkliga livet och någonstans såg jag att det skulle ljusna. 

Under den tiden som gått sedan de lämnade beskedet om att sluta har det hetsats. Hetsats om att gå på alla spelningar, hetsats om att vara bäst kompis med bandet, hetsats om att träffa dem efteråt, hetsen om att uppleva allt i år. Det verkar som att ingen minns i all hets. Som att ingen minns allt det vackra och all den styrka de har gett oss. Stanna upp, känn efter och ta tillbaka de minnena. Minnena från varför vi började lyssna. Vi har alla våran historia och den är värd att berätta. Jag har också hetsat i år, på mitt sätt, samtidigt som jag har börjat ta avstånd. Kanske för att jag har förstått att det är ett avslutat kapitel. Jag måste vända blad för att bli av med mina demoner. Istället ska jag bara ha kvar allt det vackra de gav mig. 

Det här skulle bli ett utkast till The Ark egentligen. En tårdrypande förklaring till varför de är så underbara, till varför jag blir så skakis av dem, till varför jag stått i den stora klungan utan att säga något. Jag är inte bra på att prata, därför vill jag skriva och berätta. Men jag kommer nog inte göra det, för jag kommer mosas under alla mina tankar om att de ändå inte skulle bry sig.