Vi ville stå längst fram och det gjorde vi. Priset för den platsen var en Volbeat konsert. Så vi smög in i publikhagen och satte oss längst bak. Efter ett tag kom de självklart och föste upp oss men vi kunde snart sätta oss lugnt ner igen. Vi halvsov och väntade. När det var en kvart kvar började vi ta oss framåt i publiken och när det var slut lyckades vi oss pressa oss fram så att vi stod vid staketet nära mitten.



Det var trångt, men vi hade våra platser. Jag gillar verkligen inte den scenen egentligen. Den är alldeles för hög när man är nära. så att fota var ju bara att glömma. Jag minns inte så mycket av konserten egentligen, mer än att jag grät så tårarna sprutade. Och våran söta säkerhetsfunk frågade om jag ville ha vatten för att jag grät. Jag gillade verkligen backdropet, egentligen är det nog snyggare än med allt ljus de brukar ha. Och med Dalasinfoniettan blev låtarna nästan läskigt fina. Jag bröt ihop under Let Your Body Decide. Tårarna rann och jag sjöng så mycket jag kunde. Stay With Me var jobbig, men fin. Appocalypse var lika jobbig som väntat. Som vanligt kom tårarna vid "we went from town to town". 



I slutet lyckades jag få tag på Martins plektrum. Det ligger fortfarande i säkert förvar hos mina öronproppar. Olas nya vingar var häftiga och jag var glad att han inte plockade av sig allt som i våras. Det var så jobbigt.



Den senaste tiden har jag bara tyckt att allt som handlat om Ark har varit jobbigt. Jag har skjutit bort tanken på att det är sista sommaren. Samtidigt som jag försöker lyckas med att stå på egna ben. Att kombinera att ta farväl av ark samtidigt som man försöker klara sig utan dem det är svårt och jag lyckas inte med det.