I bilen hem satt jag och funderade på snälla människor. För ungefär fem år sedan brann våran bod ner. En kvinna som vi inte känner och som bara var påväg förbi såg att det rök konstigt ur våran bod, stannade och ringde på för att berätta det. Hon stannade tills allt var över. Tack. Tack också till de människor runt omkring som också såg röken och kom och hjälpte till med vad de kunde. Det är fint när människor bryr sig och vill hjälpa till. Fast de inte har någon anledning till att ge en hjälpande hand egentligen. Jag tycker egentligen att det är läskigt att själv hjälpa till, bara för att jag är rädd för att göra bort mig. Hur jag skulle göra bort mig vet jag aldrig. Jag är bara rädd för andra människor och deras tankar. 

Med andra ord lever jag inte som jag lär, jag lever inte efter Arks budskap. Jag vet att det är rätt och att det är så jag vill leva, men jag vågar inte riktigt. Jag har så svårt för att släppa taget. En sak vet jag iallafall, och det är att jag mår så himla bra under konserterna.