Näh, jag har inget att skriva idag heller
Jag är förkyld. Näsan är igentäppt, ögonen rinner och huvudet är en bisvärm. Febern har försvunnit iallafall. Jag är sjuk och jag vill tycka synd om mig själv en stund. Då känns det lite bättre. Men nu borde jag gå och lägga mig. Höll på att gå och lägga mig innan tio, då kände jag mig rätt misslyckad. Sen ringde Elise. Pappa tyckte att vi pratade länge. Vadå, det var ett ganska kort samtal. 45 minuter. Eller vi har pratat längre. Ganska många gånger. Det är inte svårt.
Har varit hos mormor och morfar idag, många som fyller år. Mycket diskussioner med kusinerna. Mycket OS, och sport. Värumsvallen (eller vad den nu heter?) nämndes många gånger. Jag höll på att börja garva varje gång. Men jag fattade inte riktigt varför, förrän senare. Det är ju för att Ola nämner den i ett klipp på youtube när han försöker prata stockholmska. Vilket är väldigt roligt.
Ola Svensson Superstar
Nu har jag sett filmen. Eller i fredags. Jag fick en tom känsla i magen när den var slut. Inte alls som jag förväntade mig. Att jag skulle vara glad. Jag var inte alls glad. Besviken. Inte besviken på filmen, utan min reaktion. Det var lika underbart att höra Olas röst som vanligt. Att få se hela bandet. Höra en ny låt. Det var vid låten som allting vände. När de visade klipp från konserten saknade jag det något otroligt, men när de spelade den nya låten blev jag ledsen. Den var bra, jättebra. Men det var som om något försvann. Sa farväl.
The Ark har varit en stor del i mitt liv i snart fyra år. Väldigt stor del. De har varit väldigt viktiga under hela de här fyra åren. De har hjälpt mig upp, de har varit en del av min glädje, de har tröstat mig, de har varit mina bästa vänner i perioder. The Ark har inte varit bara underbar musik. Att lyssna på The Ark har för mig inneburit en helt ny värld. Ett helt nytt sätt att se världen på. De här hjälpt mig så otroligt mycket. Men nu känns det som att jag är tillräckligt stark att stå på egna ben. Jag har börjat ta kontrollen över mitt liv.
Det är läskigt och jag är livrädd att det verkligen är så att jag inte längre behöver dem som jag gjorde förut. Kanske är det inte så farligt egentligen. Jag ska se filmen ikväll igen. Och jag kommer nog komma tillbaka till The Ark när albumet väl släppts. Hur eller hur så är det nog så att, en gång angelhead, alltid angelhead.
Tack The Ark, ni är bäst!
Fullt upp
Jag har verkligen fullt upp hela tiden. Igår var jag med i lokaltidningen Corren, imorgon ska jag vara med i tv. Eller de ska filma. Och jag ska sälja min final macka i butiken i skolan. Det ska bli kul. Men jag kommer vara stressad. Jag är stressad hela tiden nu nästan.
Något jag har märkt är att jag har väldigt många underbara vänner som bryr sig om mig. Det gör mig väldigt glad. Utan alla fina vänner skulle jag bryta ihop snart.
Imorgon visas filmen om Ola på svt. Jag ska vara hemma. Skönt faktiskt, att vara "ensam" hemma en fredagkväll. Det är inte ofta nuförtiden. Jag har faktiskt inget planerat på lovet heller, mer än två körlektioner och förhoppningsvis två nätter på min praktikplats. Det var länge sedan jag hade ett helt oplanerat lov framför mig. Jag ska ta det lungt och få tillbaka lite energi.
Nu ska jag duscha och hänga tvätt. Och oroa mig inför imorgon.
Ida är en pingvin
Ida är en pingvin. Elise är en kanin. Jag är ett får. Vi är bäst. Jag älskar er.
Jag hatar remixar
Det värsta och äckligaste som finns inom musik är remixade låtar. Queen är ett av de bästa banden, och The Show Must Go On är en fantastisk låt. Men när man har dragit upp hastigheten och lagt till en massa dunk, nä, då är inte ens The Show Must Go On en bra låt. Varför inte bara låta de bra låtarna vara som de är?
Usch vad bitter jag låter. Men all musik är bättre utan det där jävla dunket. Ska strax ladda upp ett klipp på youtube som är för Ida.
Dålig uppdatering
Det kommer antagligen vara väldigt dålig uppdatering här den närmaste tiden. Dels har jag mycket att göra hela tiden, dels har jag inte samma behov av att skriva av mig just nu som jag har haft. Antagligen kommer jag komma tillbaka lite mera någon gång om ett tag. Men just nu kommer det vara dålig uppdatering och ganska meningslöst när det väl kommer ut något.
Den där dagen för ungefär ett halvår sedan.
Vad är det för fel på blogg.se? Hela tiden kommer det upp service unvailable. Eller något sånt.
Igår var det ett halvår sen vi träffade Ola Salo i Helsingborg. Det är en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag minns så väl när vi vandrade omkring i den där lilla presentbutiken inne i Dunkers kulturhus och när jag tittar ut genom en av glasväggarna står Ola Salo där. Han bara stod där. Mannen som jag drömt om att få träffa i flera år. Mannen som jag höjt till skyarna, prisat som en gud. Jag trodde nästan inte att han fanns på riktigt. Bara en illusion av något underbart.
Men han var på riktigt. Och jag mera kände det än såg det. Som ett sug i magen. Pulsen gick upp, hyperventilera, handsvett. Jag blev jättenervös. Stunden var inne. Vad skulle hända? Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga? Jag försöker säga till Elise och Ida att han faktiskt står där utanför. De tror mig inte. Sen ser de också. Och vi står bara och tittar. Fastklistrade vid varandra. Jag får ur mig "han har cheap monday jeans!". En väldigt töntig sak att lägga märke till. Men det gjorde honom verklig. Att han hade cheap monday jeans. På något konstigt sätt.
Vi stod där, på fel sida av glasväggen och försökte få Ola att se oss. Med tankeöverföring. Det lyckades inte. Tillslut gick vi ut och runt till där Ola stod. Nästan. Vi stannade vid några soffor. Satt där. Försökte få kontroll på andningen. Försöka få kroppen att sluta skaka. Sedan, precis innan han gick, drog Elise fram oss. "Olaaaaa, vi är några nördar som skulle vilja prata med dig." Kan hon ha sagt. Jag vet inte. Det kan vara en efterkonstruktion. Men sedan stod vi där. Pratade med självaste Ola Salo. Under det korta samtalet, den korta kramen, fick jag hela tiden påminna mig om att det faktiskt var Ola som stod där. Och pratade med oss!
Många gånger har jag gått tillbaka till den där stunden. Den där dagen. Fortfarande fattar jag det inte riktigt. Fortfarande kan jag känna den där känslan av att se Ola Salo stå där. Fortfarande skäms jag lite när jag tänker på hur patetisk jag blev när jag såg honom. Men han har hjälpt mig. Han är en av anledningarna till att jag lever. Det är inte konstigt att det är nervöst att träffa en så underbar person.
Egentligen skulle jag ha med en bild. Men bloggen vill tyvärr inte samarbeta. Ni har säkert redan sett bilden här på bloggen någon annan gång.
Meningslöst
Jag lyssnar på Kent. Oj.
Hästpojken spelar i Linköping den 25:e. Jag vill. De är söta.
Om man slafsar äpple så det sprutar äpplesaft på skärmen blir skärmen väldigt kladdig. Och det kan vara väldigt irriterande. För det vill inte försvinna. Nu är det inte så att jag vanligtvis äter slaffsigt. Men även den bästa kan bita fel ibland.
Förväntan
Nu har min förväntan börjat stiga. Skulle man räkna ihop all tid som jag funderar över The Arks kommande album blir det nog ungefär halva dygnet. Det mesta, ganska meningslöst, som handlar om när de kommer släppa singeln. Jag har olika teorier varje dag. Den senaste är att singeln kanske premiär spelas på De Kallar Oss Artister. Jag kommer bli galen om de inte berättar när de tänker släppa den! Och vilket datum albumet kommer, och turnédatum! Jag blir GALEN!
Jag vill sjunka in i The Ark världen igen. Det är så underbart. Fast antagligen inte som förra gången, då behövde jag dem verkligen. Nu kan jag stå utan deras stöd, men de är fortfarande de mest fantastiska människorna. Och jag älskar dem, deras musik och världen som de har skapat. Jag är ett angelhead rakt igenom. Och jag älskar det.
Let your body decide
Jag förstår nu. Jag förstår vad han menar. Den där ilningen längs ryggmärgen. När kroppen bestämmer vad som ska hända. Som att det klipps av till hjärnan och kroppen fortsätter ensam. För att kroppen vet att det är det enda rätta att göra. Hjärnan är inte tillräckligt kvick för att hinna med att förstå vad som ska hända och hur den ska reagera. Då tar kroppen över och bestämmer själv.
Jag dansar nästan aldrig, mera för att jag bara inte gör det än för att jag är emot det, så det är inte där jag får den där ilningen. Jag kan känna den lite då och då. När jag såg dig i skolan, vi gick emot varandra och jag visste att vi skulle kramas och en puss. Jag visste. Kanske är det fel att säga att hjärnan inte vet vad som ska hända, det gör den, men den vet inte hur det ska hända. Det var svårt att förklara. Men jag vet att det är den där ilningen som Ola pratar om. Som jag känner. Bara att jag inte dansar. Jag är påväg in i din famn. Mysiga, varma famn. Där min kropp passar så bra, tätt emot din.
