Eller inte hela världen, men mitt rum. Och det kanske inte är så mycket glädje för min mor. Men de sjunger om att måla i den sången så det fick bli en rubrik. Jag tror att det blir fint. Kladdigt och att hålla sig på rätt vägg är inte färgen så bra på. Den vill gärna upp i taket och på väggen bredvid. Men det är lite sån jag är, lite klumpig och inte speciellt snygg. Alltid lite smutsig och trasig i kanterna. Som Sylle "Jag har alltid fulast scenkläder av alla, alltid lite smutsiga och skrynkliga". Men vi älskar Sylle iallafall. Och jag tycker att hans senaste kostym är väldigt spejsig. Ja, jag gillar den.

Och det här blev väldigt flummigt. Jag tror att jag är trött, och har andats in för mycket färgångor. Dessutom tror jag att det var något fel på maten igår. Magen är lite konstig.

På tal om konstig, jag är konstig. Bara arg och irriterad. Jag tror att den här sommaren har varit lite för mycket. Jag har inte fått tillräckligt med tid att bara sitta och slöa framför datorn, åka och bada, nattpromenader. Det får bli en annan sommar. Men jag ska nog inte åka till farmor, jag behöver vila. Fast farmor är väldigt trevlig. Men jag kan förära henne med ett besök någon annan gång. Förära förresten, kan man säga så? Google protesterar inte iallafall, däremot protesterar den mot nattpromenader. Men så är det när man inte förstår det "nya och coola språket".

Jag tror att jag ska sluta nu innan det här går för långt. God natt.

Jag är fortfarande trött. Jag har inte ork att vila. Sitta och ta det lugnt. Nej, det är ingenting för mig. Det har jag inte tid med. Sist jag hade tid för mig själv bakade jag så mycket jag hann, den här gången, eller Andreé är här, målar jag om mitt rum. Snacka om att jag har tagit mig vatten över huvudet. Det är verkligen mer än jag klarar av. Och det känns riktigt dumt att ställa in att träffa kompisar som jag inte träffat så mycket i sommar. Men det här måste avslutas först. Annars kommer det aldrig bli klart, förlåt. 

När jag blir vuxen kommer jag nog bli en sån som köper ett hus ute i skogen för att få gömma mig några veckor på semestern. Jag skulle vilja kunna göra det nu. Åka iväg och bara vara för mig själv. Tyvärr tröttnar jag på det nästan direkt, eftersom att jag inte kan ta det lugnt. Jag måste nog tvinga mig till att sitta still. Men tänk så skönt att åka ut till ett litet hus i skogen alldeles ensam, någon som kommer och hälsar på då och då, åka in till ett litet samhälle och handla mat och bara känna hur krafterna och energin kommer tillbaka. Vad underbart det skulle vara!

Nu ska jag hasa ner i sängen, precis vid soffan och se på film med min fina, fina Andreé :)

Jag är helt slut. Trött. Kom hem från farfar idag, på cykel halva vägen. I Söderköping blev jag, Jennifer och Bianca hämtade av mina fina föräldrar. I söndags cyklade vi hela vägen till farfar. Det är cirka tolv mil. Idag blev det bara sju. Det räckte gott och väl.

En sak jag undrar är varför jag aldrig lär mig att jag behöver stanna upp och andas ibland också. Det har varit väldigt trevligt, även om jag varit mer än nödvändigt tjurig. Men jag klarar nog inte av att vara ute och fara såhär mycket faktiskt. Det är helt annorlunda mot andra sommrar, då brukar jag ha en till två saker planerade. Nu har det varit full fart hela sommaren igenom nästan. Det är tre veckor kvar, men det känns inte så mycket. Särskilt inte med tanke på att vi börjar en vecka innan alla andra.

Lite senare eller imorgon kommer jag nog skriva lite som jag har kladdat under veckan. Inte bestämt mig än om jag ska skriva det här.

Så har jag varit i Göteborg också. Lite oplanerat, eller inte alls. Det har varit prat om det nästan hela tiden, men jag bestämde mig inte förrän precis innan. Det var jobbigt att bestämma det, jag orkade inte riktigt. Förra veckan var det inre uppror hos mig. Under ganska många av samtalen till Andreé började jag gråta. Eller grät när vi hade lagt på. Jag kände mig stundvis som världens största idiot. Men jag överlevde, orkade sätta mig på bussen till Göteborg och kom fram till världens underbaraste pojkvän. Bo i en tvåa med fem andra personer, sova på en bäddmadrass på golvet. Har jag överlevt att tälta med fyra vänner i en vecka så är inte det några större problem väl? Men det var trevligt. Även om jag har ont i kroppen.

Nu är jag hundvakt åt mina grannars hundar. Sötaste lilla Zaga och hennes valp Molly. Zaga är inte lite trött på att Molly inte kan sitta still en sekund. Fart från att man vaknar till att man somnar. Är det inte underbart? Bara hon kunde lyssna lite iallafall... Höhö.

Och kom ihåg till nästa långa lov, planera in ett par lugna dagar. Man kan inte leva på högvarv en hel sommar, det är omöjligt.

Jag är elak, krävande och egoistisk. Jag vet det. Men jag är påväg över kanten nu. Just nu orkar jag inte. Började gråta för ingenting. Jag orkar inte se en människa på resten av sommaren känns det som. Jag måste få ha tid för mig själv. Det här funkar inte för mig, även om de jag umgås med är bäst. Ta det inte personligt, jag tycker att det är sjukt kul att träffa er, men jag är som jag är och blir galen om jag inte får vara ensam ibland. Det är säkert bättre när jag har fått sova.

Dessutom saknar jag Andreé. Tror inte att det går att sakna någon mer än jag saknar honom just nu. Vi har inte setts på ungefär en och en halv vecka och jag tror att jag håller på att bli tokig. Herregud vad patetisk jag känner mig. Hur ska jag klara av Skottland? Jag ska iallafall åka och hälsa på honom i Göteborg på måndag. Jag längtar efter honom, samtidigt undrar jag om jag orkar med att träffa mera folk. Får se.

Peace and Love var iallafall underbart. De minnena som kommer stanna längst är nog när publiken fortsatte sjunga refrängen på stjärnfallet långt efter att Markus hade gått av scenen, jublet på Motoboy konserten, sitta och prata till långt efter att solen gått upp och självklart Love Antells autograf och att jag har kramat honom.