Såg idag att en gammal klasskompis lyssnade på Ark. Vi brukade ofta bråka om ifall Ark eller Kent var bäst. Frågade vad som hänt, varför han helt plötsligt lyssnade på Ark. Han såg dem på P&L. Och jag blev så stolt. Jag har lyckats. Inte för att jag egentligen kanske hade något med det att göra. Men att få höra att någon som var helt emot dem har börjat gilla dem. Att den personen också kanske kan hitta styrka i musiken jag älskar så mycket.



Ville börja förklara hela Arkvärlden, berätta om mina fina glittervänner. Om min axel, om Linn som stod bredvid mig under sista, om tårta i ansiktet, om Sara som känns så trygg när man inte riktigt orkar, om mina bästa vänner, om varför glitter är så bra, om människor jag inte riktigt känner men blir lycklig av ändå. Förklara vilka ord i vilka låtar som ger mig den där sparken i baken så jag orkar resa mig och klara dagen. Berätta varför det är så bra att somna till Olas sommarprat. Försöka förklara de där internskämten som ingen egentligen fattar, hur länge man än förklarar. Jag är så stolt över att ha fått uppleva den här världen. Det värker i bröstet på mig. Varje dag. Inte längre av sorg. Eller jo, men inte lika ofta, inte lika starkt. Stoltheten tar över. Jag ville förklara allt det där. Kom dock fram till att han ändå inte skulle fatta, alternativt inte vara intresserad. Jag nöjer mig med att vara stolt över att han gillar musiken. Världen behåller jag för mig själv. Och är det inte så att glittret försvinner lite om man delar med för många?

Känns som att fler och fler inlägg bara blir till utkast, inget mer. Känns som att jag tappat syftet med den här. 

Jag gjorde iallafall tatueringen. Den är fin. Tog kort på den idag. Den är fortfarande en "skorpan" men det kommer gå över och den kommer bli en del av mig.



Egentligen en ganska dålig bild och jag borde ha vänt den ser jag nu. Duschat bort de svarta flagorna i armväcket kanske. Den känns bra, känns som att den suttit där hela tiden. Tittar förundrat på den mest hela tiden.

Efter att jag tagit tag i att fota tatueringen gick jag ut och fotade löv. Intressant hobby. Men jag gillar färgerna. Som försvunnit nu typ. Men ändå.

Nu är det fem minuter kvar innan p3 sänder Arks sista konsert. Facebook svämmar över av kramar angelheads emellan och alla är nog lite nervösa. Jag med. Men jag är glad att jag inte sitter här ensam. Jag har min Anca här, Jennifer där uppe. Och alla Angelheads på facebook. Alltid blir jag lika rörd av alla fina angelheads och alla cyberkramar. Alla bryr sig. Många jag önskar att jag kände bättre. Att jag kunde lära känna många bättre. Jag vågar inte ändå. 

Förresten har jag gjort min tatuering om någon missat det. Bild kommer nog imorgon.

Jag har en massa tankar i huvudet hela dagarna. Sen när jag väl ska skriva ner allt har det försvunnit. Tomt. 

Jag hittade iallafall en sida som hjälper till om man vill åka till Australien och jobba. Det lät intresant. Väldigt intressant. Jag vill nog ut i världen. Se hur det ser ut. Egentligen är jag nog ganska rädd för att fastna här nu. Det är trevligt och ett jobb jag skulle kunna ha i ett par år. Men jobbar jag kvar där i några år kommer jag inte ta tag i livet och se saker förutom under semestern. Fyra veckor. Och då är det inte ens säkert att jag ger mig iväg heller. Ska jag iväg måste det bli längre.

Kan inte riktigt förstå att det gått en månad sen sista. Det har gått så fort (och blivit så kallt). Allt är lite liksom borta. Vet inte hur jag ska hitta tillbaka till det. Alla människor. Jag trivdes där, men jag vågar inte riktigt ta kontakt, vet inte vad jag ska säga.

På onsdag ska jag göra min tatuering. Jag har bestämt mig för att jag nog vill ha den på axeln istället. Vänsteraxeln. Tror att det är min mest arkiga kroppsdel. Alldeles självklart för de som förstår. Om någon förstår.

Jag har tänkt på hur jag pratar om den sista konserten med The Ark. Jag säger alltid bara sista och känner att det blir lite tjockt i halsen. Att förklara det bättre är för jobbigt. Hela tiden försöker jag intala mig själv att jag klarar mig bra, men jag kan ju knappt ens prata ordentligt om den sista konserten. För mycket känslor.

så som himlen ser ut
en tisdag över skolans
kommunala korridorer
klockan fyra i oktober
strax innan det mörknar
och det luktar från bespisningen
halvhjärtad husmanskost
och löven ligger klistrade
mot marken

Jag var ju i Umeå i helgen hos hon den där Ida och den där Marcus. Vi såg på den där från min hemstad, Winnerbäck. Det var en bra helg, en helg som det är lite extra jobbigt att lämna. Ungefär som sist jag var på konsert. 



En lördag då vi utforskade stan med delikatessbutiker, pappershandel och ett riktigt fik med varm choklad. Hem och mös tillsammans och jag sov medan det sötaste paret någonsin började laga mat åt mig. Vi orkade dock inte vänta på potatisen och åt den halvfärdig, gott det med. 
Konserten blev.. fel.. Vi kom dit 40 minuter innan insläpp och det var ingen där. Nästan att han i garderoben blev chockad över att vi var där så tidigt. Jag menar, konserten innan köade jag till i över 24 timmar. Förutom det hade Marcus varit säker på att det inte var sittplatser, att det bara stod det på biljetten. Det var sittplatser. Och jag satt inte bredvid dem. Men precis framför scenen. Men av någon anledning var det tre lediga platser bakom Ida och Marcus. Så vi satt där istället. Konserten var bra, fast det var lustigt. Lasse var söt och fick mig att längta hem till staden han sjöng om. Det är något speciellt att veta vad han sjunger om. Se tekniska verken framför sig, se ån susa förbi. Se hur kyrktornet sträcker sig mot himlen. 



Vi somnade ganska tidigt sen, jag trött efter resan och de trötta efter att ha hämtat mig vid tåget. Söndagen blev lugn, bestod mest av en promenad och palt. Det var skönt. Jag trivdes. Jobbigt att sätta sig på tåget hemåt. Jag var inte klar än, bara lite till. Tiden gick så fort.



Som tur var planerade vi för två nya resor. En resa för jobb. Hälsa på Maxi i Umeå (dessutom en helg med Ida och Marcus) och en resa i påsk, istället för att Ida och Elise kommer till mig. Elise du ska med då i påsk så du vet. Fast du inte vet att vi planerade det.



Att ta kort var omöjligt på konserten (frågan är varför alla använder blixt, det finns inte en chans att det blir bra med blixt, den är bara irriterande för alla som måste se den blixtra), men några bilder blev skapliga, eller man såg att det var en person på bilden. Och en gitarr. Ida hittade tydligen Fish Eye funktionen på min kamera upptäckte jag också. Eller jag hoppas det. Annars är jag bara ful.

På nattåget. Lyssnar på musik som jag glömde för några år sedan. Lämnade för annat. Hittade tillbaka till den här musiken nu, tänkte att jag faktiskt gillade den. Då. (Men hur ska vi kunna ta ställning till det nu? Då? Eller hur det blir då..)

Tänkte att jag ska skriva allt jag tänkt på under dagarna utan eget internet. Får se om några tankar får läggas här. Om tankarna lyckas bli till ord som hänger ihop. Det vet jag inte än.

Ikväll åker jag upp till Ida och Winnerbäck. Nattåg. Jag gillar det. Synd bara att det bara är en natt, två dagar.

Nu kan jag andas igen, trycket över bröstet börjar försvinna, jag vaknar utvilad igen. Tack Oxis.

Tydligen har jag börjat få någon form av astma, har haft problem sen jag var förkyld. Inget jag är förvånad över dock, det finns i släkten. Hoppas bara att det inte blir värre.

Vi är inflyttade och börjar bli klara, mitt internet är påväg och vi ska sätta skylt på brevlådan så de vet vart mitt internet ska. Jag trivs. Det är som hemma, fast mindre. Det luktar höst utanför och det finns golvvärme. Det är ganska trångt men jag tror att jag gillar det, åtminstone lite. Senaste tiden har jag varit avskärmad från allt som inte har med Nyköping att göra, blir lätt så när man jobbar för många dagar i sträck. Jag har inte ens hunnit tänka på helgen riktigt, att jag ska träffa Ida och se Winnerbäck. Det enda jag tänkt runt det är hur jobbet ska funka under den helgen. Men det går nog bra. Helgen efter det ska jag hem. Skönt.

Nu ska jag äta yoghurt med blåbär.