Idag hade vi temadag i skolan. Egentligen hade jag velat vara hemma men jag fick inte för min mor så det var bara att pallra sig iväg. Det var inte direkt den roligaste dagen i mitt liv. Det hade varit bättre att jag varit hemma och gjort något vettigt istället. Typ plugga matte som jag inte fattar något av.

För att byta ämne, jag lyssnar på Håkan Hellström på youtube. Jag får gåshud. Han sjunger ganska illa egentligen, men det är Håkan och man kan inte annat än att älska honom och hans musik. Mycket är det nog texterna som gör det. De är så vackra.

Ännu ett nytt ämne på tal om Håkan, fast egentligen på tal om musik. Vi såg en spelfilm om en alkoholist idag, hennes händer darrade väldigt mycket och hon stod och rökte under köksfläkten. Det  fick mig att tänka på början av en Florence Valentin låt, den går så här; Under köksfläkten röker mamma cigaretter. Handen darrar som Parkinson. Visst, Love snor väldigt mycket från andra när han gör låtar, både text och musik har jag fått veta. Men han gör det på ett bra sätt tycker jag. Och det som jag har fastnat så mycket för hos Florence är att de verkligen står för sin musik och allt de säger, och Love säger alltid så fina saker.
  När jag är på konsert älskar jag alltid den lilla stunden sångaren står och pratar. Och när jag såg Florence Valentin på Nykvarnsfestivalen förra sommaren sa Love så vackra saker, det kändes verkligen som att det skulle gå att förändra världen åt det bättre hållet.

Idag har varit en bra dag. Vi var i kallköket, vilket jag tycker är kul, det känns också mycket mera hemma på något sätt där inne. Kan vara för att man tillbringar mest tid där eftersom att charken hänger ihop där, och för att vi var väldigt länge i charken. Kul är det där iallafall, även att man inte kan ha chokladkrig eller mjöla ner varandra där.

Imorse på frukostrasten tror jag att jag var väldigt trött. För jag satt, eller satt jag låg nog ner typ, och skrattade i ungefär fem minuter åt ingenting. Det är inte ofta jag får sånna skrattanfall. Visst skrattar jag mycket och ofta, men det är sällan det blir så där okontrollerbart. Så det bara bubblar upp och tårarna börjar rinna. Det är så härligt.

När jag gick till bussen imorse regnade det. Oftast brukar jag bli ledsen och små deprimerad av regnet. Men imorse blev jag lycklig av det. Det kändes så rätt med regnet och det luktade sommar. Blöt asfalt. Det luktade rent, luften var rensad.

Deppigheten är inget jag någonsin kommer bli av med, men jag lär mig sakta att leva med den och hitta små lyckorus som lyser upp delar av vägen.

Hej hopp, det är jag som designat Linneas blogg här :) Hoppas ni tycker den är fin!
Introducerat idag är dagens ordspråk som så fort Linnea skrivit in några kommer visa citat/ordspråk, olika varje dag.
Chattruta och lite annat smått och gott kommer snart.

Ha så kul i Grynets värld!

//Elise

Det verkar som att alla har börjat blogga. Jag vet att jag är konstig, men jag gillar det inte. Visst jag kan inte bestämma vilka som får blogga och inte. Men det känns inte lika kul att blogga när ALLA verkar göra det. Fy vad jag känner mig taskig. Aja, men jag kommer nog inte kunna sluta blogga iallafall. Jag har aldeles för mycket tankar som måste ut iallafall.

Jag funderar för mycket. Funderar sönder saker tills de knappt finns kvar. Allt som är kvar är små atomer som snurrar fritt utan att kunna fästa sig vid något. Till slut blir det så fullt av de där hjälplösa atomerna att det bara blir för mycket. Jag måste lära mig att stänga av hjärnan ibland. Lära mig att inte tänka på mer än att andas och njuta av det som händer runt omkring mig. För jag tror att jag missar mycket runt mig när jag tänker så här mycket.

Varför var det tvunget att hända. Eller, just då kändes det bra och rätt. Men funderingarna nu tär på mig. Blir det något mer? Skulle jag vilja att det? Vad tänker du om det? Är det bättre att bara glömma att det någonsin hände så jag kan gå vidare?

Nej jag vet inte. Jag måste sluta fundera...

Idag tror jag att det är exakt ett år sedan jag fick benhinneinflammation. Jag satt och läste igenom lite i min gamla blogg och det var den här dagen förra året som jag och Bianca och jag badade, och jag har för mig att det var den dagen jag fick den jävla inflammationen.

Det var rätt intressant att läsa igenom allt jag skrivit, eller jag läste bara början. Men jag märkte hur mycket jag har förändrats sen dess och hur mycket jag verkligen är samma person som då. Mitt liv har förändrats sen dess, men tankarna är mycket de samma som nu. Det känns som att mitt liv var mindre komplicerat då, det var bara färgat av "den stora Åtviddeppressionen", som verkar färga många ungdomar i åtvid. Även att jag ser tiden på Allé som en väldigt jobbig tid så hade vi också väldigt roligt. Något jag saknar är hur kul vi hade under lektionerna. Det har vi inte tid med längre. Sen tror jag också att det roliga vi hade på lektionerna i högstadiet berodde på att vi var ganska barnsliga av oss, det blev lite av en lekstuga. Jag hade skrivit något om en svenska lektion när en kille gick omkring och drog en lampa efter sig, en annan kille hängde ut genom ett fönster och pratade med några och hade sockerchock. Det var också den lektionen det låg en bajskorv i toaletten, vilket min klass tyckte var väldigt roligt/äckligt.

Vi hade många roliga stunder på Allé, även att jag ofta tänker tillbaka till allt det dåliga som hände där. Förresten, det här med hur många m det ska vara i vissa ord har jag svårt med kom jag på under det här inlägget, så förlåt ifall jag har stavat fel på ord med m i. ^^

Den här veckans fredags klipp blir Gimme Love från Stockholm 23/4. Den bästa konserten jag varit på, just den här låten har jag ett extra starkt minne från, eftersom att Ola råkar sjunga fel och Sylle rättar honom.

Jag tänkte att jag varje fredag, ett par veckor framåt ska lägga ut ett youtubeklipp med en The Ark låt som betyder extra mycket. Eller kanske inte bara låtar. Bara klipp med The Ark bestämmer jag nu. Det finns så söta intervjuer med dem. Iallafall kommer det första nu, om jag förstår hur man gör. Annars får Elise hjälpa mig.

Granne med hund cyklade förbi med när jag var ute och gick. Vi kom in på ämnet benhinneinflammation. Jag gick i flip- flop. Han började (som alla andra) tjata om att jag borde gå i riktiga skor. Och jag vet att jag borde det. Men det är så svårt att ta på sig de där jävla skorna. Eller inte svårt, svårt att ta på sig dem, mera svårt att få in i huvudet att jag ska ha på mig dem alltid. Jag tänker att det inte är så farligt. Men på det här sättet försvinner det aldrig. Just nu förbannar jag mig själv för att jag inte lät det läka ut för ett år sedan. För nu är det ganska exakt ett år sedan jag fick det. Då hade jag aldrig hört talas om benhinneinflammation. Nu verkar det som ganska vanligt. Jag lider tillsammans med alla andra som har drabbats av det.

Snälla ge mig något som tar bort det snabbt!

Jag saknar att sitta och verkligen nörda The Ark. Sitta och söka på internet och läsa allt om dem, intressant som ointressant. Lyssna på bara The Ark under flera veckor. Leta runt efter klipp med The Ark på youtube och titta på dem trehundraåttielva gånger var. Disskutera nödiga som onödiga saker som handlar om The Ark med andra Angelheads på internet. Titta på bilder från konserter, läsa om alla artiklar man har sparat med The Ark.

Visst lyssnar jag fortfarande på dem någon gång ibland. Och det är alltid de som är bäst enligt mig. Men det är inte samma sak längre. Det går flera månader mellan varje gång jag tittar på de där dokumentärerna jag har på datorn. Jag lägger inte längre upp en bild på The Ark på bdb nästan varje dag. Jag saknar att ha dem i mitt liv på riktigt. Jag saknar att vara på konsert med dem. Jag saknar att bara ha The Ark på hjärnan. Ha riktig Ark feber. Känna alla konstiga blickar när det enda jag kan prata om är The Ark. Det känns som att det hela tiden fattas något när de inte tar upp nästan all min tid. Jag kan inte ens argumentera för varför de är det bästa bandet och att de har förändrat hela mig. Det funkar inte när de börjat ta mindre plats i mitt liv...

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om en väldigt konstig artikel i Aftonbladet men så kom jag att tänka på det här istället. Så artikeln får vänta ett tag.

Okej, nu ska jag försöka starta upp den här bloggen igen. Tredje försöket här. Varför jag kommer hit igen? För att jag har fått en knäpp och bestämt mig för att lägga ner min blogg på bloggagratis idag, efter ett års bloggande där. Men välkomna hit. Jag skulle gärna ta emot hjälp med design, Elise du är duktig på sånt?

Idag har jag köpt Melody Clubs skiva, som släpptes idag. All den här nedladdningen som pågott i ett par år har gjort att jag saknar skivor. Så nu om det är ett band jag gillar så köper jag skivan. Okej det beror också lite på IPRED lagen, men inte allt. Det jag tänkte komma till är att den är bra, The Only Ones är nog den jag gillar bäst hitills  On The Run får nog sämst betyg av mig, den är inte alls så bra tycker jag. Jag vet inte vad det är med den, men den känns inte jättebra. Men resten av låtarna gillar jag! Och alla bilder! De är helt underbart fina allihopa!

Nu ska jag fortsätta låtsas plugga... Hoppas att ni hittar hit!